Du vill, Det svarta mot det vita - två dikter

                         Du vill

Jag kan allt om crosschecking, icing och utvisning.
Jag kan träna varje kväll i veckan.
Jag kan läsa läxor mitt i natten.
Jag kan spela matcher varje helg om Du vill.
Jag kan vara snäll och trevlig varje dag.
Jag kan längta.

Men Du är ändå aldrig riktigt nöjd.
Du är bara glad då jag gör mål.
Du har aldrig nånsin sysslat med sport.

Jag önskar att Fredriks pappa vara min papa.
Jag önskar att Du en gång kunde säga:
"Det är lugnt. Nu skiter vi i hockey och tar en fika".
                   Som Fredriks pappa.
Det enda du kan göra är att titta på sport.

Jag kan...
men jag kan nästan aldrig träffa kompisar.
Jag hinner inte spela WoW med Olle.
Jag hatar hockey.
Jag vill bil utvisad.
          För alltid.
                                                                   Det svarta mot det vita
                                 När ljuset kommer kan jag flaxa om kring en stund  med små artrossteg
                                 låta mig lyftas och samtidigt irriteras av allt det ljusa som exponerar någon
                                 sorts dammsanning. Jag trivs inte i skuggan med solen bredvid en syrenberså,
                                 tror mer på mörkret som vilar mot snön och blir ett norrsken. Skönt att veta att
                                 människor sover i sina bestämda bås. Då kan jag vila mina drömmar om:
                                 havet, skogen, musiken och lyssna till tystnaden. I den blommande årstidens
                                 avsaknad av mörker öppnas dörrar. Flyger och svävar: maskrosor, kvickrot
                                 mossa och grillade tomater för mig ner på jorden.
                                 Augusti i månsken skapar nya rum. Med rågummisulorvandrar jag stadigt på
                                leran: i stillhet går jag mot det svarta mot det vita.
                                                                                                                På återseende! Eva