I början av 60-talet åkte jag tunnelbanetåg för första gången. När tåget kom letade jag förtvivlat efter biljetten och uttalade katastrofen högt och ljudligt. Att människorna på perrongen log åt mig förstod jag efter avslutad resa. Pinsamt för en tonåring på besök i storstan.
Som fenomen är tunnelbanan inte jämförbart med kvinnan som första gången skulle tanka bilen. "Det är inte klokt så mycket vatten som ryms i tanken!" sa hon till sin man. Hur mannen reagerade finns inte dokumenterat. (Det är en skröna, eller hur?) En annan historia, om en kvinna naturligtvis, är damen som fick fel på bilen och blev erbjuden bogsering. När mannen skulle kolla att allt var klart för avfärd, satt hon i sin bils baksäte. Jo, jo.
Varför det ofta är kvinnors "misstag som återberättas är en helt annan text.
I en tvättstuga för studenter på 70-talet kom det in en kille som stoppade tvätten direkt i centrifugen. En tjej påpekade lite tyst att kläderna först måste gå några varv i tvättmaskin. Han lyssnade och försökte med stenansiktet visa att det visste han redan. När centrifugen stannat, tog han de smutsiga kläderna och gick. Med högt buret huvud.
I dag gäller det att ha koll på allt. Du ska kunna knappa in koder, checka in och ut. Och helst se ut som om det är a piece of cake, liksom världsvant, så där.
Nu kan säkert denna kille använda en dators alla verktyg, arbeta med flera it-funktioner samtidigt som han bokar en resa o.s.v. I dag måste man kunna. Det måste man, vilket syns tydligt i jobbannonser. Det handlar egentligen inte om några Einsteinteorier men vi människor måste uppdateras med jämna mellanrum. Det svåra är att se när ikonen för uppdateringar poppar upp. Finns den kanske i våra skallar och/eller i magen?
Allt ska vi knappa in på telefon, hamna i köer lika långa som I väntan på Godot. Väl framme i kön bryts samtalet. Det är då vi drabbas av eksem, allergier och existentiell ångest.
När min morbrog första gången kom i kontakt med en telefonsvarare, skrek han rakt i örat på svararen: Vad i helvete är det här för skit!
Och drämde luren i klykan så att tapeterna darrade. Min moster började gråta över att den nya, fina telefonen blivit misshandlad.
Nu har jag nått den åldern då jag inte bryr mig om att jag inte kan, att jag inte alltid trycker på de rätta knapparna. Jag frågar. Hela vägen till min gate, station, incheckning, på ICA, ja, överallt. Mitt sällskap - de håller sig på minst två meters avstånd.
Att sortera en smutstvätthög och trycka på rätt knapp på maskinen är inte viktigt. Det kan någon annan göra.
På återseende! Eva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar