En människa+en människa=en människa

Att människor tröttnar på sina kaniner, när barnens intresse dalar, måste man förstå. Då sätter man ut dem i Hagaparken och önskar dem all lycka. Men, då är det så att kaniner i Hagaparken inte är ett naturligt inslag. Man diskuterar huruvida man ska eliminerar, avreglera, arkebusera dessa skuttande liv. Det vore rationellt.

      Hur är det med vildsvin? Passar de i alla skogar? Nja. I Jämtland tror jag att man överlåter vildsvinen till Leif GW Perssons och Jan Guillous jaktmarker. Där kan de få hållas och vara måltavlor för herrarna, som avnjuter sin vildsvinsstek med ett rött mustigt vin och rökig whiskey till ”efterrätt”.
      I Norrland skulle många individer uppskatta vildsvinen. De nyvakna björnarna på våren, vargen och järven skulle antagligen sätta vildsvin överst på menyn. Att springa omkring i skogen och jaga vildsvin skulle vara som att jaga ut de egna grisarna ur lagårn´ och sedan gå efter med bössan och skjuta dem. Ingen rock´n roll precis.
     Egentligen kan väl inte Öresundsbron och alla vindsnurror vara så nyttiga. De enorma pelarna torde störa en stor del av livet i havet. Finns det inte risk för hybrider av alla möjliga havsinnevånare? Ja, helt säkert. Men, det är just ingen som talar om detta längre och – vem bryr sig om musslor, ostron och allt som gömmer sig på havets botten.  För att inte tala om alla de jordenruntresande, nyinflyttade havsvarelser, som parar sig med de gulliga västkusträkorna. Att livet på havens botten påverkas av alltför stora ingrepp vet vi. Vindkraft kan trots allt förlänga livet på jorden.  Och, en människa är ändå en människa oavsett var i världen vi föds och lever, och en människa + en människa är alltid en människa.
     Hur ska det gå?
     Vad ska det bli?
     Det får inte gå för långt med allting.
     Hur ska det gå med allt och alla som inte passar ihop? Pannkaka och ketchup, fisk och fågel, gammal och ung, kung och joker, hög och låg  - sant och falskt.
     Ja, så kan man uttrycka sig och därmed har man ingenting sagt. Därmed har vi kommit fram till det verkliga struntpratet. Om vad? Vad handlar det om? Konformitet? Pepparkakasformar? Handlar det om vilka som ska registreras eller inte? Är det rätt att ringa in en hop med människor, skapa dokument om dem utan deras vetskap och kalla det för polisarbete.
     Världen består av en stor mängd människor med olika kulturer, färg och sociala villkor. Detta är en tillgång som förvandlas till förtryck av de som aldrig haft en chans att leva enligt lagen om mänskliga rättigheter. 
     Hur ska man se ut för att passa i ett pussel gjort av likformighet? Då blir det problematiskt, eftersom det inte finns något ”alla-andra-mönster”. Tack och lov!

                                                    På återseende! Eva

 

    

Vackra sopor - finns de? (Det som göms i snö)

Jag är säker på att ingen på vår gata har så mycket sopor som vi har. Vad är det som gör att vi alltid har överfulla tunnor? Antagligen äter vi för mycket, är alltför petiga med maten som kastas och slänger prylar, som annars skulle hamna på vinden. Så måste det vara, tänker jag, när jag knyter ihop soppåsen med veckans skörd av bortslängd mat.

     För ungefär en tjugofem år sedan visade en ung tjej bilder från Manila och New York för mig och några av hennes kompisar. Hennes ögon, röst visade stor förvåning, som om hon inte var helt säker på att hon faktiskt trampat gatorna i Manila och New York.
     I dag har hennes drömresa reducerats till en utsaga, ett konstaterande; så många fler unga och gamla människor har upplevt båda dessa städer och Påskön, Maldiverna och andra hörn av denna planet.
     Jag vet att ingen skulle kunna återge samma resa med samma utstrålning och kroppsspråk som hon hade. Hennes begeistring fick mig att tänka på urbefolkningen i Kalahari och deras reaktion om de en dag hamnat i Åre en vinterdag i januari. (Lite långsökt? Ja visst.)
    En av hennes bilder har fastnat på min näthinna, en bild av ett blått hav i utkanten av Manila. En mycket blå bild som doftade saltvatten, varma vindar och svalkande bad. En turistreklam. En vacker tavla.
     Hon sa: ”det är en bild på sopjuice.”
     Sopjuice?
     Jag plockade isär ordet och satte ihop det igen. Sedan kände jag smaken av bly, ruttna tomater, möglig ost, ruttna kattkadaver och arsenik. Ungefär så. Sedan ville jag kräkas.
     Min kompostpåse, som jag nu är på väg att kasta, innehåller bara godsaker för en daggmask, som ska förvandla den till näringsrik mylla för livgivande träd. Det är vad jag vill tro i alla fall.
      Soppåsen är inte tung, bara solid och organisk, som söker den sig redan till jorden likt så många av mina nära och kära som hamnat i myllan och det är ju så det är: ”av jord är du kommen och till jord ska du åter varda.”
     Snön ligger vit bredvid soptunnan och vårvinterns hoppingivande ljus svävar över hustaken. Jag hasar fram mot soptunnan i ett par skor, storlek 44, öppnar locket, höjer armen och slänger i väg den återvinningsbara påsen och samtidigt snubblar fötterna inuti de alltför stora skorna. Påsen flyger iväg, spricker och sprider sitt innehåll över skorna.
     Jag tar snöskoveln, sopar potatis- och räkskal, havregrynsgröt, paprika och all övrig oidentifierbar materia på snön, täcker över med en skovel snö, trampar till avfallshögen och hasar långsamt tillbaka in i huset.
     Det som fascinerade mig mest med tjejens berättelse var oförstörbarheten. Jag tror inte hon var medveten om den chockreaktion hon orsakade med den blå bilden, som var ett resultat av Manilas sopberg.
     På min gata stoppar vi inte längre plast i brännbart. Våra tunnor är inte längre proppfulla. Jag undrar hur det ser ut i Manila – i dag. Kanske skulle de vilja byta ut det blå mot det vita med jämna mellanrum.
                                   På återseende! Eva

    

    

Monet, Bellman och en get (i diktform)

                                    Ett uttryck                            

                 Två bilder av Monet

                           och Bellman visar sig,
                 han söker minnets ro.
                           En impression vill finnas.
                 Det slår mig som en blixt
                           att Ulla var en tjej,
                 Monet skulle gillat.
                          Med konst kan mänskor vinnas.

                  En get står stolt och rak

                           med bildäck runt sin kropp.
                 Ett stendött ögas lugn,
                           det enda som du ser.
                 Ett uttryck bryr dig ej
                           för futurism sägs stopp!
                 För konsten är som livet
                           ett barn som föds och ler.

                                                           På återseende! Eva

 

Edvins melankoli

Edvin var en blyg man, som aldrig sa ett ord för mycket, som aldrig gjorde så mycket väsen av sig. Alla barn tyckte om Edvin och allra mest tyckte hans två söner om sin far. Aldrig hörde man Edvin höja rösten, inte en svordom flög över hans läppar och klart att alla trodde att han var religiös.

