Är svenskarna tråkiga?

När barna var små läste vi ”Upp och hoppa morfar prosten” av Eva Bexell. Tror faktiskt att vi läste flera böcker om prosten. Det var rolig läsning för både lyssnaren och läsande föräldrar, som skrattade så ögonen vattnades. Morfar prosten tillsammans med sina barnbarn kunde stundvis vara kaotisk och humoristisk.

      Om jag tänker efter tror jag att det är de enda böcker jag läst med pauser för gapskratt. Humor? Det sägs att svenskarna är tråkiga, ja, kanske de mest boring people –ever. ”Svenskarna är det tråkigaste av alla folk. De är så tråkiga att de gäspar sig genom livet och har så tråkigt att det roar dem att tråka ut andra.” Det sa Simone Beauvoir för 70 år sedan. Citatet finns i artikeln ”Svensk litteratur är inget att skratta åt” i Dagens Nyheter den 21 oktober 2017. Artikeln utgår ifrån den amerikanske författaren Garrison Keillor, som menar ”att Sverige inte borde få dela ut Nobelpriset i litteratur, eftersom nationens egna författare saknar känsla för roligheter och relationer.”

     Ja, hur står det till med humor i svenska litteratur? Detta undersöker Kristofer Ahlström i artikeln och sammanfattar författarskapet som: ”Små mörka berättelser där folk är är väldigt tysta och sedan börjar det snöa och en hund skäller och någon sträcker sig efter akvaviten.” Detta citat grundar sig på en av de röster, som har synpunkter på svenska texter. (Skällande hundar för mig till Henning Mankells böcker, Skånes mylla, en hund som hörs från en enslig gård.)

     Ahlström frågar författare och reflekterar över sina egna kontakter med humoristiska texter. Det blir i princip ingenting, förutom ett antal seriemagasin. En del röster i artikeln ger Kellor rätt i sina ståndpunkter och någon jämför Hamsun som en nordisk skildrare av eländes, elände.

     En av anledningarna till bristen på roligheter beror på svenskarnas strävan efter politiskt korrekta skildringar och det faktum att humor är svårt, skriver Ahlström. Ett undantag och uppskattning av Fredrik Backmans ”En man som heter Ove” finns att finna hos de franska läsaren av denna bok. Ahlström nämner också ”Moment 22,” som handlar om krig. Och. Gestaltar absurditeter med humor. Jag håller med. Joseph Hellers ”Moment 22” gör humor av militärens regelverk, som visar krigets meningslöshet och byråkrati. Ja, vad kan man göra? Man skrattar åt vansinnet.

     Kanhända är det i dag svårt att inte tangera världens tillstånd. Författarnas fingrar vid tangenterna krullar sig och eländet sipprar igenom. Blir samhällskritik. Just detta, att finna en klockren mening, en gestaltning av ett förtryck, en sanning i en alternativ-sanningsvärld. Det gör mig glad. Jag vill liksom tacka författaren för sina kunskaper. Tron på dessa skrivare blir mina medmänniskor. Trots att jag vet. Vet att det endast handlar om – ord.

     Slakthus 5 av Kurt Vonnegut handlar om bombningen av Dresden. Denna bombräd skildras med humor, blandat med ufon. En perfekt antikrigsbok.

     En flykting från Irak, bosatt i Finland, Hassan Blasin, skildrar de nyanlända flyktingarnas berättelser från kaos i Mellanöstern. Han kan också hantera kaos, krig, elände med stråk av skratt. Varför inte? För att välja mellan misär och en gnutta humor, måste man först och främst vara i livet. Utan berättelser får vi inte ta del av krigets fasor, som ändå aldrig går att förstå.

     Är svenskarna tråkiga? Ja, enligt artikeln är de svenska författarna tråkiga. Om vi svenskar saknar humor är vi antagligen tråkiga. Men, vi kan vara tråkiga på olika sätt, tänker jag. Det behövs fler roliga Nobelpristagare. Vem skulle det i så fall vara?

     Skulle inte tro att ”Opp och hoppa morfar prosten” bli nominerad till Nobelpriset. Vi borde införa ett litterärt Nobelpris för barnlitteratur. Då skulle vi slippa höra att svenskarna är tråkiga. Om åtminstone en glädjespridarförfattare nominerades vore uttalandet ”Svenskarna är de tråkigaste av alla folk…” genast eliminera den generaliseringen.

                                                 På återseende! Eva     

Ja, Vi Elsker Dette Landet

På 90-talet hamnade jag bredvid två män, far och son, från Norge i en hotellobby. Den äldre mannen drack öl, många öl, och hans generositet i största allmänhet växte efter varje glas. Han kom så småningom fram till att vi skulle gå ihop, Norge och Sverige. ”Ja, vi kan ta hand om er svenskar och bjuda på lite  oljepengar.” Ett grandiost förslag, eller hur, att gå samman. Bättre än skilsmässa i alla fall.  

     I dag talar vi inte så ofta om Balkankonflikten, inbördeskriget i Jugoslavien och länderna kring Balkanhalvön. Från 1991 till 2001 fick vi rapporter om krigets följder, som etniska rensningar, folkmord. Och. Vad jag kommer ihåg var det väldigt tyst runt om i Europa, när människor, som bott hela livet bredvid varandra började rikta sina vapen mot sina grannar. Serber, kroater och muslimer blev plötsligt fiender. Varför? Var det nationalism? Handlade det om olika religioner?

     1991 hade jag inte full koll på orsaker till konflikten, men vet att det fanns olika motsättningar mellan folken sedan lång tid tillbaka. Det blev ett obarmhärtigt mördande, vilket i mina ögon var helt ofattbart att det kunde hända i en del av Europa, inte långt ifrån Sverige eller Jämtland. Om man så vill säga.

     Kataloniens situation i dag har vi någorlunda koll på genom media. Katalonien, som väldig länge haft en egen identitet, vill nu lämna Spanien och bli självständigt. Scotland vill skiljas från Storbritannien men jag tror inte att Jämtland vill skiljas från Sverige. En skilsmässa är sällan speciellt lyckad, åtminstone då det gäller styckning av olika länders ytor.

     Hur är det med Jämtland? Finns det självständighetsivrare i Jämtland? När jag flyttade till detta landskap och såg jämtlandflaggans färger på övergångsställen blev jag funderad över själva meningen med slikt. Men, ganska snart förstod jag – det drar ihop sig till Yran. Den stora musikfestivalen i Östersund.

     I en artikel av Patrik Oksanen kommenterar han Fredrik Virtanens artikel om Ewert Ljusberg och jamtarna. Virtanen skriver att han ”avskyr Ewert Ljusberg” och hans s.k. presidenttal kallar han för ”tok-talet”. Virtanen jämför alltså invånarna i Jämtland med Hitlers stormtrupper. Det är något långsynt, milt sagt.

     Ewerts tal har oftast ett innehåll i sina tal, som handlar om mångfald, kritik av lögnaktiga presidenter, som t.ex. Trump, diktaturer och ordningen i världen. Jämtland är ett otroligt vackert landskap, nära till fjäll och skogar. (Det enda jag saknar är fler lövträd). Eftersom jag inte kommer från Jämtland, har jag lyssnat på människor från olika delar av Jämtland och deras kommentarer om övergångsställen, den jämtländska nationalismen med en president. Men, de trivs och utnyttjar det som bjuds utan knorr. (Det knorras en del om att vi inte kan odla rosor eller äppelträd, vilket vi ändå kan till en viss del). Sådant är klimatet och det är bara att gilla läget.

     Undrar just om Virtanen menar allvar i sin text. Det verkar faktiskt så. Men, för att förstå jämtarna måste man ha bott här i ett antal år. Helt klart är att Virtanen inte är någon antropolog. Det är ett som är säkert.

