Det finns många sätt att bli lycklig av konst

Det finns en stor mängd författare, skulptörer, musiker och kreativt skapande människor som åstadkommer storverk. De sitter i tv-soffan med flackande ögon, ser på sina händer, drar händerna genom håret och talar om sina alster i tvåordsmeningar.
     Måhända måste dessa människor bli intervjuade i skapelseprocessen för att deras språk ska blomma och ansiktet visa deras eufori?
     Jag såg en man som skapade ett stor lerfat i ett runt torn, som ett enomt kaffefat av lera. Han var väl medveten om att leran skulle spricka, men det var händernas skapelse här och nu som gällde.
     Jag har inte sett många konstnärer "in action", men har upplevt, läst om konstnärer skapande: koncentrationen, hängivelsen, besattheten och - lyckan. Det måste helt enkelt finnas glädje i skapande trots att dessa "artister" ofta talar om ångest, vånda, demoner och eländes elände.
     Alla dessa starka uttryck är möjligen en stark drivkraft, men skapandet bli passion och - frihet. Det är vad jag tror.
     Det är fascinerande att lyssna till konstskapares förhållande och resultat av skapelsekraften. De ser autentiskt lyckliga ut med sina penslar, lera, noter och liknande. En del intellektualiserar sina verk - "detta är den linjära linjens associationer i en sfär", typ. Andra sätter vardagsord på sina bruksföremål.
     Anta att ingen annan än de själva värdesätter deras produkter. I mina ögon och öron spelar det ingen roll. Jag lyssnar till konstnärens utstrålning, passion. Tillförsikten är äkta och avundsvärd.
     Vad behöver man ett överdimensionerat kaffefat till? Just ingenting. Det är liksom det som är hela grejen.
     Min största konstupplevelse av måleri var på Kulturhuset i Stockholm. Sökandet efter en kopp kaffe ringlade sig genom bråte, plast och papper och plötsligt låg den där - oljemålningen. Ännu ett steg och målningen hade varit förstörd. Ett vinterlandskap. Till saken hör att jag aldrig varit intresserad av landskapsmålningar. Men, där låg den - på golvet. Ett mästerverk.
     Pulsen steg och jag slutade andas på grund av olika nyanser av snö, ett hus!? Signaturen tänkte jag aldrig på. Vad var det jag såg?
     Jag vet bara att min upplevelse inte enbart var estetisk utan mer åt det andliga hållet, i det närmaste religiöst.
     Jag är glad över att inte veta konstnärens namn. Jag vill inte höra hans/hennes beskrivning. Jag vill äga den - ordlöst. I mitt minne.
                                     På återseende! Eva