KATTBLUES (A short story)

 I somras blev jag övertygad. Mozart och Beethoven går att lyssna på. Det är faktiskt inte schlagerkompositörer och det var på Berwaldhallen Beethoven blev en favorit. Det fungerar inte att bara lyssna på ryssarna. Tjajkovskij med bombastiska crescendon, som spelades om och om igen genom i cd-spelaren. Shostakovitch är en en alltför tung pärla och Pavarottis tolkning av Nessun Dorma har skapat översvämning i tårkanalerna; jag landade i  den ångermanländska melankolin. Men, på väg hem från jobbet finns låtlistan med Amy, Adele, BB King, Santana, Laleh med flera i mina lurar. Musik är som katharsis i hjärnan, men det måste finnas någon typ av harmoni.

     Att ha lyssnat på en experimentell japansk komposition på Konserthuset startade mina ben myrornas strid, kroppen snurrade av oljudet. Jag gick helt enkelt ut och satte mig i foajén, pustade ut och fick ordning på centrala nervsystemet. Mitt sällskap kom så småningom ut med lovord i en lång ström. Efter det japanska stycket hade de lyssnat på vackra, svepande toner av Puccini. De försökte få mig att känna ånger, eftersom Puccini är en av mina favoriter. Det var konditoriet som lockade mig, då det japanska ”förbandet” programmerade min lekamen mot bakelser.            

     Musiken kan vara som en underbart smakrik smoothie.

I själva verket är jag konservativ, nostalgiskt beroende av gamla godingar, som Aretha, soul och motown.

     Min barndomskamrat Lovisa har nu haft sin katt ett och ett halvt år. Katten heter Månne, en grå blandning av bondkatt och norsk skogskatt, som jag ofta konverserar med god respons. Numera har jag insett att Måns, som han egentligen heter, är en av de mest intressanta katter jag träffat. Och jag har träffat åtskilliga, levt med katter i största delen av mitt liv. Lovisa är fortfarande lite osäker på sin kattuppfostran, katters personlighet och behov. Hon blir lite extra nervös då Måns talar med mig och spinner i mitt knä.

     - Han gillar dig. Han låter ju som en lättare MC.

     - Jag tror att en och annan räka kan göra susen. Ja, du vet ju. Katter tar det de vill ha, sedan går de sin väg.

     På sista tiden har Lovisa blivit lite mindre nervös, lite förfriskande nonchalans har faktiskt gjort Måns mer trånande, vilket gör Lovisa lycklig. De lyssnar på musik tillsammans, Måns och Lovisa. Jag har aldrig sett eller hört musikstunderna och undrar om hon kanske har scrollat lite för mycket på FB där både hundar, katter, papegojor dansar till musik. I takt dessutom.

     Veckostädning är tråkigt. Samtidigt som det kan vara en fröjd att se klara ytor, golv utan smulor och en doft av såpa, när huset fått sin dos av städningens toner. Musik gör att tiden går fort och jag lyssnar på Spotify på datorn, skaffar en lista för ungefär två till tre låtar som jag lyssnar på. Lite Tina Turner, Led Zeppelin, schlager ibland. Andra städdagar kan det vara Puccini, Amy, Laleh. Men, då dansar jag inte runt med dammtrasan utan jag städar lite mer klassiskt, om man så säger.

     Förra helgen kom Lovisa instormande med kattkorgen, kattsandlåda, räkor, fem burkar kattmat. Hennes kinder var blodröda; ögonens vädjan tolkade jag på bråkdelen av en sekund. Hon skulle träffa en man. Så klart.

    - Jag kommer hem på söndag. Går det bra? Tack snälla.

     En kram till mig och en till Måns, som redan satt på soffan och längtade ut till fågelbordet, gräset, dofterna, sensommarens småkryp, spänningen.

     Måns visade ryggen, när jag satte mig bredvid honom. Ja, du Måns, nu har matte åkt och vi må väl hoppas på god tur, eller hur? Undrar just vem hon ska möta. Vet du? Om jag kliar dig på ryggen, sätter du dig i mitt knä då? Hur som helst är det städdag och tyvärr törs jag inte släppa ut dig till härligheterna. För tänk om du träffar grannens katter. Dom är väldigt stora, mäktiga, ska du veta. Åh, hå ja ja. Tål du dammsugare? Vi gör så här, tycker jag. Vi börjar med nedervåningen och lyssnar på musik till att börja med.