     Nej, jämtarna är inga separatister, trots alla övergångsställen, flaggor och tal. I dag finns det många nationalister, som vill separera, göra skillnad på folk och folk. Vad menas med nationalism? Ja, en del kan tycka att midsommarstången, tomten är svensk. Men, vi vet att så inte är fallet. Den politiska nationalismen är farlig. Det kan vi läsa om, lyssna på och förfäras över då t.e.x. nazister skanderar på våra gator.

     Jag hoppas att Balkan mår bra i dag. Jag hoppas att Katalonien inte separerar. Och jag vet att norrmannen var full. Tror att han vaknade dagen efter, viftade med norska flaggan och skrek: ”Ja, Vi Elsker Dette landet!”

                        På återseende! Eva 

    

    

      

      

Den goda människan i Istanbul (del I)

Jag har sett filmen Kedi, Ceyda Tornus dokumentär om gatukatter i Istanbul. Kedi betyder katt på turkiska och vi får träffa ett antal katter i olika färger och personlighet. I filmen berättar människor, som matar, klappar, borstar och talar med katter, om katternas vanor, humör. Deras berättelser är kärleksfulla och enligt några av dessa kattälskare säger sig ha fått livet tillbaka, när de började ”ta hand” om dessa djur. Filmen beskrivs som poetisk och filosofisk och några recensioner är kritiska till ”katternas personlighet.” Mycket märkligt uttalande då jag har haft många katter med skiftande personlighet i stora delar av mitt liv. Kanske har dessa kritiker inte haft någon relation till katter.

     Den sista katten hos oss pratade hela tiden och svarade oftast på frågor. Murre 2 var hans namn, eftersom katten före hette Murre (1). När barnen gick förbi Murre 2 sa de alltid ”Hej Murre!” och visst svarade han så klart. Till slut var han diktatorn i huset. När han ville att jag skulle sätta mig i fåtöljen, för att få sitta i mitt knä, kommenderade han mig likt en ilsken hund. En helg då vi var borta och en kattvän såg till honom då och då, hämnades han genom att pinka i min säng. Murre 2 var nog den klokaste katten jag haft, trots att han var lite feg, oförskämd och uppfodrande. Så alla som inte tror att katter har personlighet borde se Kedi och/eller läsa Doris Lessings bok Om katter.

     I Kedi såg vi olika katter, som fiskare, restaurangägare, lägenhetsägare o.s.v. beskrev så vackert, humoristiskt och med mycken kärlek. En honkatt kallades för områdes kattpsykopat. Hon kunde jaga bort hundar, pitbulls, rivaliserande katter och hon sågs ett problem på grund av att hon var en fisktjuv. Men hennes kattmake fick faktiskt äta i fred samtidigt som hon blev väldigt aggressiv, när en sötare kattdam närmade sig sin kattmake. Hon var helt enkelt svartsjuk. En annan katt, den förnäma gourmetkatten, som en dag landade vid en restaurang. Han ville inte äta i restaurangen utan knackade på fönstret, när han ville ha middag. Han var alltid ensam och ville inte bli klappad, men han såg väldigt aristokratisk ut. När han kom första gången var han överviktig och de satte honom på diet, vilket gjorde honom ännu vackrare.

     Ja, många fina vyer fick vi se och kattlivet i Istanbul är inte lätt. Utan de goda människorna skulle de inte klara sig. När katterna var sjuka tog de dem till veterinären, vilket är kostsamt. En del av dessa ”volontärer” samlar pengar, som användes till kattsjukvård.

     Den största överraskningen för mig var människornas relationer till dessa gatukatter. Deras berättelser visade kärlek, berättelser om förändringar i livet på grund av katterna. Deras språk var så uppfriskande i en materialistisk och stressigtid. Kontexten var en kompass till meningen om livet, enligt mig. Man bör veta att denna film gjordes innan upproret i Turkiet, vilket också gjorde att själva politiken inte diskuterades. Men, nu byggs det stora shoppingcenter och då försvinner katternas träd, gräs och jord, som behövs som toalett för katterna. Man kan undra vad som kommer att hända med Istanbuls tusentals katter. Filmen gav mig en tanke på Turkiet, som jag inte känner, men ändå har läst om och förfasat mig över. Slutsatsen är att dessa kattälskande människor tillhör det goda i världen. Därför vill jag sända en hälsning till Turkiet och önska god tur rakt in i det goda. Tillsammans kan Turkiet bryta den odemokratiska ordningen. Det vill jag tro.

    Så den goa filmen fortsätter i text II nedan i en jämförelse med det motsatsen till Kedi och allt som stavas demokrati.

                                 Den onda människan i motståndsrörelser (del II)

Det är klart att inte alla människor i Istanbul tar hand om katter. Det kostar en del att utfodra gatukatter, det är tidskrävande, ansträngande och så vidare. Men, jag hoppas och tror att de trots allt inte är katternas motståndare.

     Synonymer till motstånd: opposition, försvar, motvärn, mothugg, kritik, motsägelse, svårighet etc. Göra motstånd mot: försöka hejda sig. Nordiska motståndsrörelsen ska demonstrera i Göteborg den 30 september. Denna rörelse är våldsbejakande och en stor del av medlemmarna är dömda för grova brott, såsom mord, misshandel och upplopp. Det är en nazistisk organisation och är grovt rasistisk.

     Ja, vari består deras motstånd? Det måste vara det goda de vill stoppa. Möta motstånd: stöta på hinder. Det kommer att finnas motstånd, när de demonstrerar och det finns tyvärr rörelser, som också använder våld mot NMR och SMR (Svenska motståndsrörelsen). Det blir en rundgång av våld. Själv

tycker jag att de saknar motstånd, eftersom de är välkomna till Bokmässan och har tillstånd att demonstrera.

     Polisen har lämnat ut flygblad, en lista på vilka aktiviteter som ev. realiseras i demonstrationen och strider mot lagen. (En skyddsåtgärd för ett gäng nazister?) Hets mot folkgrupp, förbjudna tecken får inte förekomma. Klart att det kan kännas lite bättre om de alla höll käften och lämnade sina hakkors hemma, men de allra flesta känner till deras våldsbejakande, hatfulla och rasistiskt innehåll. Jag kan inte förstå att man låter dessa s.k. motståndsrörelser ska få så stora utrymmen i det offentliga rummet. Det är obegripligt, då stora delar av Europa också hyser liknande rörelser, som sakta smyger in i samhället som skadedjur.

     Jag vet inte om motståndsrörelser eller Erdogan gillar katter. I dag har journalister, lärare, och en mängd människor, som anses ha deltagit i upproret i Turkiet blivit arresterad. Till och med barn finns nu i fängelse med sina föräldrar. Erdogan gör som han vill. Han är en motståndare mot allt och alla verkar det som. Vad blir nästa arresteringsorgie? Kan det bli kattälskarna eller de som faktiskt tror på demokratin? Kim Jong-Un leker med sina livsfarliga leksaker och är en skräck för hela världen. Man talar om ytterligare sanktioner mot Nordkorea, för att skrämma Kim. Tror att det vore bättre om man satte sig ner och talade med honom eller ”kärleksbombade” honom, vilket är ett förslag till kommunikation med de allra mest farlig falangerna. Lite make love not war, 70-talet och hippies.

     Allvarligt talat, det finns alltför många MacBeth, han som dödade alla motståndare då han dödat kungen och själv lagt beslag på titeln. En holmgång, som sällan är lyckas då synden oftast ger igen. Frågan är bara hur länge vi ska vänta på folkets röst mot alla ”motståndsrörelser”. Alla dessa unga motståndsmän – vad är det de saknar i sina liv? Kan det vara en katt?

                                                 På återseende! Eva