Att vara punkare - är det mod?

En berusad, tatuerad man med hökar på armarna. En liten, tanig punkare på om- kring 15 år. I en buss knökad med människor.

    Jag ska döda dig din jävel! Ska jag trycka ihop dig din babypunkare?

     En testosteronfylld man visar sin verbala styrka.

Jag säger ingenting. Ingen människa som hör hoten säger någonting. Det är tyst.  

     Varför?

     För att vi inte bryr oss? För att vi är trötta, rädda eller bara osäkra på konsekvenserna av en ev. protest mot mannens ord?

     Alfons Åberg är modig, när han säger att han inte vill, törs slåss.

     Den 5 juni 1989 ställer sig en man framför stridsvagnarna på Himmelska fridens torg. Det är mod.

     Mahatma Gandhi var den störste självständighetsföreträdaren i Indien. Det är mod.

     Violeta Parra sjöng för sitt lands frihet. Det är mod.

     Advokater som står emot hot i rättegångar mot gängledare. Det är mod.

     Vi behöver inte ställa oss framför krigsmaskiner eller tejpa igen läpparna; vi har rätten att tänka, tala och skriva fritt. Tack och lov! Kanske tar vi yttrandefriheten för given. Rätten att tala borde ändå göra det lätt att säga: STOPP! NEJ! Visa civilkurage och skilja på rätt och fel. Att det finns modiga människor vet vi och vi känner säkerligen någon som är så där utomordentligt rättskaffens, vardagshjältar, som riskerar sina liv för människor i nöd.

     Varför är det inte alltid sådana människor som styr en nation?

     Genom historien har det visat sig att de som tror på demokrati, rättvisa, tolerans och rättrådigheten har blivit bakbundna av andra icke-demokratiska krafter. De som tar makt med vapen (eller batonger) i hand gör det lätt för sig. Det är inte svårt att vara tyst med ett vapen riktat den enskilda människan eller en nation.

     Jag minns att jag var väldigt modig människa i sjuårsåldern och fick en hel byskola mot mig, för att jag tyckte att lärarna fjäskade för lärarbarnen.  Med åldern har jag blivit mesigare och skriker inte så högt längre. (Kanske beror det på att det sällan är någon som lyssnar på en ”tant, som håller cykelbromsen nere i backarna.)

     Varför är det trots allt svårt att säga NEJ!

     Är det kanske som det står skrivet i ett ordspråk, som finns på nätet: Bättre feg i fem minuter än död i hela sitt liv. Ja, man kan ju undra, om man kan bli halvt ihjälslagen av att tillrättavisa någon som krossar en glasflaska mot asfalten.

   Nej, nu kastar vi ut gaphalsen! En ung tjej låter blicken löpa runt mot oss som står närmast.

     Då gör vi det. Vi föser ut den aggressiva mannen två hållplatser innan slutstation.

     Sedan blir det tyst igen. Men, vi ler lite blygt mot varandra; en glimt av stolthet.

                                   På återseende! Eva