Bättre eller sämre kunskap?

En bok kan ”veckla ut” en tonårings tankar vad gäller existentiella frågor om döden, mobbning, kärlek, etik, ja, själv livet i sig. En ung läsare kan få tröst, känna sig mindre ensam och – få kunskaper – av att läsa skönlitteratur.

     ”Skönlitteratur hjälper inte unga till framgång i livet,” är en debattartikel i DN den 18 juli 2016 skriven av Lars Melin.

     Melin menar att ”det är förmågan att tillgodogöra sig en rapport eller ett pm som ger dem framgång i livet.” Han tycker att skönlitteraturen dominerar i svenskämnet medan andra texter, som facklitteratur, tidskrifter säljs och läses i stora volymer. Tesen i artikeln är fokus på sakprosan: ”…sakprosa fokuserar på det sakliga och på orsaksverkansamband.”

     Visst är det viktigt för en ung människa med ryggsäcken full av kunskaper om och färdigheter i att skriva pm och rapporter. På väg mot universitet och högskolor är det naturligtvis en tillgång att kunna utreda en fråga utifrån informerande texter och sammanfatta, dra egna slutsatser. Dessa inslag finns redan i skolan, åtminstone på de högre stadierna, men det gäller också att ha en viss omvärldskunskap, läsförståelse och analysförmåga, enligt mina erfarenheter.

     En litterat ung människa har antagligen läst ett antal meter böcker, både skönlitteratur och facklitteratur. Då finns grunden för att läsa mer komplexa, strukturerade texter, vilket är basen i högre studier.

     Jag tror på skönlitteraturens betydelse för de unga och gamla också för den delen. Fiktion är fiktion, men det finns en oändlig mängd tolkningar, som florerar i läsarnas huvuden. Samtidigt som skulpturen av en människa, vad en människa är, formas av den sköna litteraturen.

     Jag tror också på Melins text om fokus på  ”färdigheten att läsa och skriva informativa texter.” Dessa inslag i svenskämnet finns redan i kursplaner, men kanske ska de tränas i större skala.

     Det är självklart att gymnasiet ska förbereda ungdomar för fortsatta studier. Men, jag undrar vad som kan sägas vara bättre eller sämre kunskap. Det måste vara en mix av läsande och det mer strukturerade läsandet och skrivandet är just strukturerat, vilket borde vara lätt att  ”nöta in” ungefär som att lära sig en manual. Men det krävs tillskott av läsförståelse, insikter, tankar och förmågan att dra slutsatser. Och – varför inte – känsla för, känslor?

     Känslor skapas av bland annat skönlitteratur. En känsla kan skapa kunskap om världen. En ung människa kan lära känna sig själv i skönlitteraturens spegel. Hen kan upptäcka situationer, tankar, känslor i litteraturen, som hen trodde sig vara ensam om. Då blir livet och omvärlden mer konkret och förståelig och ger antagligen extra boost i klivet in i vuxenvärldens krav.

                                                                 På återseende! Eva

    

    

Att leva här och nu - utan bamsemuskler

Visst är det bra att tänja muskler, utmana dig själv på löpbandet på gym. Det är ofta trist att upprepa samma procedur om och om igen. Det allra bästa är hemgång då axlarna känns fria och själen känns luftig. Och. Det är anledningen till att jag tränar. Känslan av välbefinnande.

     På träningscykeln går tiden långsamt och ledan tränger på. Friskis tidning hinner jag läsa från pärm till pärm, vilket förkortar cykelmelankolin. Läste en krönika av Unni Drougge ur tidningen friskis pressen 4-2016, som handlar om stress. Framför allt stressen med det s.k. livspusslet, ett ord i mina öron lika med naglar, som krafsar längs en svarta tavla. (En tavla, som berikades med kunskap medelst kritor i en svunnen tid).

     Drougge skriver om småbarnsföräldrar, som har tider att passa och barn som vill vara i nuet, vägrar ha bråttom och ”krånglar”. ”Men vad barnet vill är att få stanna kvar i det som många überstressade vuxna måste gå på dyra kurser för att lära sig, nämligen mindfulness.” Drougge ger ett exempel på barns förmåga att se de små detaljerna, ”en nyckelpiga, en lyktstolpe” o.s.v.

     Alla som gått omkring med barn i skog och mark har erfarenhet av deras ”hökögon” i ett anti-stressat tillstånd med barnens nyfikenhet och kommentarer. Barn lever i ett ursprungligt medvetande, om de får. Om de kan. För alla stressade vuxna. Kommer ihåg en historia om ett litet barn, som kom hembärande en huggorm i sin hand. Detta skulle inte vara möjligt för en vuxen människa. Absolut inte för en stressad människa.

     Drougge beskriver en promenad med en liten unge, som upptäcker en nyckelpiga och – hon låter barnet få ha sin tid. Dessa dagar med tid. Tid till att låta barnen få studera en spindel, en myra, ett grässtrå kommer jag ihåg, som ett naturtillstånd i vilket jag själv befinner mig nu. Ser en nyckelpiga på smultronjasminen och känner stor sympati. Räknar pigans prickar och tänker på bladlöss, vilket nyckelpigan gillar.

     Mindfulness är något jag i princip förstår utan att på något sätt ha praktiserat. Men, när jag ser mig omkring på Friskis, ser jag ibland  män och kvinnor vid apparater, hantlar, vilka tar en paus och lägger blicken i fjärran. De sitter stilla med sin fjärrblick i ett, enligt mig, är någon form av mindfulness, kontemplation. Jag fantiserar om att de tänker: ”vad är det för mening att lyfta tunga vikter, varför måste jag genomlida detta?” I själva verket äger de säkerligen helt andra tankar, som ingen kan scanna eller bekräfta.

     När de sitter där bredvid sina hantlar och tänker går tiden och då har träningstiden blivit stor. Det tar tid att träna och fjärrblicken gör den extra lång.

     Damer i min ålder sitter sällan stilla med blicken i fjärran. Jag tror att det möjligtvis beror på att vi vill gå hem. Det är verkligen inget empiriskt uttalande utan mer min egen tanke  - att få det gjort och känna axlarnas frihet, kroppens respons på cirka 70 minuters ansträngning.

     Jag förstår barnens frustration till fullo. Som tröst kan jag säga att det blir bättre som vuxen och ännu bättre som pensionär. Det är då man kan försöka identifiera en bofinks sång, en blommas utveckling och trädens sus i vinden. Det tror jag är en del av mindfulness.

     På väg mot detta tillstånd är det lika bra att softa ofta och lägga blicken mot väggen och vila där. Utan att känna prestationsångest eller krav. Det ordnar sig ändå. Utan bamsemuskler och rekord. Huvudsaken är att man vet vad man håller på med. Och varför.

                                 På återseende! Eva   

    

    

A short story (novell) SKOLDANSEN

Ett vitt jumperset syddes ihop och pressades i sista minuten av mamma och knapparna kom på plats fem minuter innan jag skulle gå. Två små fläckar av mjölkchoklad hann ändå hamna på jumpern och minska glädjen strax innan Lena kom för att hämta mig. Vi skulle på skoldans. Vår första.

     Lena var spänd av förväntan och hennes klänning såg vuxen ut, grön med skärp i midjan och då såg jag att hon hade bröst. Kanske till och med bh. Min bruna manchesterkjol luktade ny och benen stack ut som tändstickor under den och för första gången kände jag mig liten bredvid Lena. Någon nervositet syntes inte på hennes röda kinder; hon ville dansa och pratade hela tiden om pojkar.

-   Jag är så kär! Så kär i Hans, sa hon.

     Hon var så fånig. Hennes ögon blänkte och jag kände inte längre igen henne. På något sätt tyckte jag att hon svek mig; hon var en förrädare och jag förstod inte varför. Vi var i skilda världar och plötsligt ville jag vända om och gå hem.

-   Titta! Så fint det är!

     Lena talade fortfarande med mig, när vi kom in i byns biografsalong, som hade förvandlats till ett blänkande dansgolv, som såg halt ut. Likt en brunmönstrad tjärn. Hon talade till mig, men hennes blick var långt borta, över huvudet på mig, i höjd med de slipsklädda pojkarna.

     Jag köpte en läsk, satte mig på en stol med benen dinglande högt över golvet. Jag var livrädd. Detta var alltså skoldans. Ljuset dämpades och musiken satte i gång. Kanske var det Elvis kanske var det Tommy Steele? Jag kommer inte  ihåg.

     Framför mig började paren dansa, de höll om varandra och rörde sig i takt med musiken. Förunderligt. De dansade som om de aldrig gjort annat. Hur var det möjligt? När hade de lärt sig dansa? Små klunkar av läskedryck passerade min strupe med stor möda. Jag avskydde kolsyra och fick allt svårare att svälja, eftersom paniken satte sig i strupen. Jag kunde ju inte dansa!

     I ögonvrån fanns Ulf. Han och jag bodde grannar och hade sällskap till och från skolan varje dag. Vi slogs för det mesta och sista gången nere vid bäcken slängde han min läsebok i vattnet. Boken blev vågig och mina ansträngningar i skolan blev att försöka dölja förödelsen med boken inför frökens blickar. Hennes ögon blev kolsvarta, när hon blev arg. Ulf kom emot mig med ett fånigt leende.

-   Ska vi dansa?

-   Nä.

     Ulf. Inte ville jag ha någonting att göra med Ulf på en skoldans. Han hade gamla kläder, luktade lagård och hans hår var smutsigt. Såg han inte att jag var upptagen? Med att svälja smultronläsk.

     Då kom Erik. Han var inte lika hemsk som Ulf, bara näst intill.

-    Kom så dansar vi.

     Erik fattade tag i min hand och började svänga mig runt, runt. Mina stapplande ben kunde inte upptäcka något mönster i rörelserna och det var inget roligt alls. Jag ramlade. Mina ben stretade i luften och strax innan de fick markkontakt grabbade Erik tag i mina vader. Likt en skottkärra drog han mig i en cirkel; kjolen flög upp och blottade mina strumpeband och underbyxor. Hans starka händer gjorde mig paralyserad och tiden stannade. Denna minut som blottad skottkärra tog en bit av min barndom.

     På toaletten, när jag gråtande fick tröst av Lenas kamrater, förstod jag att Lena faktiskt var stor och jag var liten. Hon gick i sexan och jag gick i tvåan. Att leka med dockor och bygga kojor i skogen, skulle fortsätta att vara min fritid en lång tid framöver.

     På min andra skoldans i realskolan i trettonårsåldern, stod jag darrande, iklädd examensklänningen från sexan och väntade på pojkarnas ynnest. Denna gång hade en äldre yngling; han var minst tjugo, slingrat sig in på skoldansen. Han stegade fram till mig, tog min hand och började svänga min försvarslösa kropp fram och tillbaka. Han luktade sprit och min skam var oerhörd. Ohyggligt var det och jag ville sjunka genom jorden.

      Discomusiken tog mig in i dansen i slutet av 60-talet och början av 70-talet. Motown och diskodunk blev dansarena. Vi skakade loss på dansgolvet i olika rörelser och det fanns ingen som varken kastade omkring mig eller drog i mina ben. Nej, det var rytmen, som förde oss runt med Diana Ross, James Brown, 

      Många år senare, som vuxen kvinna, har jag faktiskt  bevistat danser; helt enkelt varit tvingad av välvilliga väninnor. Män har försiktigt närmat sig och frågat:

 -    Får jag lov?

      Frågan kastade mig oftast tillbaka till 50-talet och svaret blev detsamma:

-     Nä!

                På återseende! Eva