     Spotify på datorn, först ut är Tina Turner Proud Mary och jag krämade på lite extra. Måns hoppade ner från soffan, smög med korta ben med svansen hängande och kröp under soffan. Som vore det nyårsafton eller sista april. Jag skämdes. Förlåt mig. Jag förstår Måns. Du är precis som killen som aldrig skulle dejta någon med Tina Turner i skivsamlingen. Kom fram så ska jag prova något som du kommer att gilla. Jag lovar att du inte ska behöva lyssna på dammsugaren. Du. Kom fram. Jag har tinat några räkor.

     Med räkornas hjälp kom han fram. Sedan satt han i mitt knä och jag borstade pälsen så länge att gnistor blixtrade. Två nya låtar högst upp i listan, Lena PH Månsken i augusti och BB King The Thrill is Gone. Till min lycka verkade Måns acceptera Lena och jag drog mig tyst upp till övervåningen. Det tar en stund att göra rent ett badrum.  Efter Lena kom BB King, en favorit i repris. Sovrumsgolvet befriades av jeans, sockor, skjortor, tidningar och lätta och tunga böcker. Sedan gick jag ner för att skaka en matta.

    I mitten av trappan såg jag Måns sittande på stolen vid datorn, med en tass på väg mot skärmen. Men, vad gör du Måns? Tänker du stänga datorn? Måns tittade inte på mig, men jag såg det typiska kattblinkandet, som betyder skyldig.

    Det var något som inte stämde, då både Lena och BB King repeterades, när jag tyckte mig vara klar på övervåningen. Men, som den digitala novis jag är tänkte jag att låtarna spelats så många gånger att de nu spelas automatiskt. Kände en viss tveksamhet inför mitt uppdrag, tänkte att jag försummade Måns. Den fortsatta städningen fick bero och i stället satte vi oss framför tv:n, Måns och jag.

     Helgen med Måns var väldigt kattig, charmig och lite instängd. På söndagen tog vi faktiskt en promenad till lekparken. Jag gjorde precis som med min förra katt, som var mer hund än katt vad gäller uteliv. Alltså spatserade jag bortåt dungen och Måns travade efter mig cirka fem meter. Ungarna blev förstås glada över Måns, som snabbt visade sina charmigaste drag. De fick klappa, klia och lyfta honom. Han var helt enkelt kungen i parken.

     Efter vår gemensamma lunch förstod Måns att Lovisa var på ingående. Kattlådan blev tömd, kattmaten, det lilla som var kvar, ställdes bredvid dörren. När solen var på väg att dala kom Måns matte, som såg lite grå ut, framför allt i ansiktet.

    - Bra resa? Var han snäll, snygg, glad, galen, överangelägen, tjock, lång, generös, nervös eller bara helt underbar? frågade jag samtidigt som jag såg Måns jaga en sädesärla.

    - Du, ett ord – galen. Punkt.

     Efter att vi valsat omkring för att få in Måns i buren och ställt in hans övriga ”bagage” lovade Lovisa att berätta resten av utflykten. Måns tittade intensivt på mig när jag sa adjö med fingrarna bredvid hans nos och tackade för hans helgvistelse. Jag kommer att sakna dig Måns och du är såå välkommen när helst du vill. Kom ihåg det, sa jag rakt in i hans nos.

     Redan dagen efter ringde Lovisa och jag var inte lite nyfiken på hennes berättelse.

    - Du. Helt otroligt alltså. Vet du vad Måns kan? Han kan sätta igång låtar på Spotify. Kan du fatta? Dessutom. Du kan inte ana vilken musik han föredrar. Ja, klart att han trevar sig fram, men han återkommer till samma musik. Mozart! Visst är det fantastisk? Han gillar Mozart!   

     Ja, vi gör ju det Måns och jag.

                                                 På återseende! Eva

    

       

Är svenskarna tråkiga?

När barna var små läste vi ”Upp och hoppa morfar prosten” av Eva Bexell. Tror faktiskt att vi läste flera böcker om prosten. Det var rolig läsning för både lyssnaren och läsande föräldrar, som skrattade så ögonen vattnades. Morfar prosten tillsammans med sina barnbarn kunde stundvis vara kaotisk och humoristisk.

      Om jag tänker efter tror jag att det är de enda böcker jag läst med pauser för gapskratt. Humor? Det sägs att svenskarna är tråkiga, ja, kanske de mest boring people –ever. ”Svenskarna är det tråkigaste av alla folk. De är så tråkiga att de gäspar sig genom livet och har så tråkigt att det roar dem att tråka ut andra.” Det sa Simone Beauvoir för 70 år sedan. Citatet finns i artikeln ”Svensk litteratur är inget att skratta åt” i Dagens Nyheter den 21 oktober 2017. Artikeln utgår ifrån den amerikanske författaren Garrison Keillor, som menar ”att Sverige inte borde få dela ut Nobelpriset i litteratur, eftersom nationens egna författare saknar känsla för roligheter och relationer.”

     Ja, hur står det till med humor i svenska litteratur? Detta undersöker Kristofer Ahlström i artikeln och sammanfattar författarskapet som: ”Små mörka berättelser där folk är är väldigt tysta och sedan börjar det snöa och en hund skäller och någon sträcker sig efter akvaviten.” Detta citat grundar sig på en av de röster, som har synpunkter på svenska texter. (Skällande hundar för mig till Henning Mankells böcker, Skånes mylla, en hund som hörs från en enslig gård.)

     Ahlström frågar författare och reflekterar över sina egna kontakter med humoristiska texter. Det blir i princip ingenting, förutom ett antal seriemagasin. En del röster i artikeln ger Kellor rätt i sina ståndpunkter och någon jämför Hamsun som en nordisk skildrare av eländes, elände.

     En av anledningarna till bristen på roligheter beror på svenskarnas strävan efter politiskt korrekta skildringar och det faktum att humor är svårt, skriver Ahlström. Ett undantag och uppskattning av Fredrik Backmans ”En man som heter Ove” finns att finna hos de franska läsaren av denna bok. Ahlström nämner också ”Moment 22,” som handlar om krig. Och. Gestaltar absurditeter med humor. Jag håller med. Joseph Hellers ”Moment 22” gör humor av militärens regelverk, som visar krigets meningslöshet och byråkrati. Ja, vad kan man göra? Man skrattar åt vansinnet.

     Kanhända är det i dag svårt att inte tangera världens tillstånd. Författarnas fingrar vid tangenterna krullar sig och eländet sipprar igenom. Blir samhällskritik. Just detta, att finna en klockren mening, en gestaltning av ett förtryck, en sanning i en alternativ-sanningsvärld. Det gör mig glad. Jag vill liksom tacka författaren för sina kunskaper. Tron på dessa skrivare blir mina medmänniskor. Trots att jag vet. Vet att det endast handlar om – ord.

     Slakthus 5 av Kurt Vonnegut handlar om bombningen av Dresden. Denna bombräd skildras med humor, blandat med ufon. En perfekt antikrigsbok.

     En flykting från Irak, bosatt i Finland, Hassan Blasin, skildrar de nyanlända flyktingarnas berättelser från kaos i Mellanöstern. Han kan också hantera kaos, krig, elände med stråk av skratt. Varför inte? För att välja mellan misär och en gnutta humor, måste man först och främst vara i livet. Utan berättelser får vi inte ta del av krigets fasor, som ändå aldrig går att förstå.

     Är svenskarna tråkiga? Ja, enligt artikeln är de svenska författarna tråkiga. Om vi svenskar saknar humor är vi antagligen tråkiga. Men, vi kan vara tråkiga på olika sätt, tänker jag. Det behövs fler roliga Nobelpristagare. Vem skulle det i så fall vara?

     Skulle inte tro att ”Opp och hoppa morfar prosten” bli nominerad till Nobelpriset. Vi borde införa ett litterärt Nobelpris för barnlitteratur. Då skulle vi slippa höra att svenskarna är tråkiga. Om åtminstone en glädjespridarförfattare nominerades vore uttalandet ”Svenskarna är de tråkigaste av alla folk…” genast eliminera den generaliseringen.

                                                 På återseende! Eva     

Ja, Vi Elsker Dette Landet

På 90-talet hamnade jag bredvid två män, far och son, från Norge i en hotellobby. Den äldre mannen drack öl, många öl, och hans generositet i största allmänhet växte efter varje glas. Han kom så småningom fram till att vi skulle gå ihop, Norge och Sverige. ”Ja, vi kan ta hand om er svenskar och bjuda på lite  oljepengar.” Ett grandiost förslag, eller hur, att gå samman. Bättre än skilsmässa i alla fall.  

     I dag talar vi inte så ofta om Balkankonflikten, inbördeskriget i Jugoslavien och länderna kring Balkanhalvön. Från 1991 till 2001 fick vi rapporter om krigets följder, som etniska rensningar, folkmord. Och. Vad jag kommer ihåg var det väldigt tyst runt om i Europa, när människor, som bott hela livet bredvid varandra började rikta sina vapen mot sina grannar. Serber, kroater och muslimer blev plötsligt fiender. Varför? Var det nationalism? Handlade det om olika religioner?

     1991 hade jag inte full koll på orsaker till konflikten, men vet att det fanns olika motsättningar mellan folken sedan lång tid tillbaka. Det blev ett obarmhärtigt mördande, vilket i mina ögon var helt ofattbart att det kunde hända i en del av Europa, inte långt ifrån Sverige eller Jämtland. Om man så vill säga.

     Kataloniens situation i dag har vi någorlunda koll på genom media. Katalonien, som väldig länge haft en egen identitet, vill nu lämna Spanien och bli självständigt. Scotland vill skiljas från Storbritannien men jag tror inte att Jämtland vill skiljas från Sverige. En skilsmässa är sällan speciellt lyckad, åtminstone då det gäller styckning av olika länders ytor.

     Hur är det med Jämtland? Finns det självständighetsivrare i Jämtland? När jag flyttade till detta landskap och såg jämtlandflaggans färger på övergångsställen blev jag funderad över själva meningen med slikt. Men, ganska snart förstod jag – det drar ihop sig till Yran. Den stora musikfestivalen i Östersund.

     I en artikel av Patrik Oksanen kommenterar han Fredrik Virtanens artikel om Ewert Ljusberg och jamtarna. Virtanen skriver att han ”avskyr Ewert Ljusberg” och hans s.k. presidenttal kallar han för ”tok-talet”. Virtanen jämför alltså invånarna i Jämtland med Hitlers stormtrupper. Det är något långsynt, milt sagt.

     Ewerts tal har oftast ett innehåll i sina tal, som handlar om mångfald, kritik av lögnaktiga presidenter, som t.ex. Trump, diktaturer och ordningen i världen. Jämtland är ett otroligt vackert landskap, nära till fjäll och skogar. (Det enda jag saknar är fler lövträd). Eftersom jag inte kommer från Jämtland, har jag lyssnat på människor från olika delar av Jämtland och deras kommentarer om övergångsställen, den jämtländska nationalismen med en president. Men, de trivs och utnyttjar det som bjuds utan knorr. (Det knorras en del om att vi inte kan odla rosor eller äppelträd, vilket vi ändå kan till en viss del). Sådant är klimatet och det är bara att gilla läget.

     Undrar just om Virtanen menar allvar i sin text. Det verkar faktiskt så. Men, för att förstå jämtarna måste man ha bott här i ett antal år. Helt klart är att Virtanen inte är någon antropolog. Det är ett som är säkert.

     Nej, jämtarna är inga separatister, trots alla övergångsställen, flaggor och tal. I dag finns det många nationalister, som vill separera, göra skillnad på folk och folk. Vad menas med nationalism? Ja, en del kan tycka att midsommarstången, tomten är svensk. Men, vi vet att så inte är fallet. Den politiska nationalismen är farlig. Det kan vi läsa om, lyssna på och förfäras över då t.e.x. nazister skanderar på våra gator.

     Jag hoppas att Balkan mår bra i dag. Jag hoppas att Katalonien inte separerar. Och jag vet att norrmannen var full. Tror att han vaknade dagen efter, viftade med norska flaggan och skrek: ”Ja, Vi Elsker Dette landet!”

                        På återseende! Eva