KATTBLUES (A short story)

 I somras blev jag övertygad. Mozart och Beethoven går att lyssna på. Det är faktiskt inte schlagerkompositörer och det var på Berwaldhallen Beethoven blev en favorit. Det fungerar inte att bara lyssna på ryssarna. Tjajkovskij med bombastiska crescendon, som spelades om och om igen genom i cd-spelaren. Shostakovitch är en en alltför tung pärla och Pavarottis tolkning av Nessun Dorma har skapat översvämning i tårkanalerna; jag landade i  den ångermanländska melankolin. Men, på väg hem från jobbet finns låtlistan med Amy, Adele, BB King, Santana, Laleh med flera i mina lurar. Musik är som katharsis i hjärnan, men det måste finnas någon typ av harmoni.

     Att ha lyssnat på en experimentell japansk komposition på Konserthuset startade mina ben myrornas strid, kroppen snurrade av oljudet. Jag gick helt enkelt ut och satte mig i foajén, pustade ut och fick ordning på centrala nervsystemet. Mitt sällskap kom så småningom ut med lovord i en lång ström. Efter det japanska stycket hade de lyssnat på vackra, svepande toner av Puccini. De försökte få mig att känna ånger, eftersom Puccini är en av mina favoriter. Det var konditoriet som lockade mig, då det japanska ”förbandet” programmerade min lekamen mot bakelser.            

     Musiken kan vara som en underbart smakrik smoothie.

I själva verket är jag konservativ, nostalgiskt beroende av gamla godingar, som Aretha, soul och motown.

     Min barndomskamrat Lovisa har nu haft sin katt ett och ett halvt år. Katten heter Månne, en grå blandning av bondkatt och norsk skogskatt, som jag ofta konverserar med god respons. Numera har jag insett att Måns, som han egentligen heter, är en av de mest intressanta katter jag träffat. Och jag har träffat åtskilliga, levt med katter i största delen av mitt liv. Lovisa är fortfarande lite osäker på sin kattuppfostran, katters personlighet och behov. Hon blir lite extra nervös då Måns talar med mig och spinner i mitt knä.

     - Han gillar dig. Han låter ju som en lättare MC.

     - Jag tror att en och annan räka kan göra susen. Ja, du vet ju. Katter tar det de vill ha, sedan går de sin väg.

     På sista tiden har Lovisa blivit lite mindre nervös, lite förfriskande nonchalans har faktiskt gjort Måns mer trånande, vilket gör Lovisa lycklig. De lyssnar på musik tillsammans, Måns och Lovisa. Jag har aldrig sett eller hört musikstunderna och undrar om hon kanske har scrollat lite för mycket på FB där både hundar, katter, papegojor dansar till musik. I takt dessutom.

     Veckostädning är tråkigt. Samtidigt som det kan vara en fröjd att se klara ytor, golv utan smulor och en doft av såpa, när huset fått sin dos av städningens toner. Musik gör att tiden går fort och jag lyssnar på Spotify på datorn, skaffar en lista för ungefär två till tre låtar som jag lyssnar på. Lite Tina Turner, Led Zeppelin, schlager ibland. Andra städdagar kan det vara Puccini, Amy, Laleh. Men, då dansar jag inte runt med dammtrasan utan jag städar lite mer klassiskt, om man så säger.

     Förra helgen kom Lovisa instormande med kattkorgen, kattsandlåda, räkor, fem burkar kattmat. Hennes kinder var blodröda; ögonens vädjan tolkade jag på bråkdelen av en sekund. Hon skulle träffa en man. Så klart.

    - Jag kommer hem på söndag. Går det bra? Tack snälla.

     En kram till mig och en till Måns, som redan satt på soffan och längtade ut till fågelbordet, gräset, dofterna, sensommarens småkryp, spänningen.

     Måns visade ryggen, när jag satte mig bredvid honom. Ja, du Måns, nu har matte åkt och vi må väl hoppas på god tur, eller hur? Undrar just vem hon ska möta. Vet du? Om jag kliar dig på ryggen, sätter du dig i mitt knä då? Hur som helst är det städdag och tyvärr törs jag inte släppa ut dig till härligheterna. För tänk om du träffar grannens katter. Dom är väldigt stora, mäktiga, ska du veta. Åh, hå ja ja. Tål du dammsugare? Vi gör så här, tycker jag. Vi börjar med nedervåningen och lyssnar på musik till att börja med.

     Spotify på datorn, först ut är Tina Turner Proud Mary och jag krämade på lite extra. Måns hoppade ner från soffan, smög med korta ben med svansen hängande och kröp under soffan. Som vore det nyårsafton eller sista april. Jag skämdes. Förlåt mig. Jag förstår Måns. Du är precis som killen som aldrig skulle dejta någon med Tina Turner i skivsamlingen. Kom fram så ska jag prova något som du kommer att gilla. Jag lovar att du inte ska behöva lyssna på dammsugaren. Du. Kom fram. Jag har tinat några räkor.

     Med räkornas hjälp kom han fram. Sedan satt han i mitt knä och jag borstade pälsen så länge att gnistor blixtrade. Två nya låtar högst upp i listan, Lena PH Månsken i augusti och BB King The Thrill is Gone. Till min lycka verkade Måns acceptera Lena och jag drog mig tyst upp till övervåningen. Det tar en stund att göra rent ett badrum.  Efter Lena kom BB King, en favorit i repris. Sovrumsgolvet befriades av jeans, sockor, skjortor, tidningar och lätta och tunga böcker. Sedan gick jag ner för att skaka en matta.

    I mitten av trappan såg jag Måns sittande på stolen vid datorn, med en tass på väg mot skärmen. Men, vad gör du Måns? Tänker du stänga datorn? Måns tittade inte på mig, men jag såg det typiska kattblinkandet, som betyder skyldig.

    Det var något som inte stämde, då både Lena och BB King repeterades, när jag tyckte mig vara klar på övervåningen. Men, som den digitala novis jag är tänkte jag att låtarna spelats så många gånger att de nu spelas automatiskt. Kände en viss tveksamhet inför mitt uppdrag, tänkte att jag försummade Måns. Den fortsatta städningen fick bero och i stället satte vi oss framför tv:n, Måns och jag.

     Helgen med Måns var väldigt kattig, charmig och lite instängd. På söndagen tog vi faktiskt en promenad till lekparken. Jag gjorde precis som med min förra katt, som var mer hund än katt vad gäller uteliv. Alltså spatserade jag bortåt dungen och Måns travade efter mig cirka fem meter. Ungarna blev förstås glada över Måns, som snabbt visade sina charmigaste drag. De fick klappa, klia och lyfta honom. Han var helt enkelt kungen i parken.

     Efter vår gemensamma lunch förstod Måns att Lovisa var på ingående. Kattlådan blev tömd, kattmaten, det lilla som var kvar, ställdes bredvid dörren. När solen var på väg att dala kom Måns matte, som såg lite grå ut, framför allt i ansiktet.

    - Bra resa? Var han snäll, snygg, glad, galen, överangelägen, tjock, lång, generös, nervös eller bara helt underbar? frågade jag samtidigt som jag såg Måns jaga en sädesärla.

    - Du, ett ord – galen. Punkt.

     Efter att vi valsat omkring för att få in Måns i buren och ställt in hans övriga ”bagage” lovade Lovisa att berätta resten av utflykten. Måns tittade intensivt på mig när jag sa adjö med fingrarna bredvid hans nos och tackade för hans helgvistelse. Jag kommer att sakna dig Måns och du är såå välkommen när helst du vill. Kom ihåg det, sa jag rakt in i hans nos.

     Redan dagen efter ringde Lovisa och jag var inte lite nyfiken på hennes berättelse.

    - Du. Helt otroligt alltså. Vet du vad Måns kan? Han kan sätta igång låtar på Spotify. Kan du fatta? Dessutom. Du kan inte ana vilken musik han föredrar. Ja, klart att han trevar sig fram, men han återkommer till samma musik. Mozart! Visst är det fantastisk? Han gillar Mozart!   

     Ja, vi gör ju det Måns och jag.

                                                 På återseende! Eva