tisdag 27 augusti 2013

Mera sex och mindre våld


Skallen trasas sönder och tänderna, ansiktet knäcks då en rasist/nazist avslutar misshandeln av en svart man med att stampa ner huvudet mot trottoaren.
     På något sätt kan jag förstå just den scenens våldsyttring grundad på ett rasistiskt hat. Ett hat som planterats i en ung mans huvud vid middagsbordet av en förälder i filmen American History X. Historien upprepas ständigt och storheten i denna film är inte våldet i sig utan det är berättelsen om våldets skapelse och förklaring till hur ondskan kan gro och växa till rent vansinne.
     Så många filmer innehåller så mycket våld att det till slut bara blir onaturligt och, i det närmaste, ofarligt.  Jag kan inte förstå syftet med alla våldsamma mord, misshandel, övergrepp i filmer som per automatik frossar i meningslöst våld. Finns det någonting att förstå över huvud taget?  Är det inte helt enkelt så att man ger människor det som efterfrågas? Eller?
     Vad skulle hända om man eliminerade alla dessa våldscener; utdragna, sega avsnitt av spektakulärt våld? Skulle människor slita sig i håret, lägga sig på golvet, skrika och sparka med benen? Jag tror att abstinensen skulle bli väldigt kortvarig.
     Tortyr är mycket effektivt. Det gör ont att t.ex. få fingrar, armar knäckta som vedträn. Tortyr är också ekonomiskt lönsamt om man vill ha ett snabbt erkännande av misstänkta brottslingar. I verkliga livet har många oskyldiga människor erkänt både det ena och det andra under tortyr. I filmer visas våldscener som liknar de mest brutala tortyrmetoder, men de utsatta har i nästa filmklipp några skrapsår och ofta slutar de som hjältar.  Utanför fiktionen dör de flesta människor ganska snabbt efter sparkar och slag á la Tarantino.
     Sexscenerna har minskat och censuren är mindre tolerant mot sex än till våld och filmvåldet blir grövre. Är det grova våldet en konstnärlig yttring? Ungefär som Salvador Dalis nyinköpta baguette, som blev konst, då en fattig man frågade om han fick en bit bröd av Salvador. Det är svårt att se våld som konst. Det talas om ett estetiskt våld i filmer, som t.ex. Tarantinos. Estetiskt våld? Finns det skönt våld?
     Jag tror inte ens den mest hängivna motståndare till diktatoriska ledare skulle kunna se det estetiska i dennes avrättning. En känsla av frihet, helt säkert. Inget annat. Det estetiska våldet är möjligen inlindat i vacker musik, graciösa sparkar och vackra människor. Kan Tarantinos film locka skjutgalna tonåringar till skolmassaker? Antagligen. Men, det kan vi inte tala om, eftersom då kan konstnären bli ledsen/sårad/kränkt. Usch och fy!
     Naturligtvis och lyckligtvis behöver man  bara  blunda, stänga av tv:n eller läsa en bok i stället för att gnälla. Jag kniper igen ögonlocken. Det är ett frekvent blundande vill jag lova. För det är ju så att många filmer är bra. Det är det malplacerade, publikfriande våldet som förstör. Snabba cash är en intressant och nyanserad bok. Filmen blev en lektion och frosseri i våld. Så många nyanser flög sin kos. I filmatiseringen hade det varit mycket bättre med mer sex och kärlek och mindre våld. Make love not war! Typ.
     Korpen flyger, den isländska filmen, är fylld av våldsamheter. Vad är det som skiljer den från andra våldsfilmer? Nja, det gamla vanliga: hämnd med ”tungur knivur”.  Det estetiska i denna film är musiken och ljuden av knivblad in action, kan man tänka?   
                                   På återseende! Eva

