Filmatiseringen av Barnen från Frostmofjället,
av Laura Fitinghoff, såg jag i en liten biograf i en mycket liten by i
Ångermanland. Det var mitt första möte med film och jag var sju år. En annan
film, Karius och Baktus, är mitt andra filmminne.
Och.
Nu undrar jag om det var en god idé att se dessa filmer. Varför? Jo, helt
enkelt för att jag inte får dessa filmer ur själva systemet, min kropp och min
själ. (Åtminstone det, något, som kallas själ.) De föräldralösa barnens öde
drabbade mig hårt. Ledsen med gråten inpackad i halsduken runt halsen gick jag
med mina betydligt äldre kamrater hemåt. De pratade på som om ingenting hade
hänt. Ingenting hade faktiskt hänt, men inuti mig fanns en storm av känslor.
När
Karius och Baktus spolades bort med hjälp av tandborsten hände samma sak: jag
kunde inte acceptera att de skulle drunkna i vatten och tandkräm.
Många
år senare såg jag Lukas Moodyssons film Lilja 4 ever, som visar öststaters
misär med realistiska bilden av människor, som utnyttjar unga tjejer för
pengar. En välgjord film med realistiskt skildrade miljöer och experimentella
kameravinklar gör att filmen sätter sig i skinnet på betraktaren. Vi får lära
känna trafficking och att det ofta är medelålders män, med snygga
medelklassfasader, som köper dessa tjänster.
Film
och t.ex. dokumentärer konkretiserar delar av de ”underjordiska”
affärsverksamheterna. Och skapa tankar hos människor, som hellre vill läsa
sagor. Det är sällan lyckliga slut i människohandeln.
Klart
att mitt inre också härbärgerar Lilja 4 ever. Bilderna finns kvar på
hårddisken. Jag är inte längre sju år men har i princip samma känsla som
barnet. Skillnaden är att nu finns också ilskan. Vreden över människors förmåga
att ”sälja” människor till vilket pris som helst.
I dag
har människohandeln utvecklats. Det finns ingen hejd på fantasifulla lösningar
av skapande av penninginflödne. Man
skaffar sig en båt, fyller den till brädden med hjälplösa människor i flykt.
Resan kostar flera tusen kronor och sedan låter människohandlarna båten kapsejsa
strax innan flyktingarna anländer till tänkta destination. Det är just snyggt.
Är det inte så att dessa smugglare har sin gud, som de ber till och åkallar?
Var finns gudfruktigheten, godheten, osjälviskheten och den s.k.
människokärleken? Finns den kanske i plånboken?
När
den lille treåringen, Alan Kurdis, hittades drunknad på stranden blev det en
storm av sympati, engagemang och empati. Man såg bilderna från en verklighet,
som uppenbarade sig och skapade kritiska ögon. Människor blev upprörda och
ropade på hjälp för de utsatta. Bilderna etsade sig fast på näthinnan och
Merkel, Löfvén sa att: ”vi kan, vi vill, vi törs ta emot människor på flykt.”
Typ.
Det
var då. Nu har bilderna gulnat i höstmörkret. Nu har ”systemet” lugnat sig en
aning och minnet har bleknat. Nu finns det inte plats för alla. Nu är det
fullt. Fullbokat. Och Norge tiger still. Liksom Estland, Lettland och ….
Mitt
”system” reagerar fortfarande på så sätt att jag inte gillar den tid vi lever
i. Det är omöjligt att stanna oberörd över tanken på fler som spolas bort av
vatten eller blir offer för människosmugglare, människohandlare,
människofientliga individer. Till slut blir man desillusionerad, ledsen, arg
och uppgiven, när folk i vissa länder röstar på ledare utan förstånd.
När
jag såg filmen Pinocchio ett par är efter de första filmerna, hade jag tydligen
blivit ett gram tuffare, eftersom min kompis lämnade salongen, då Gepetto
hamnade i valens buk. Jag satt hela filmen och gick hem och glömde både val och
vattnet efter en dag..
Klart
är att Karius och Baktus inte tillför tänder något gott. Det gör heller inte de
som styr i flyktingars hemländer. Ingen glömd och ingen gömd.
På
återseende! Eva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar