Att leva här och nu - utan bamsemuskler

Visst är det bra att tänja muskler, utmana dig själv på löpbandet på gym. Det är ofta trist att upprepa samma procedur om och om igen. Det allra bästa är hemgång då axlarna känns fria och själen känns luftig. Och. Det är anledningen till att jag tränar. Känslan av välbefinnande.

     På träningscykeln går tiden långsamt och ledan tränger på. Friskis tidning hinner jag läsa från pärm till pärm, vilket förkortar cykelmelankolin. Läste en krönika av Unni Drougge ur tidningen friskis pressen 4-2016, som handlar om stress. Framför allt stressen med det s.k. livspusslet, ett ord i mina öron lika med naglar, som krafsar längs en svarta tavla. (En tavla, som berikades med kunskap medelst kritor i en svunnen tid).

     Drougge skriver om småbarnsföräldrar, som har tider att passa och barn som vill vara i nuet, vägrar ha bråttom och ”krånglar”. ”Men vad barnet vill är att få stanna kvar i det som många überstressade vuxna måste gå på dyra kurser för att lära sig, nämligen mindfulness.” Drougge ger ett exempel på barns förmåga att se de små detaljerna, ”en nyckelpiga, en lyktstolpe” o.s.v.

     Alla som gått omkring med barn i skog och mark har erfarenhet av deras ”hökögon” i ett anti-stressat tillstånd med barnens nyfikenhet och kommentarer. Barn lever i ett ursprungligt medvetande, om de får. Om de kan. För alla stressade vuxna. Kommer ihåg en historia om ett litet barn, som kom hembärande en huggorm i sin hand. Detta skulle inte vara möjligt för en vuxen människa. Absolut inte för en stressad människa.

     Drougge beskriver en promenad med en liten unge, som upptäcker en nyckelpiga och – hon låter barnet få ha sin tid. Dessa dagar med tid. Tid till att låta barnen få studera en spindel, en myra, ett grässtrå kommer jag ihåg, som ett naturtillstånd i vilket jag själv befinner mig nu. Ser en nyckelpiga på smultronjasminen och känner stor sympati. Räknar pigans prickar och tänker på bladlöss, vilket nyckelpigan gillar.

     Mindfulness är något jag i princip förstår utan att på något sätt ha praktiserat. Men, när jag ser mig omkring på Friskis, ser jag ibland  män och kvinnor vid apparater, hantlar, vilka tar en paus och lägger blicken i fjärran. De sitter stilla med sin fjärrblick i ett, enligt mig, är någon form av mindfulness, kontemplation. Jag fantiserar om att de tänker: ”vad är det för mening att lyfta tunga vikter, varför måste jag genomlida detta?” I själva verket äger de säkerligen helt andra tankar, som ingen kan scanna eller bekräfta.

     När de sitter där bredvid sina hantlar och tänker går tiden och då har träningstiden blivit stor. Det tar tid att träna och fjärrblicken gör den extra lång.

     Damer i min ålder sitter sällan stilla med blicken i fjärran. Jag tror att det möjligtvis beror på att vi vill gå hem. Det är verkligen inget empiriskt uttalande utan mer min egen tanke  - att få det gjort och känna axlarnas frihet, kroppens respons på cirka 70 minuters ansträngning.

     Jag förstår barnens frustration till fullo. Som tröst kan jag säga att det blir bättre som vuxen och ännu bättre som pensionär. Det är då man kan försöka identifiera en bofinks sång, en blommas utveckling och trädens sus i vinden. Det tror jag är en del av mindfulness.

     På väg mot detta tillstånd är det lika bra att softa ofta och lägga blicken mot väggen och vila där. Utan att känna prestationsångest eller krav. Det ordnar sig ändå. Utan bamsemuskler och rekord. Huvudsaken är att man vet vad man håller på med. Och varför.

                                 På återseende! Eva