Är svenskarna tråkiga?

När barna var små läste vi ”Upp och hoppa morfar prosten” av Eva Bexell. Tror faktiskt att vi läste flera böcker om prosten. Det var rolig läsning för både lyssnaren och läsande föräldrar, som skrattade så ögonen vattnades. Morfar prosten tillsammans med sina barnbarn kunde stundvis vara kaotisk och humoristisk.

      Om jag tänker efter tror jag att det är de enda böcker jag läst med pauser för gapskratt. Humor? Det sägs att svenskarna är tråkiga, ja, kanske de mest boring people –ever. ”Svenskarna är det tråkigaste av alla folk. De är så tråkiga att de gäspar sig genom livet och har så tråkigt att det roar dem att tråka ut andra.” Det sa Simone Beauvoir för 70 år sedan. Citatet finns i artikeln ”Svensk litteratur är inget att skratta åt” i Dagens Nyheter den 21 oktober 2017. Artikeln utgår ifrån den amerikanske författaren Garrison Keillor, som menar ”att Sverige inte borde få dela ut Nobelpriset i litteratur, eftersom nationens egna författare saknar känsla för roligheter och relationer.”

     Ja, hur står det till med humor i svenska litteratur? Detta undersöker Kristofer Ahlström i artikeln och sammanfattar författarskapet som: ”Små mörka berättelser där folk är är väldigt tysta och sedan börjar det snöa och en hund skäller och någon sträcker sig efter akvaviten.” Detta citat grundar sig på en av de röster, som har synpunkter på svenska texter. (Skällande hundar för mig till Henning Mankells böcker, Skånes mylla, en hund som hörs från en enslig gård.)

     Ahlström frågar författare och reflekterar över sina egna kontakter med humoristiska texter. Det blir i princip ingenting, förutom ett antal seriemagasin. En del röster i artikeln ger Kellor rätt i sina ståndpunkter och någon jämför Hamsun som en nordisk skildrare av eländes, elände.

     En av anledningarna till bristen på roligheter beror på svenskarnas strävan efter politiskt korrekta skildringar och det faktum att humor är svårt, skriver Ahlström. Ett undantag och uppskattning av Fredrik Backmans ”En man som heter Ove” finns att finna hos de franska läsaren av denna bok. Ahlström nämner också ”Moment 22,” som handlar om krig. Och. Gestaltar absurditeter med humor. Jag håller med. Joseph Hellers ”Moment 22” gör humor av militärens regelverk, som visar krigets meningslöshet och byråkrati. Ja, vad kan man göra? Man skrattar åt vansinnet.

     Kanhända är det i dag svårt att inte tangera världens tillstånd. Författarnas fingrar vid tangenterna krullar sig och eländet sipprar igenom. Blir samhällskritik. Just detta, att finna en klockren mening, en gestaltning av ett förtryck, en sanning i en alternativ-sanningsvärld. Det gör mig glad. Jag vill liksom tacka författaren för sina kunskaper. Tron på dessa skrivare blir mina medmänniskor. Trots att jag vet. Vet att det endast handlar om – ord.

     Slakthus 5 av Kurt Vonnegut handlar om bombningen av Dresden. Denna bombräd skildras med humor, blandat med ufon. En perfekt antikrigsbok.

     En flykting från Irak, bosatt i Finland, Hassan Blasin, skildrar de nyanlända flyktingarnas berättelser från kaos i Mellanöstern. Han kan också hantera kaos, krig, elände med stråk av skratt. Varför inte? För att välja mellan misär och en gnutta humor, måste man först och främst vara i livet. Utan berättelser får vi inte ta del av krigets fasor, som ändå aldrig går att förstå.

     Är svenskarna tråkiga? Ja, enligt artikeln är de svenska författarna tråkiga. Om vi svenskar saknar humor är vi antagligen tråkiga. Men, vi kan vara tråkiga på olika sätt, tänker jag. Det behövs fler roliga Nobelpristagare. Vem skulle det i så fall vara?

     Skulle inte tro att ”Opp och hoppa morfar prosten” bli nominerad till Nobelpriset. Vi borde införa ett litterärt Nobelpris för barnlitteratur. Då skulle vi slippa höra att svenskarna är tråkiga. Om åtminstone en glädjespridarförfattare nominerades vore uttalandet ”Svenskarna är de tråkigaste av alla folk…” genast eliminera den generaliseringen.

                                                 På återseende! Eva