Ett vitt
jumperset syddes ihop och pressades i sista minuten av mamma och knapparna kom
på plats fem minuter innan jag skulle gå. Två små fläckar av mjölkchoklad hann
ändå hamna på jumpern och minska glädjen strax innan Lena kom för att hämta
mig. Vi skulle på skoldans. Vår första.
Lena var spänd av förväntan och hennes
klänning såg vuxen ut, grön med skärp i midjan och då såg jag att hon hade
bröst. Kanske till och med bh. Min bruna manchesterkjol luktade ny och benen
stack ut som tändstickor under den och för första gången kände jag mig liten
bredvid Lena. Någon nervositet syntes inte på hennes röda kinder; hon ville
dansa och pratade hela tiden om pojkar.
- Jag är så kär! Så kär i Hans, sa hon.
Hon var så fånig. Hennes ögon blänkte och
jag kände inte längre igen henne. På något sätt tyckte jag att hon svek mig;
hon var en förrädare och jag förstod inte varför. Vi var i skilda världar och
plötsligt ville jag vända om och gå hem.
- Titta! Så fint det är!
Lena talade fortfarande med mig, när vi
kom in i byns biografsalong, som hade förvandlats till ett blänkande dansgolv,
som såg halt ut. Likt en brunmönstrad tjärn. Hon talade till mig, men hennes
blick var långt borta, över huvudet på mig, i höjd med de slipsklädda pojkarna.
Jag köpte en läsk, satte mig på en stol
med benen dinglande högt över golvet. Jag var livrädd. Detta var alltså
skoldans. Ljuset dämpades och musiken satte i gång. Kanske var det Elvis kanske
var det Tommy Steele? Jag kommer inte ihåg.
Framför mig började paren dansa, de höll
om varandra och rörde sig i takt med musiken. Förunderligt. De dansade som om
de aldrig gjort annat. Hur var det möjligt? När hade de lärt sig dansa? Små
klunkar av läskedryck passerade min strupe med stor möda. Jag avskydde kolsyra
och fick allt svårare att svälja, eftersom paniken satte sig i strupen. Jag
kunde ju inte dansa!
I ögonvrån fanns Ulf. Han och jag bodde
grannar och hade sällskap till och från skolan varje dag. Vi slogs för det
mesta och sista gången nere vid bäcken slängde han min läsebok i vattnet. Boken
blev vågig och mina ansträngningar i skolan blev att försöka dölja förödelsen
med boken inför frökens blickar. Hennes ögon blev kolsvarta, när hon blev arg.
Ulf kom emot mig med ett fånigt leende.
- Ska vi dansa?
- Nä.
Ulf. Inte ville jag ha någonting att göra
med Ulf på en skoldans. Han hade gamla kläder, luktade lagård och hans hår var
smutsigt. Såg han inte att jag var upptagen? Med att svälja smultronläsk.
Då
kom Erik. Han var inte lika hemsk som Ulf, bara näst intill.
- Kom så dansar vi.
Erik fattade tag i min hand och började
svänga mig runt, runt. Mina stapplande ben kunde inte upptäcka något mönster i
rörelserna och det var inget roligt alls. Jag ramlade. Mina ben stretade i
luften och strax innan de fick markkontakt grabbade Erik tag i mina vader. Likt
en skottkärra drog han mig i en cirkel; kjolen flög upp och blottade mina
strumpeband och underbyxor. Hans starka händer gjorde mig paralyserad och tiden
stannade. Denna minut som blottad skottkärra tog en bit av min barndom.
På toaletten, när jag gråtande fick tröst
av Lenas kamrater, förstod jag att Lena faktiskt var stor och jag var liten.
Hon gick i sexan och jag gick i tvåan. Att leka med dockor och bygga kojor i
skogen, skulle fortsätta att vara min fritid en lång tid framöver.
På min andra skoldans i realskolan i
trettonårsåldern, stod jag darrande, iklädd examensklänningen från sexan och
väntade på pojkarnas ynnest. Denna gång hade en äldre yngling; han var minst
tjugo, slingrat sig in på skoldansen. Han stegade fram till mig, tog min hand
och började svänga min försvarslösa kropp fram och tillbaka. Han luktade sprit
och min skam var oerhörd. Ohyggligt var det och jag ville sjunka genom jorden.
Discomusiken tog mig in i dansen i slutet
av 60-talet och början av 70-talet. Motown och diskodunk blev dansarena. Vi
skakade loss på dansgolvet i olika rörelser och det fanns ingen som varken
kastade omkring mig eller drog i mina ben. Nej, det var rytmen, som förde oss
runt med Diana Ross, James Brown,
Många år senare, som vuxen kvinna, har
jag faktiskt bevistat danser; helt
enkelt varit tvingad av välvilliga väninnor. Män har försiktigt närmat sig och
frågat:
- Får
jag lov?
Frågan kastade mig oftast tillbaka till
50-talet och svaret blev detsamma:
- Nä!
På återseende! Eva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar