När kriget svalnat

När du kryper hem på

dina bara knän

och din längtan drar dig

in i askan

ruiner, som svalnat.

Då måste vi ge dig frön

att gro i kratern

så att barnen kan

gå barfota i gräset och du kunna

lyssna till barnens leenden.

När bombplanen tystnat

blir ni fler och fler,

som kysser resterna

från tidigare liv.

Och vattna era drömmar.

Vi och du måste

sätta fönster i husen

vässa pennor, lägga böcker

i skolans salar;

skapa hopp i en framtid.

När du sover under dina stjärnor

ska du och du och vi lova att

aldrig fösa Gud  Allah  Jesus eller Buddha

framför oss i dödandet i kriget utan vinnare,

så att alla barn ska kunna leka på samma gräs.

Och sova lugnt under sina stjärnor.

                                                 På återseende! Eva

Att göra fel kan bli ack så fel

Att ställa krav på elever, universitetsstuderande, kan göra dig till en ”weirdo”. Att inte godkänna uppgifter kan skapa diskussioner, klagomål, som böjer lärare, professorer mot jorden. De kapitulerar, ser mellan fingrarna och – sätter godkända betyg.

     Liksom Björn Wiman har jag också läst John Williams roman ”Stoner”, som inleder Wimans söndagskrönika, ”Skandalen på KI visar att humaniora har ett samhällsvärde,” i DN den 7 februari 2016. Han refererar delar ur ”Stoner,” huvudpersonen i boken, som följer tydliga föreskrifter i kursplaner. Stoner undervisar på ett universitet och – sätter underkända betyg, när studenters prestationer inte håller.

     Denna bok gjorde mig betryckt på många sätt. Stoners rättrådighet är beundransvärd, men han får ingenting tillbaka. Han gifter sig med fel kvinna och äktenskapet är misslyckat. Stoner lyckas nå en hög position och slita sig loss från sina enkla jordbrukarföräldrar och torftigheten. Så småningom blir Stoner indragen i ett prestigeladdat krig, då en annan professor anser att Stoner underkänt en elev på felaktiga premisser trots att studenten verkligen inte presenterade godkänd uppgift. Stoner ”förlorar” striden och blir så småningom förflyttad till universitets ”källare”, blir nedtryckt i skoskaften, kan man säga.

     Hur ser det ut i dag? Ja, hur många har inte sett klipp kväll efter kväll på den italienske kirurgen på K I? Snacka om kejsarens nya kläder!

     Den akademiska världen är beroende av både pengar, gott rykte, godkända betyg, god genomströmning.

     Jag har lyssnat till många berättelser, läst inlägg om arga studenter, som blir upprörda över icke godkända uppgifter. De får till uppgift att bearbeta uppgiften och om de även då inte blir godkända, går de till högre instanser och klagar. Undrar om det verkligen är sant eller om det är skrönor. Ett fult rykte? Ja, så måste det vara?

     Genom åren tycker jag mig skönja ett mönster i grundskolans och gymnasiums olika stadier. Har ungen dåliga förkunskaper, när nationella proven dyker upp, beror det på det tidigare stadiets undervisning. Det blir en dominoeffekt och vem orkar, törs larma om bristande kunskaper, som blir underkända på väg mot gymnasiet och/eller mot högskole-, universitetsstudier?

     Wiman skriver i sin krönika om en historieprofessor , Dick Harrisson, som skrev i SvD för någon vecka sedan. Harrisson skrev ”om påstådda missförhållanden vid Historiska institutionen. Hans kritik gick i korthet ut på att den svenska utbildningen har havererat, att ingen vill tala om saken och att de som ändå gör det drabbas av trakasserier och repressalier.” Harrisson underkände elever och blev uppmanad att lämna ut frågorna före tentamenstillfället.

     Ja, så kan man väl göra, känner jag. Lämna ut alla frågor till elever och studenter en vecka i förväg torde funka. Och, varför inte låta dem lösa uppgifterna, frågorna i grupp och/eller tillsammans med mor och far, mormor och morfar, farmor och farfar, Google och alla hans vänner. Varför inte?

     Skulle tro att det blir lugnt och skönt i skolorna/universiteten och underbara resultat skulle ge goda penningar, gott renommé. Lärarna i svenska skolorna skulle bli mindre stressade och inte så rädda inför lönesamtal.

     Det borde skapas mysiga lokaler för detta ändamål; riktiga mysrum med sammetssoffor att sitta i, ja, rent utav ligga i, när uppgifterna löses med allsköns medhjälpare. Självklart ska alla elever ha tillgång till musik. Efter tycke och smak. Det kommer absolut att bli ett äkta hallelujamoment.

     Den professor, lärare, som vågar ställa frågan om vad kunskap är, skulle man kunna skicka ner i källarvalven, gå en kurs i konsten att- ge-kunden-vad-kunden-vill-ha.

     Det blir en del problem förstås. Det måste ju t.ex. finnas en differentiering i lönesättningen. Men, det kan säkert alla överhuvuden lösa genom att ställa krav på högre betyg än godkänt. Varför inte så småningom öka takten genom att göra godkändnivån = högsta betyg. Ja, då är vi framme! Då är vi i paradiset! Allt medan Asien med flera springer förbi med autentiska betygskataloger och hela vårt korthus rasar samman. 

                                                 På återseende! Eva

FREDAG!

Det är FREDAG! En helt vanlig dag kan man tycka – som pensionär. Men, för bara några månader sen jobbade jag faktiskt och fredagen var en högtidsdag med en stark känsla av frihet, ledighet, vila.

     I arbetslivet finns det fem arbetsdagar och då blir fredagen en julafton, första dagen i en helg. (För de som inte arbetar inom vården, räddningstjänsten och så vidare).  Men, som Alfons Åberg säger på ett ungefär i en av böckerna: om det var julafton varje dag, skulle det bli tråkigt.

     Då kan man tycka att pensionärslivet är en enda lång julafton eller fredag. Det är det inte. Denna dag är tom. Kalendern är blank utan en enda tid att passa eller kom-i-håg-aktivitet. FREDAG!

     I ett par timmar har dagens DN bläddrats igenom och i STHLM.KÖSPECIAL skriver Lina Lund om köer i Stockholm. På Kungsgatan 29 utanför Golden Hits köar ungdomar, för att komma in. Till festen. Och kanske är det fredag? Här gäller regeln en ut – en in. De som köar tycker att det är en demokratisk kö.

     Annat är det på Sture. Där är kösystemet beroende av kontakter listor, vip-kort, pointersystem, skriver Lund.

     Åtskilliga äro köerna och svåra att förstå, åtminstone för mig. Stureplan för alltid mina tankar till Petters video ”Fredrik Snortare”. Men, vad vet jag om dagens Sture?

     Jag tillbringade åtskilliga sommarlov i Svinesund på västkusten några kilometer från Norge. Jobbade i korvkjosk och arbetstiden var tänjbar. Vi ungdomar blev lediga, då kunderna drog hemåt. (Läs: hem till Norge). Timmarna delades på veckolönen och det visade sig att timlönen ibland blev 1 krona och 75 öre per timme. Men, vi sjöng ändå, kan man säga. Vi roade oss förstås – i Strömstad.

     Disco på en båt vid kajen i denna stad hade också en kö. Men, den var inte lång, trång eller speciellt glamorös. Vad jag minns.

     Min sista sommar som feriearbetare stod jag i en kö, en discokö, men fick inte komma in. Hade inget leg och ansågs för ung. Åldersgräns: 18 år. Jag var över 18, men vakterna var stenhårda. Mitt sista argument, mitt sista ”bevis” var: Mitt specialarbete innan studenten var ”Den neurotiska nutidsmänniskan”. Denna titel måste ha övertygat vakterna, eftersom jag blev insläppt.

     Det sägs att ordet ”neurotisk” inte längre används inom psykologin. Det svänger i psykologisvängen. Själv kan jag känna mig mer eller mindre neurotisk med jämna mellanrum.

     Men, inte i dag. I dag är det FREDAG! Hela dagen. Klockan är nu 14.00 och jag ska snart ta en promenad, andas lite vinterluft. Vet bara inte om jag ska ha broddar på skorna eller inte. Lite neurotisk vånda? Klart det blir en sväng till ICA också och är det kö framför kassorna, tar jag det med ro. Jag vet till 100% att det är en demokratisk kö. Trevlig helg!

                :)        På återseende! Eva