torsdag 22 augusti 2013

Delad Spotify


På min väg från jobbet travar jag de välkända gatorna med Back to Black i lurarna. Amys Winehouse röst är sofistikerad, säker och alldeles fantastiskt jazzig och innehållsrik. (Min egen subjektiva upplevelse av Amy). Jag blev en aning förvånad då jag upptäckte att hennes texter inte är helt rumsrena enligt viktorianska mått mätt. (Var denna förvåning bottnar i är inte värd att grubbla över.)
    Därefter rullar musiken automatiskt till BB King och The Thrill is Gone. Då gungar texten och gitarren in i hjärnan som krusar sig av välbehag. BB King´s röst skapar julstämning i min kropp och jag tänker att det är jag som lägger an strängarna.
    Sedan fortsätter listan med Adele, Santana, Madonna, Aretha, Stand by me och så vidare. Och så Laleh, som är en favorit. Hennes texter beskriver ett liv bortom det ordinära bruset. Visst har jag fastnat i di gamle och motown, blues och liknande, men jag har flera listor att välja på i Spotify, som jag delar med en yngre musikälskare.
     I en lista upptäcker jag gamla godingar, som vi åldringar ”ägde” på 60-talet. Jag kommer ihåg Kinks, The Who, för att ta ett par exempel, och senare proggen, som t.ex. Hanna från Arlöv, Nationalteatern. Denna sång finner jag i en playlist och nu låter Hanna från Arlöv väldigt mild och beskedlig i mina öron; själva 70-talsklöset hörs inte alls. Jag undrar hur ungdomar i dag uppfattar en text som denna: ”Bredvid mig stog en kärring//Hanna från Arlöv svettades i ångan från pressen//det var 40 grader varmt..” En ung tjejs sommarjobb på en tvättinrättning. Hon lärde sig arbetets villkor av en ”kärring”. Kan Timbuktus texter jämföras med Hanna från Arlöv?
     Promenerar vidare och trycker igång Kent, Utan dina andetag. Kent är svårmod, djup och depression, om jag förstått saken rätt. Hela låten om andetagen andas passion och besatthet: ”Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor”.  Texten påminner mig plötsligt om en stumfilm på 50-talet, som jag såg då jag bara var en tvärhand hög och televisionsapparaten var ny. En kvinna med viftande armar och dramatiskt svartmålade ögon dör av olycklig kärlek. (Hur jag kan minnas denna film och den dramatiska handlingen är en gåta). 
        I dag finns en enorm mängd musik i olika genrer och det verkar som att unga människor omfamnar en bit av ett enormt utbud, som de vårdar ömt och slår vakt om. De vet vad de vill ha och definitivt vad de inte gillar.
     Jag kan lyssna på klassisk musik i korta avsnitt. En sats, en inledning kan jag lyssna på om och om igen. Jag äter marsipanrosen på tårtan så att säga och Pavarottis Nessun Dorma har jag ätit mig mätt på. Tjajkovskijs Violinkonsert kan jag fortfarande äta små smulor av lite då och då. Rodrigo och Concierto Aranjuez var min första upplevelse av konsertmusik som liksom satte sig i skinnet. 
      Man kan fråga sig: varför har jag då inte denna musik i mina lurar? Det finns inget svar på den frågan, men jag tror att Tjajkovskij ska njutas via vinyl, en kväll i november. Då är det garanterat fritt från meddelanden som: Spotify is occupied by någon som tycker att du pratar en massa skit.
                                                    På återseende! Eva

söndag 18 augusti 2013

Sommaren har varit "så där"


På Frösöns kafé med utsikt över sjö och fjäll har jag mitt avskedsfika, eftersom det är här jag oftast välkomnar sommaren. Himlen är svart i öster och ljus i väster. Solen skvätter över kohagen denna söndag den 18 augusti då jag tar farväl av sommaren. En varm vind ger korna i hagen en bra dag utan alltför många påträngande insekter.
     Klart att man vill ha en sommar med ljus, värme, sol och svalor då vintern i Jämtland är lång och kall. Vi vänder våra ansikten mot solen varje gång tillfälle bjuds då vintern håller på att plana ut. Då har vi glömt den kalla sommarvinden, hotet om frost, och sommarbad som fryser inne. Vi tror fullt och fast på den annalkande sommaren och städar undan vintern med rosor på kind och solsken i blick.
     Det pratas väder överallt och visst har t.ex. stockholmarna svettats denna sommar samtidigt då vi gick omkring med mössa och vantar och – frös. Andra säger att vi har haft ”en mycket fin sommar, tycker jag nog” och någon har sett ett äpple på sitt sjunde äppelträd. Vintern tog livet av sex av dem men det sjunde är något av ett underverk.
     Hur blev då denna sommar? Den blev så där. Självklart är sommaren i princip alltid ”så där”. Bor man i Jämtland är det bara att gilla läget, face the fact, liksom. Då hänger man inte undan ungarnas vinteroveraller i april.  De hänger på kroken i hallen året runt. Mössor, vantar och tossor finns nära tillhands, så klart.
     Det händer att snön kommer i början av oktober eller så kommer snön lite närmare jul och då får vi frysa ända in i märgen en längre tid. Men det finns lösningar. Man syr  sig helt enkelt en anorak av björn-, säl- eller vargskinn. Svårare än så är det inte. Det gäller att skaffa kläder mot kyla, väta och svårmod. Sedan kan man leva lycklig hela vintern och bli överlycklig då vårvintern visar sig.
     Hösten är något nytt. En tid då man byter papper på sina skolböcker och köper nya pennor, pennskrin och eventuellt en ny ryggsäck. Så var det då det begav sig på 50-talet och jag kan än i dag känna doften av papper, nya böcker och ringblommor. Hösten var en det nya året för mig. 
      Nu använder vi snart inte pennor eller böcker, som man vänder pappersblad i. Trots det är hösten för mig en vändpunkt, en möjlighet att lära sig spela munspel eller lägga in västeråsgurka.
     Visst har jag också sökt värmen och solen denna sommar och mött en kolossal värme i Barcelona. Då längtade jag efter Frösön svala vindar och lovade mig själv att bli lite mer ödmjuk inför vårt norrländska klimat.
     Jag ser fram emot nästa sommar då jag ska plantera äppelträd, rosor, rododendron, apelsiner och mandelträd i min jämtländska trädgård.
                                                                                  På återseende! Eva

   

fredag 16 augusti 2013

Månen är en söt liten ö


Vad är det med öar? Vad är det som gör att vi dras till dem? Och vad är det som gör att de kan skapa cellskräck;  känslan av att sitta fast, att inte ha fast mark under fötterna.
     Jag har alltid fascinerats av öar. På 80-talet blev det en sport att besöka en ö varje sommar.
     Till Nordkoster tog vi oss med färja från Strömstad. På ön fiskade vi krabbor och på Åland var det strömming, som grillades. Ett gott kvällsmål i en sagolik solnedgång. Första gången på Öland hyrde vi ett hus på Alvaret med kossor i hagen, som lyste röd av smultron. Efter den resan blev Öland en favorit.  Gotland har mycket att bjuda på och fina bad. Dessutom leder vägen norrut till en annan ö - Fårö.
     Vad är det med öar? Man kan simma runt en ö om man vill. Åka skidor, skridskor. Kanske. Troligtvis är det strömmar som möts, vindar som vänder, som bromsar möjligheterna att ta sig runt en ö vattenvägen.
     Det regnar ofta kring öar, sägs det. En ö som kan vara regnfri långa perioder är Australien. Det är ju en jättelik ö. Storbritannien är mycket mindre. Ja, man kan faktiskt fråga sig vad som karakteriserar en ö, själva definitionen av begreppet ö.  
     EU och Bryssel definierar en ö så här: ”Ett landområde omgivet av vatten, bebott av minst 50 permanentboende människor, utan fast förbindelse i form av bro eller tunnel och med minst en kilometers avstånd till fastlandet”.
Alltså torde inte Öland vara en ö. Australien passar in i definitionen. Men, Australien är ingen ö utan en kontinent, ett landområde med giftiga ormar och kängurur. Aldrig att jag skulle ge mig på att åka skidor runt Australien!

     Öar fascinerar. Och kanske är det tanken på Robinson ; att leva en tid på en öde ö, helt ensam och sitta och drömma om den som man helst skulle vilja dela ön med.    
     Jag bor på en ö. En vacker ö. Så klart, för alla öar är väl vackra i sig. 
     September 1981 stod jag på Centralstationen i Uppsala för att åka till Jämtland och Frösön. Biljetten inhandlades och en kille från Frösön hörde att jag var på väg till denna ö. Han sa med sorg i rösten att han väldigt gärna ville flytta hem till världens vackraste ö. Själv hade jag inga som helst förväntningar eller känslor inför denna ö, hade aldrig besökt ön innan jag flyttade dit. Jag ville flytta norrut där det fanns snö på vintern. Det var det hele.
     Nu funderar jag på om Ulvön ska bli min nästa ö. Jag har inte bestämt mig. Antagligen blir månen mitt nästa utflyktsmål. Månen är ju en söt liten ö.
                                                                         På återseende! Eva



                

måndag 12 augusti 2013

Rosa post-it-lappar med åtgärdsprogram


Ingen vet att jag bär mina minneslappar i fickan
                       rosa post-it-lappar med åtgärdsprogram:
                         gratulationskort
                       limstift
                       hudkräm från Apoteket.

                      Jag bär dem slarvigt, de är faktiskt glömda
                      när jag vandrar hemåt med gratulationskort, limstift,
                      två hekto lösgodis och
                      hudkräm från Apoteket. En liter ekologisk mellanmjölk
                      slinker med för att hedra minnet av den tid vi lever i -
                      den snabba tiden, den oroliga tiden, den självutlämnande tiden.

                      Man kanske skulle börja twittra, skapa ord, skapa brus,
                      hänga med, chatta, kratta, skratta, och öppna sinnet.
                      Det finns så många ord, så mycket prat –
                      att orden kan bli  börsnoterade.

                      Det saknas en Candide med klös, i vår tid,
                      säger man på kulturnyheterna.
                      Innerst inne är jag en bombare – i smyg förstås.
                      Och då undrar jag om sjätte ordet i meningen ovan blir
                      belyst och avläst av en whistleblower eller FBI?

                      Mina post-it-lappar ställer mig på jorden och det spelar
                     ingen roll vad du säger – egentligen.
                     
                     Du behöver inte ens veta vad du säger – du talar och vi lyssnar.
                     Du kan få värme från en kakelugn eller bygga ett hus bredvid skorstenen 
                     hos dem som sitter i TV och pratar om placeboeffekten 
                     eller fyllan på Stureplan.

                      Du kan plantera din framtid, vara med på tåget, ha alla hästarna
                      på grönbete, sitta på parkett, bakom börsuppgång och fall och
                       samtidigt sälja din själ.

                      Du kan bära dina minnen utan post-it-lappar och veta vart du
                      är på väg utan att kvittra, men se en fågel och verkligen se den.
                      Andas frisk luft utan att kväljas och vänta din sanning.
                      Det är ingen rockn´roll precis, men kan bli en tango.
                      Du kan möta mannen med ett äpple i sin portfölj
                      och  bära hoppet bakom ögonlocken.
                      Ni kan bära varandra genom terrorn.

                                                                                        På återseende! Eva

                     

                     

                     

fredag 9 augusti 2013

Tänk om Northug vore svensk för en dag eller så?


En skidtävling utan Northug saknar spänning; blir till utspätt vatten. En tävling utan Björgen och Johaug kan ha sina fördelar men det finns alltid någon norsk tjej i spåret som kan ta en medalj. Det är norskt som gäller i skidspåren.
  Hur kan det komma sig? Går de norska skidåkarna på oraffinerad olja eller är det kampen mot svenskarna som driver dem?
     Jag tycker Northug är utmanande, rolig och sympatisk. Norge och dess folk har alltid varit mina favoriter ända sedan jag ”lärde känna” dem i slutet av 60- och början av 70-talet.
     Då arbetade jag varje sommar i Svinesund, vid gränsen till Norge. Sålde korv till ¨norskarna¨, som kom över Svinesundsbron till Sverige. De köpte plasthinkar och potetstappe med tyttebär. Det var trivsamt med alla olika norska dialekter. De tittade in i kiosken och frågade vänligt och ödmjukt: hva er det grönne för noe? (Det var gurkmajonäs, som kom att bli deras favorit).
     Det var då. Och. Nu är nu.
     Nu skvalpar oljepengarna i fickorna, som växlas mot lådvis med sprit i gränshandeln. De norske köper stora hus i Åre, Storlien, längs kusterna. Ja, man köper. Och köper. Svenskt. Behöver inte buga längre och bilen har ett fint märke.
     I Oslo vill man inte längre bli serverad av en svensk. Man är trött på svenskar. Det kryllar av svenskar i Norge. De är överallt, som ohyra. De kryper omkring i alla näringar likt kackerlackor, och skalar bananer.
     De är lite kärvt alltså. Det råder en viss obalans mellan Sverige och Norge känns det som. Därför tror jag att det skulle vara bra om Northug flyttade till Sverige för ett par år eller så. Han skulle kunna träna med Zlatan i Åre och dricka kaffe på Copper Hill med prinsessan Madeleine.  Bjuda in Johaug och hela norska landslaget på studiebesök, äta vildfångad lax och pölse med det grönne.  
     Petter kunde mingla på norska från Skåne till Kiruna. Träna pardans med Hellner för att genomföra skidåkning hand i hand i en enda stor Norsk-Svensk skidkram.
     Om Northug kom hit till oss med sina skidor, lusekofta och sin humor, skulle hans närvaro skapa en bra grund för fredssamtal. Det behövs någon form av medling mellan Norge och Sverige. Visst har svenskarna varit väldigt kaxiga, när det begav sig, och hanterat Norge styvmoderligt. Nu är det dags att be om ursäkt för detta. Ja, ungefär som man i Australien för en tid sedan bad aborigenis om ursäkt.
     Norge borde därefter be om ursäkt för deras bemötande av svenskar, framför allt svenska ungdomar. Innerst inne vet väl alla människor i detta land att de helt enkelt inte klarar sig utan svenskarna. Innerst inne vet alla också att Zlatan är större än Northug. This is the truth, the whole truth and nothing but the truth.
                                   På återseende! Eva

 

 

 

tisdag 6 augusti 2013

Föds alla barn nakna?

Alla barn föds nakna. Det är en sanning. Alla barn föds fria. Det är helt enkelt inte sant.
     I en hotellmatsal i Barcelona sitter ett gäng ungdomar mellan 25 och 30 år. De vill ha en öl i baren innan middagen serveras. Imposible! säger den unge mannen som har hand om både bar och matsal. Nu håller jag på med middagen! säger han. Ungdomarna kommer från Finland och de pratar, skrattar och inte ett enda satana, perkele ramlar ut mellan deras läppar. Servitören blir nervös, verkar rädd för att de ska bli riktigt fulla och ännu mer höljudda. Han blir barsk i tonen och de ser sårade ut.
     Kvällen efter sitter ett sällskap av medelålders kvinnor och män med en präst som styr och ställer. Vid det dukade bordet ber de bordsbön, korsar sig och äter och dricker en hel del vin. Tuggor och prat med en ljudnivå som tangerar gränsen för illamående. Samma servitör är nu inte nervös men lika korthuggen i sina svar som till de finska ungdomarna. Han fjäskar inte för någon, gör ingen skillnad. Kanske hade han dåliga erfarenheter av tidigare finska sällskap, vilket denna gång kom på skam.
     Människovärde, vad menas med det - egentligen? Ja, du behöver bara se tv-nyheterna för att förstå att ett människoliv inte är lika mycket värt i alla länder. Jag kommer t.ex. aldrig att besöka Indien; det skulle kännas lika meningslöst som att åka till galciärerna och lägga ut presenningar över dem. Under mina dagar i Spanien funderade jag en del på likheter och skillnader mellan länders kultur, attityder, jämställdhet och fördomar.
     För några år sedan i en liten stad nära Nice frågade jag efter priset på en blyertsteckning av Salvador Dali. Kvinnan i galleriet svarade inte utan scannade hela min uppenbarelse. Mannen som också arbetade i butiken muttrade om att hon var ohövlig. Kvinnan ryckte på axlarna och sa något om att jag säkert inte hade råd med denna teckning. Hon hade helt rätt naturligtvis. Mais alors?
Kanske kan man säga att jag sedan dess har fördomar mot franska, kvinnliga bodknoddar i en liten by nära Nice. Ja, nu säger jag det, rakt ur mitt hjärta, ocensurerat - de är fullproppade med högfärdsskit! Voila!
     Vi föds. Sedan händer något på vägen. Någon föds i ett fångläger i Sibirien, en annan föds på ett slott. Någon har en röst som belönas med högar av pengar. En kompis blir ett gatubarn.
     Många stora artister, de som blev bara 27 år, använde sina pengar ohälsosamt då de satsade på droger av hög kvalitet. Sedan dog de. Vilket slöseri! De hade ju kunnat köpa hur många presenningar som helst.
     Hur som helst så föds vi nakna, men den dag det visar sig att ett barn har fötts med sparkdräkt med Messi på ryggen, då kanske det också sker ett mirakel vad gäller människors frihet och möjlighet att välja sina liv.                        På återseende! Eva