     ”Han har säkert tron en Edvin. Han svär ta mig fan aldrig den karln,” sa man  och det hände att någon sa det med respekt i rösten och utan dialekt som om man ville visa sig själv som en bildad människa. För man såg Edvin som just en sådan – en bildad människa. Dessutom var Edvin en mångkunnig karl, som kunde flå en höna på några minuter, odla de godaste morötterna, snickra krusiduller så fina att man trodde att det var julskyltning. Inte nog med det. Edvin kunde deklarera. Kort sagt Edvin var en respekterad och omtyckt karl i byn.
      Jag har sagt det förr och jag gör det än en gång. Hösten är skön. Denna dag, den 15 september 2013, har hösten blåst igenom våra hår, händer och hängväxter uti i en trädgård som väntar på att förberedas för vinter. Lite potatis har det blivit och ett par påsar får plats i kylskåpet. Ungefär två kok får finnas kvar i landet en vecka till. Det är alltid lika högtidligt att finna de små knölarna under jord.
    Skördetiden har passerat och som man sått får man skörda, sägs det. Det gör hösten till en givmild årstid. Och det är då jag minns berättelserna om Edvin  och hans förhållande till 50-talshösten.
    Edvin hatade hösten. Men, inte alla visste det – att Edvin hatade hösten. Och ingen talade någonsin om Edvins hat och hans vrede. Nej, det skulle ha varit ett brott, i det närmaste en hädelse.
     Det var bara de som kom i kontakt med Edvin, när det var dags att ta upp potatisen, morötterna, dillen och allt vad nu fanns i landen, som fick höra hans djupaste pessimism.  En av dem var tant Helga som bodde längst bort i byn och passerade Edvin och hans fru, som stod och tittade på grönsakerna som till mesta delen fanns i jorden.
-  Go kväll Edvin. Jag har hört att dina morötter är de godast man kan tänkta sig. 
-  Säg du dä? Du kan få dom. Ta dom bara. Jag skiter i de jävla morötterna och jag tänker gräva över hele lanne. Va ska ja med morötter till? Dä ä bare besvär och dynga – alltihop! sa Edvin samtidigt som han slet upp en bunt morötter, som han lastade i Helgas famn. Den olyckliga kvinnan stod blixtstilla och tordes inte röra sig.
-  Kom! Jag kan ta hand om dom ja. Edvins fru gick långsamt fram och lyfte försiktigt de jordiga morötterna ur Helgas händer.
      Pelle berättade en annan historia om när Edvin gick hårt åt päran. Han svor över potatisen och gick loss på potatisblasten, sparkade på den och svor så att svavlet antände, kan man säga. Edvin förbannelser blev kända och så höll det på en vecka ungefär och då hade hans fru räddat det mest av grönsakerna.
- Edvin är liksom lite melankolisk i skördetider, sa hon.
       En annan gång, när han hällde ut tio liter lingon i ett dike och klafsade runt med storstövlarna lär han ha tittat upp i skyn och sagt:
- Jag ska ta ihjäl vartenda litet sketet lingon! 
    Det var så det var. Edvin blev lite ur slag på hösten, men sedan blev han snabbt lika snäll och go som vanligt
     Kanske var det helt enkelt så att Edvin tyckte om att se plantor gro, växa sig stora men att allt sedan blev ointressant, ungefär när dillen skulle skördas. Vem vet? När vintern nalkades satt han och studerade fröpåsar i en katalog, som han fått från en bror i Stockholm.
     Man sa att Edvin var melankolisk på den tiden. Och ingen hade några invändningar vad gäller denna etikett på Edvins ilska. Undrar vad man skulle ha sagt i dag?

                                   På återseende! Eva

    

Våga älska Lionel Messi och Tomas Tranströmer?

Sport i tv, i radio. Sport i fikarummet, på gymmet, i badhuset, i bruset på arenor, stora och små. Vi blir ju starka, fräscha och glada – av sport, av träning, av dieter och – av poeter? Nja. Poeter sitter man inte och väntar på utan man väntar på försnack, match och eftersnack.

     En intervju – ”hur känns det efter förlusten mot AIK på hemmaplan i Övertorneå. Berätta! Vad kände du när bollen flög i en båge över hustaken och snuddade regnbågen i solnedgången. Kände du dig helt nära det vi kallar lycka?  Blev du plötsligt så där håglöst melankolisk som man kan bli då man har haft stora förväntningar och allt bara skiter sig och där står man då och funderar på meningen med ständig värk i vader och knän och en stor längtan tillbaka till barndomens fotbollsplan då ni stannade och vinkade mot flygplan som sträckte ut sig över himlen likt en rak, vit linje mot Great Britain och sedan till höger om Grönland.” Så skulle en intervju formuleras av vilken människa som helst. Men, det får/bör man inte göra, eftersom det inte är brukligt, sportsligt eller helt fel enligt normen. Frågan är: hur ser detta frågeformulär ut, som schablon och mönster och vem har skapat dem?
     I princip kan man se sport i tv dygnet runt, speciellt de perioder VM, OS pågår på andra sidan jordklotet. Dessa tävlingar borde ligga i paritet med älgjakten och människor borde få tjänstledigt, kompledigt för att kunna använda natten till att heja på sitt lands ”krigare”, atleter. Ja, det är en plikt att engagera sig i dessa tävlingar och naturligtvis allt eftersnack, alla kommentarer och expertanalyser. Klart att man blir trött av att vara supporter och ibland kanske lille Pelle är snuvig under t.ex. OS. Klart att man kan dela på vabdagarna, men vem bestämmer det?
      Sport är en helig aktivitet. Sport är på något sätt människors gemensamma nämnare och kitt. Det är härligt att tala om en gemensam seger. Vi blir euforiska i vår segeryra och idoldyrkan. Tänk att ta emot ett vinnande lag i Kungsträdgården eller på en flygplats på Frösön. Det är en dröm att leva på.
     Alla de andra. De som drömmer om högläsning i tv av Bruno K Öijer, I väntan på Godot, Stina Ekblad i Århundradets kärlekshistoria och Who´s afraid of Virginia Woolf med Elizabeth Taylor och Richard Burton, Madame Butterfly och alla andra fantastiska prestationer, som lever i all oändlighet. Alla de andra som väntar på den kvalitativa underhållningen, när får de sina drömmar uppfyllda, sina sinnen balsamerade av stor konst?
     Det kallas ofta för finkultur. Teater är t.ex. inte folkligt; det är något som inte berör de stora massorna och det är rent ut sagt – snobberi. Varför då?
     Varför har ovan nämnda konstformer kommit att bli så kategoriskt hänvisade till en viss publik? Kan det ha något att göra med att utbudet ska generera pengar, tittarsiffror och rubriker? Vem, vad är det som gör att vi människor placeras i olika lådor, som är hermetiskt tillslutna?
      Hur som helst känns det inte bra. Risken är att vi helt enkelt kvävs i våra olika bås. Och vi blir lurade. Men, vi kan göra ett selektivt urval, om vi vill. Problemet är bara att våga närma oss det okända och våga älska både Lionel Messi och Tomas Tranströmer.

                                                                                       På återseende! Eva  

    

Ge oss ett tecken - Gud!

Eftersom jag läser det mesta som ligger framför mina ögon då jag har några minuters fri tid, grabbar jag tag i kf, Kyrkans Tidning, som ramlar ner i brevlådan titt som tätt.

     Det är synnerligen spännande läsning, då den är ljusår ifrån min egen upplevelse av kristendomsundervisningen i framför allt mellanstadiet, som jag så väl kommer ihåg som en dramatisk tid i mitt liv. Vår lärare då var en gammal man, som predikade kristendomen ungefär som en medeltida präst, som sa att du är en syndig människa och ska straffas för dina synder. När han kom upp i varv domderade han om synden i världen, samtidigt som han lät blicken fara över oss och grönt saliv sprutade ur hans käft.
     Jag ansträngde mig verkligen för att komma ihåg mina synder och jag fann inte många i mitt tioåriga liv. Men, jag kände mig alltid skyldig. Skolavslutningarna i kyrkan gick i samma stil och det var plågsamma tillställningar.
     I den senaste kf-tidningen, Kyrkans Tidning finns en artikel skriven av Johanna Nilsson med titeln ”Vill vi ha Jesus tillbaka?”  Hennes sista ord i texten är: ”När söndagens kyrkklockor kallar till gudstjänst och det predikas om Messias efterlängtade återkomst till jorden  -  menar vi det vi bokstavligen säger?
       Eller är det kanske längtan i sig som är det viktiga?”
      Ja, inledningsvis skriver hon naturligtvis om teodiceproblemet och det gör att jag tänker på första Poetry Slamtävlingen i Östersund för många år sedan. Jag anmälde mig och det jag kommer ihåg är att jag inte var den äldsta av deltagarna utan den näst äldsta och så kommer jag ihåg en av de dikter jag skrev för detta tillfälle. Den dikten handlar om Gud och varför han inte visar sig hos oss här på jorden, sätter ner foten och ser till att krigen tar slut.
     Frågan är om jag själv har tron. Nja, jag känner Fader vår sedan barnsben och har liksom hört av mig med jämna mellanrum. Min kusin, som var kärnfysiker, sa en gång: ”Du måste be ofta Eva, för Gud här bön!” Visst har jag bett om att världens alla barn ska ha mat, värme och någon som ser till dem. Visst har jag bett om mindre våld, krig, nöd, förtryck och allt möjligt i all oändlighet, men jag har aldrig någonsin bett om en ny cykel.
      Dikten från Poetry Slam är ett svar på min kusins råd, som jag tolkat på mitt sätt:

                                   GUD

                 Kan du inte samla alla

                 moskéer, synagogor, mattor,
                 kyrkor under samma himmel?

                 Du vet?

                 Som att samla alla koder på ett kort,
                 en fjärrkontroll?
              
                 Kan du inte maila ett meddelande
                 gjort av små ulliga moln:
                 ”Hold on! I´m coming!”
                 Håll ut. Jag kommer. Snart.

                 Vilken extatisk räddare du

                 skulle bli.

                 Öst och Väst. Nord och Syd

                 i en enda stor världskram.
                 Halleluja!

                 Du ska veta:

                 minareten gråter,
                 barnen lär sig hata, tornen faller samman
                 Gud!

                 Alla verkar ha snedtänt på

                 Dig Gud!
                 Vänder mattan åt fel håll,
                 knyter sina händer för fel gudar.

                Ja, ja, ja.
                 Om inte det onda fanns
                 skulle vi inte känna det goda
                 Men varför?

                 Det finns väl gränser; proportioner?

                 Är det Mammon? Människan?
                 Människan? Mammon?
                 Det kan inte vara mödrarna  -  Gud!
                 Se mördarna!
                 Gud!

                                   På återseende! Eva

                

 

 

 

 

Längtan efter att snacka med kattuggor

Kattugglorna på båda sidor om skogsvägen lotsade mig framåt, hem, med sina läten. Ugglorna ugglekurrade mig genom skogen.

     Som liten flicka lärde jag känna skogen, träden, bäckarna, tjärnarna och djuren. Jag fick följa med på skidturer genom ospårad skog långt och länge i vårvintersol. Bakom lövträd kunde vi ibland skymta älgar som åt av barken, helt ogenerat.
     Jag kände varje stig, sten och smultronställen och vi ungar gick tillsammans med korna i hagen ända tills tant Mippa ropade in korna till mjölkning: kossera, koossera! Då travade vi hemåt med Rosa i framkanten. Efter henne kom Lilja, Stjärna med flera i en rad med stinna juver. Jag tyckte bäst om Stjärna, som var svart med en vit ”stjärna” i pannan.
     Vi var alltid i skogen, men vi sa aldrig att vi tyckte om skogen, älskade tystnaden, dofterna eller fåglarna, älgarna, rådjuren och räven. Aldrig. Skogen var en självklarhet som vi hade tillträde till. Så klart var det tiden strax innan televisionen kom till byn.
     Sedan kom kalhyggen, hormoslyr och Tjernobyl. Människor kokade blåbärssylt av hormoslyrbär, men ingen i Västernorrlands största privatägda skog ville smaka. När vinden smekte sommaren med Tjernobylluft stod alla blommor i parad och landskapet var vackert grönt och skönt. Ja, det var en god sommar det året.
      Den skog jag möter i dag i min närmiljö i Jämtland är i princip promenadstråk och helt omöjlig att gå vilse i. Det finns små vägar med gammelskog som har liggande ”gamlingar” övervuxna med vackra mosson. Dessa små stråk av urskog är som en oas – inte i öknen utan i livet. Här frodas ingen dumhet.
     Här möter jag sparvhöken och han är verkligen ingen dumbom.  Ja, det är inte så att vi träffas på stigen, tar varandra i hand och säger ”god dag” utan jag ser höken högt uppe i luften. När den är riktigt hungrig svävar den ned mot radhusens välförsedda fågelbord och käkar småfåglar.
     Skogen lyssnar på den som vill bli lyssnad till och tystnaden är ett lugnande svar. Skogen är inte fördomsfull och den låter dig vara – i fred.
     Kaffe med äggmacka på en fjälltopp är ingen självklarhet för alla människor, men det är en upplevelse alla borde få i present en gång i livet. Likaväl som att alla ungar bör få äga en dator. På fjället är skogen kort i rocken och du finner just inga stora stubbar att sitta på, men du kan vila mjukt på mossor.
     I de stilla vattensamlingarna på fjället blänker tungmetallerna med du låtsas som om det är regnbågen som svalkar sig. Jag säger ofta att jag älskar skogen. Låter så klyschigt, så klart. Men det jag säger är en sanning och den är min, liksom min längtan efter att än en gång få vandra på en skogsväg och snacka med kattugglor.

                                   På återseende! Eva

 

 

 

En helg har passerat

Efter att ha checkat in på mitt hotellrum i huvudstaden, varit ute en sväng och kommit tillbaka till ett 27 grader varmt rum blir mina ev. fördomar blottade. En städerska marscherar in i rummet, uttalar ordet "termostat", pekar och går sedan ut. Själva ordet "termostat" ger mig allergiklåda, eftersom det är en av de ting jag aldrig för syn på, när jag behöver dem. Jag är termostatblind.
    Nåväl, jag sänker temperaturen till 15 grader och känner en svag doft av syre efter fem minuter. Då knackar det försiktigt, försiktigt på min dörr och en kvinna frågar stammande: "fungerar bra incheckning? Allt bra?" "Ja", svarar jag och stänger dörren.
     Jag svappar runt i tv-kanalerna och känner i bakhuvudet att kvinnans fråga har jag aldrig någonsin fått efter incheckning. Det känns skumt och jag slår 09 och frågar om det är rutin att ställa sådana frågor. "Nä", svarar receptionisten. "Hur såg hon ut", frågar hon. "Ja, hon var asiatiskt med en vit tröja med röda ränder", svarar jag. "Vi återkommer", säger hon och lägger på luren.
     Det gör hon inte och jag går ut och tar en promenad till Götgatan. När jag kommer tillbaka träffar jag städerskan med termostaten, som säger sig ha hört att jag ringt receptionen, för de trodde att det var hon som knackat på. "Jag tror det var min kollega som ska jobba kväll, som bara vill kolla att allt är okej". "Det har jag aldrig varit med om", säger jag. "Varför gör de så?" Städerskan rycker på axlarna och går vidare.
     Då börjar frågorna: kan det vara så att min ev. misstänksamhet grundar sig på att jag blev bestulen förra sommaren i Gamla stan? När axelväskan plötsligt blev alldeles för lätt och jag visste på en tiondels sekund att plånboken "flygit" sin kos. Jag vände mig om och såg tre män vars anleten liksom suddades ut i mina ögon, eftersom jag genast kände det meningslösa i att t.ex. skrika: "ta fast tjuven!" Jag menar det var ju inte direkt Oliver Twists gator. Förövarna hade ungefär det utseende jag hade förväntat mig i Stockholm, i Gamla stan under sommarmånaderna.
     Jaha, och hur såg de då ut? Ja, ungefär som de som lurar av folk pengar i tärningsspel på Drottninggatan. Jaha, och hur ser de ut? På den frågan säger jag att du får göra dina empiriska undersökningar själv.
     Strax innan jag sätter på mig skorna för att gå till Stadsteatern och se "Abrahams söner" med Jakob Eklund kommer jag på att receptionisten antagligen tror att jag är rasist. Jag får för mig att det i så fall beror på att jag sa att kvinnan var asiatisk. Hon var ju det - asiatisk. Å andra sidan skulle jag väl aldrig ha sagt om det var en svenne att: "ja, hon var svenne". Kanske receptionisten tänker att jag misstror kvinnan bara för att hon inte var svensk och använder omvänd ordföljd. Hemska tanke! Jag är inte sån. Eller? Har jag skapat mig en bild av en bov som för alltid fastnat på min hornhinna? Nej, det finns så många olika sorters bovar, eller hur? Gamla, unga, rika, fattiga, stora, små, tjocka, smala och i regnbågens alla färger.
     Jag känner en klump i bröstet, när jag tänker på den unga kvinnan. Hon kanske är nyss kommen till Sverige och har fått jobb. För första gången ska hon tjäna egna pengar och hon har barn, föräldrar att försörja. Hon vill vara duktig, noggrann och jobba så bra hon någonsin kan. Och så kommer jag och förstör. I mitt innersta ber jag om nåd. På väg mot teatern smyger jag snabbt förbi receptionen och undviker städerskor. Rädd att de ska se på mig med ledsna eller arga ögon, som säger: "där går rasisten."
     "Abrahams söner" är en intressant text, som tar udden av religiösa motsättningar. Jakob Eklund berättar om läsning av bibeln, koranen och Toran och redogör för de kopplingar och likheter som finns i dessa texter. De är tre verk, som blir ett efter läsning. I texterna finns jämställdhet, solidaritet och sann kärlek, som inte alls stämmer med nutidens krig och maktfullkomlighet.
     Jag tar mig två tupplurar under föreställningen (mycket korta) och känner en stor befrielse när vi klappar våra händer och Jakob bugar. Föreställningen har lugnat mina ev. fördomar. Jag tackar Jakob och önskar att hela världen skulle läsa den text vi nyss har lyssnat till.
     Morgonen efter åker jag till Väddö med två barndomskamrater och kämpar med mina fördomar mot fästingar och huggormar.
                                                    På återseende! Eva