Vi begravde honom aldrig. Det var i och för sig ingen som ville gräva ner honom i jorden, mura in honom i en mur eller kasta ut honom som torrt stoft över havet. Visst kan det vara romantiskt att kasta aska ur en vacker urna i ett turkosblått hav i solnedgången, men Helga har aldrig varit speciellt romantiskt lagd. Hon är mer som en stenstod i en bergsklippa och det är Helga som bestämmer här på gården.
"Vad gör man sen så? Knäböjer man i Thailand, Kambodja eller någon annan gudsförgäten plats på jorden med rosa moln i horisonten. Det är inte miljövänligt och det är alldeles för dyrt," sa Helga bestämt, när alla diskuterade hur han skulle begravas. "Han ska balsameras enligt gammal egyptisk tradition, sa hon. Hon har tydligen blivit expert efter två veckors kurs i arkeologi i Reykiavik. Helgas ord är lag. Så är det bara. Idiotiskt," säger jag inte högt. Men man vänjer sig, vänjer sig efter trettio är med en kvinna som Helga den fagra. För fager det är hon fortfarande och jag låter henne hållas och ser fram emot begravningen. Det kommer att bli en skön fest här på denna steniga ö och ska jag vara riktigt ärlig ska det bli skönt att få ha lite mer av Helga.
Nu ligger han i förrådet på en tron av höbalar på ett rött sammetskynke och folk från närliggande gårdar vandrar långa vägar för att se honom. De tycker att han är vacker att skåda och Helga är nöjd med vad hon åstadkommit. Ja, han ser faktiskt ut som om han varit på spa; så slät och fin i skinnet är han.
I tre års tid har Helga under vissa perioder av året stått vid stranden och talat med och spelar för honom. Hon har greppat tvärflöjten och varit vid stranden i timtal. "Du ska inte vara så svartsjuk Torsten," har hon sagt emellanåt. Men, jag kan försäkra - jag har aldrig varit svartsjuk, aldrig.
Visst har jag sett honom och visst var han stilig och han sjöng så vackert till Helgas flöjt. Full av liv, alltid språksam och glad. Ibland gjorde han glädjehopp och log med hela kroppen mot Helga. "Han låter så snäll, eller hur Torsten?" Snäll?
I går när jag varit ovanligt länge hos hästarna låg en lapp på köksbordet. Kom så fort du kan! Nu är det begravning. Hur har hon hunnit med alla bestyr? Begravning? Jag skyndade mig ner till stranden och på håll såg jag eldar i en ring och en större eldstad i mitten. Kanske har hon ändå satt eld på honom till slut, tänkte jag. "Skynda dig Torsten, kom närmare!" Man kan säga att Helga själv var eld och lågor där hon stod som en överstepräst med blossande kinder.
På en enorm sten formad som en rektangel med slät yta stod en kista gjord av glas med blyinfästningar och därinne tronade Spakur. Jag kunde knappt tro mina ögon. Hur var detta möjligt? Vem har tillverkat denna kista eller snarare akvarium byggt för sista vilan? Hade Helga tömt spargrisen eller tagit ett banklån?
Tanken på finansieringen flög bort över vågorna när alla började sjunga i kör. Sången startade mjukt, ödmjukt och försiktigt för att sedan ryckas loss från tveksamheter. Like A Bridge Over Troubled Water, Ja, vi elsker (av någon outgrundlig anledning). Inhemska visor och sedan avslutades körsången med What´s Love Got To Do With It. Glada människor. Jag fick en ros av lenaste silke. Vi gick fram till Spakurs glaskista, neg, bockade och kastade rosen på kistans tak.
Helga avslutade med flöjttoner som kunde röra de mest döda av alla vikingars hjärterötter. Spakur hade haft tre fina år med Helga, men för ett par veckor sedan fann två hästskötare honom vid stranden. Död. "Aldrig har vi skådat vackrare späckhuggare, sa de till Helga, då de framförde dödsbudet.
När musiken tystnat, tittade jag på Spakur i det öga, som var vänt mot mig, sa farväl och jag kan svära på att han blinkade. Han visade sitt allra bredaste leende och det har han fortsatt att göra där nere på stranden.
Helga gnolar i köket. I kväll bjuder hon på fest och hon ser mig. "Herregud Torsten som du ser ut! Du måste klippa hår och skägg karl. Kom hit så får jag ge dig en duvning!" Så då har jag då fått min del av Helga tillbaka. Men, det ryktas om en vilsen späckhuggare en mil härifrån. Det är för långt bort för Helga. Tror jag.
På återseende! Eva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar