Delad Spotify

På min väg från jobbet travar jag de välkända gatorna med Back to Black i lurarna. Amys Winehouse röst är sofistikerad, säker och alldeles fantastiskt jazzig och innehållsrik. (Min egen subjektiva upplevelse av Amy). Jag blev en aning förvånad då jag upptäckte att hennes texter inte är helt rumsrena enligt viktorianska mått mätt. (Var denna förvåning bottnar i är inte värd att grubbla över.)

    Därefter rullar musiken automatiskt till BB King och The Thrill is Gone. Då gungar texten och gitarren in i hjärnan som krusar sig av välbehag. BB King´s röst skapar julstämning i min kropp och jag tänker att det är jag som lägger an strängarna.
    Sedan fortsätter listan med Adele, Santana, Madonna, Aretha, Stand by me och så vidare. Och så Laleh, som är en favorit. Hennes texter beskriver ett liv bortom det ordinära bruset. Visst har jag fastnat i di gamle och motown, blues och liknande, men jag har flera listor att välja på i Spotify, som jag delar med en yngre musikälskare.
     I en lista upptäcker jag gamla godingar, som vi åldringar ”ägde” på 60-talet. Jag kommer ihåg Kinks, The Who, för att ta ett par exempel, och senare proggen, som t.ex. Hanna från Arlöv, Nationalteatern. Denna sång finner jag i en playlist och nu låter Hanna från Arlöv väldigt mild och beskedlig i mina öron; själva 70-talsklöset hörs inte alls. Jag undrar hur ungdomar i dag uppfattar en text som denna: ”Bredvid mig stog en kärring//Hanna från Arlöv svettades i ångan från pressen//det var 40 grader varmt..” En ung tjejs sommarjobb på en tvättinrättning. Hon lärde sig arbetets villkor av en ”kärring”. Kan Timbuktus texter jämföras med Hanna från Arlöv?
     Promenerar vidare och trycker igång Kent, Utan dina andetag. Kent är svårmod, djup och depression, om jag förstått saken rätt. Hela låten om andetagen andas passion och besatthet: ”Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor”.  Texten påminner mig plötsligt om en stumfilm på 50-talet, som jag såg då jag bara var en tvärhand hög och televisionsapparaten var ny. En kvinna med viftande armar och dramatiskt svartmålade ögon dör av olycklig kärlek. (Hur jag kan minnas denna film och den dramatiska handlingen är en gåta). 
        I dag finns en enorm mängd musik i olika genrer och det verkar som att unga människor omfamnar en bit av ett enormt utbud, som de vårdar ömt och slår vakt om. De vet vad de vill ha och definitivt vad de inte gillar.

     Jag kan lyssna på klassisk musik i korta avsnitt. En sats, en inledning kan jag lyssna på om och om igen. Jag äter marsipanrosen på tårtan så att säga och Pavarottis Nessun Dorma har jag ätit mig mätt på. Tjajkovskijs Violinkonsert kan jag fortfarande äta små smulor av lite då och då. Rodrigo och Concierto Aranjuez var min första upplevelse av konsertmusik som liksom satte sig i skinnet. 

      Man kan fråga sig: varför har jag då inte denna musik i mina lurar? Det finns inget svar på den frågan, men jag tror att Tjajkovskij ska njutas via vinyl, en kväll i november. Då är det garanterat fritt från meddelanden som: Spotify is occupied by någon som tycker att du pratar en massa skit.

                                                    På återseende! Eva