Öst mot väst - en mardröm

+ - noll i dag och snorhalt. Broddarna finns inte i röran bland alla skor i garderoben. Det får bli bil till Friskis och därmed försvinner en promenad på 2x30 minuter denna soliga lördag med stilla vindar.

     Samtidigt har Frankrike sorg. Ett attentat, många döda och IS har meddelat att de är ansvariga för terrorattacken. Hotet mot Frankrike kvarstår och den franske presidenten, Francois Hollande, beskriver attentaten, på sex platser i Paris genomfört av åtta terrorister, som en krigshandling. Hollande beslutar att mobilisera militärer. Orden känns som vore de en krigsförklaring.

     Partiledarna har kommenterat terrordåden i Paris. Löfvén pratar bl.a. om åtgärder ska diskuteras tillsammans och Kindberg Batra talar om demokrati, EU och ledarskap. (I undertexten hör jag Batra än en gång kritisera Löfvén, vilket hon gör kontinuerligt. Som om Löfvén själv ska konstruera lösningar för flyktingströmmar, som är de största sedan andra världskriget, och terrorattacker – alldeles själv.)

     Stefan Löfvén är inte min idol, men han kan heller inte klara lagstiftning, hotbilder, terrordåd i Sverige med sitt parti utan samarbete med de övriga partierna. (Dessutom har han ett jämförelsevis bra engelskt uttal.) Klart att alla politiska partier måste samarbeta, kompromissa, fatta gemensamma beslut i de komplexa problemen vi har i denna tid vi lever i.

     Hur kan IS stoppas? Vad vill de – egentligen? Utrota västvärlden? Skapa rädsla? Få oss att sitta stilla vid köksbordet? IS skapar främlingsfientlighet, som i vissa falla spiller över på sina landsmän, som är på flykt från dem själv, alltså IS.

     Ska Frankrike, EU, placera militärer i varje gathörn? Ska vi stänga ett öppet samhälle? Ska man bomba IS?

     Ja, det är extremt komplicerat och IS är ett hot mot hela västvärlden. Det är öst mot väst och situationen i Syrien är status quo.

     Aggressiviteten i vardagen i Sverige, världen är redan den för mycket. IS besitter ett vansinne, som skapar aggressivitet, som skapar en rundgång med oskyldiga människor som offer.

     Om jag nu hade gått utan broddar till Friskis, hade jag säkert ramlat omkull åtminstone en gång. Antagligen skulle jag ha överlevt. Jag är inte rädd för is. Och jag vill inte vara rädd, vill inte frukta terrorn och jag vill kunna åka till Paris. Vi får hoppas att polariseringen, som antagligen växer så det knakar, aldrig kan stoppa yttrandefriheten, demokratin och öppenheten.

     Undantagstillstånd råder nu i Frankrike på grund av : ”alla dessa satans mördare!” som Palme sa.

                                                 Vi behöver fler Voltaire! Eva

Karius och Bakrus och flyktingars hemländers ledare tillför inget gott

Filmatiseringen av Barnen från Frostmofjället, av Laura Fitinghoff, såg jag i en liten biograf i en mycket liten by i Ångermanland. Det var mitt första möte med film och jag var sju år. En annan film, Karius och Baktus, är mitt andra filmminne.

     Och. Nu undrar jag om det var en god idé att se dessa filmer. Varför? Jo, helt enkelt för att jag inte får dessa filmer ur själva systemet, min kropp och min själ. (Åtminstone det, något, som kallas själ.) De föräldralösa barnens öde drabbade mig hårt. Ledsen med gråten inpackad i halsduken runt halsen gick jag med mina betydligt äldre kamrater hemåt. De pratade på som om ingenting hade hänt. Ingenting hade faktiskt hänt, men inuti mig fanns en storm av känslor.

     När Karius och Baktus spolades bort med hjälp av tandborsten hände samma sak: jag kunde inte acceptera att de skulle drunkna i vatten och tandkräm.

     Många år senare såg jag Lukas Moodyssons film Lilja 4 ever, som visar öststaters misär med realistiska bilden av människor, som utnyttjar unga tjejer för pengar. En välgjord film med realistiskt skildrade miljöer och experimentella kameravinklar gör att filmen sätter sig i skinnet på betraktaren. Vi får lära känna trafficking och att det ofta är medelålders män, med snygga medelklassfasader, som köper dessa tjänster.

     Film och t.ex. dokumentärer konkretiserar delar av de ”underjordiska” affärsverksamheterna. Och skapa tankar hos människor, som hellre vill läsa sagor. Det är sällan lyckliga slut i människohandeln.  

     Klart att mitt inre också härbärgerar Lilja 4 ever. Bilderna finns kvar på hårddisken. Jag är inte längre sju år men har i princip samma känsla som barnet. Skillnaden är att nu finns också ilskan. Vreden över människors förmåga att ”sälja” människor till vilket pris som helst.

     I dag har människohandeln utvecklats. Det finns ingen hejd på fantasifulla lösningar av  skapande av penninginflödne. Man skaffar sig en båt, fyller den till brädden med hjälplösa människor i flykt. Resan kostar flera tusen kronor och sedan låter människohandlarna båten kapsejsa strax innan flyktingarna anländer till tänkta destination. Det är just snyggt. Är det inte så att dessa smugglare har sin gud, som de ber till och åkallar? Var finns gudfruktigheten, godheten, osjälviskheten och den s.k. människokärleken? Finns den kanske i plånboken?

     När den lille treåringen, Alan Kurdis, hittades drunknad på stranden blev det en storm av sympati, engagemang och empati. Man såg bilderna från en verklighet, som uppenbarade sig och skapade kritiska ögon. Människor blev upprörda och ropade på hjälp för de utsatta. Bilderna etsade sig fast på näthinnan och Merkel, Löfvén sa att: ”vi kan, vi vill, vi törs ta emot människor på flykt.” Typ.

     Det var då. Nu har bilderna gulnat i höstmörkret. Nu har ”systemet” lugnat sig en aning och minnet har bleknat. Nu finns det inte plats för alla. Nu är det fullt. Fullbokat. Och Norge tiger still. Liksom Estland, Lettland och ….

     Mitt ”system” reagerar fortfarande på så sätt att jag inte gillar den tid vi lever i. Det är omöjligt att stanna oberörd över tanken på fler som spolas bort av vatten eller blir offer för människosmugglare, människohandlare, människofientliga individer. Till slut blir man desillusionerad, ledsen, arg och uppgiven, när folk i vissa länder röstar på ledare utan förstånd.

     När jag såg filmen Pinocchio ett par är efter de första filmerna, hade jag tydligen blivit ett gram tuffare, eftersom min kompis lämnade salongen, då Gepetto hamnade i valens buk. Jag satt hela filmen och gick hem och glömde både val och vattnet efter en dag..

     Klart är att Karius och Baktus inte tillför tänder något gott. Det gör heller inte de som styr i flyktingars hemländer. Ingen glömd och ingen gömd.

                                                 På återseende! Eva

    

Hur står det till med prickarnas status i dag?

På vinden ligger en prickig kjol i svart och vitt i en kartong. Kommer ihåg att den har den rätta längden, men kände ändå att prickar var helt fel. Prickarna var lite obekväma att vippa omkring i. Innerst inne har jag alltid tyckt om prickar. På väskor, kuddar och kläder o.d. Men, som sagt, jag har inte samlat på prickar.

     Yoyoi Kusama är en 86-årig japansk konstnär, som är besatt av prickar. Hon målar och målar sina prickar utan att bry sig om vad anda tycker och tänker om alla dessa prickar. Hennes konst har setts som lekfull, färggrann. Epitet, som liknar jämförelsen med barns teckningar.

     I dag har hennes status som ”prickkonstnär” uppdaterats och en målning har sålts på aktion på Bukowskis för 514.000 kronor och hon hade en utställning på Tate Modern i London 2012 för att ta ett exempel.

     Yoyoi har återvänt till Japan efter att ha bott i USA. Hon lever frivilligt på en institution för psykiskt sjuka, men arbetar dagligen i en ateljé. Hennes konst ses som en renässans och hon kallas för drottningen av polka dots. Men, hon har även gjort skulpturer och överraskat med konst på nakna kroppar som en demonstration mot Vietnamkriget. Hon har skapat många olika verk genom åren.

     Ja, så kan det gå. Med prickarna och Yoyois konst. Undrar just varför det slitsamma arbetet med att fylla mycket stora dukar med prickar i olika formationen verkar vara en livsuppgift för henne. Jag beundrar hennes stålfasta trohet mot sin konst och sitt uttryck. Hon har inte låtit någonting störa hennes prickar och, för den delen, fallossymboler.

     Här för leden lyssnade jag på P1 och hörde en svensk konstnär, som jag tror sysslade med textil. Hon var också förtjust i prickar och hade varit fascinerad av prickarna sedan tidig ålder. En av de slutliga frågorna var: hur står det till med prickarnas status i dag?

     Tyvärr kommer jag inte ihåg det direkta svaret. Men, en resume´av prickarnas levnadsbana blev en del av svaret, (prickigt 60-tal, flower-power).

     Prickarnas status? Det är en helt underbar fråga och en verkligt fascinerande sysselsättning att skapa stora prickiga verk. Och en besatthet (hos Yoyoi). Varför? Jo, jag har sagt det förr; tänk att fokusera på sådan konst långt ifrån det världsliga elände vi matas med i dag. Samtidigt har många konstnärer använt sin konst som vapen mot terror och maktmissbruk. Protesterna har ibland fått konsekvenser för konstnärer och varit tvungna att leva i exil. Knepigt ändå. Det visar så mycket av diktatoriska och fega ledares makt. De borde ju skämmas livet ur sig inför sina närmaste, kan jag tycka. Så infernaliskt idiotiskt att stoppa konst.

     Ja, här sitter jag och gläds åt prickar och konstyttringar. Faktum är att jag alltid velat ha ett par prickiga jeans. Och det har jag nu. Mina prickiga ben vilar på en fåtölj. Jag trivs. Samtidigt känns det som om prickarna är lite för prickiga. Nej, jag föredrar Yoyois prickar.

                På återseende! Eva