Svetlana är en blomma

Hej hopp i lingonskogen, som nu taggar ner inför vintern. Det blir en snöfattig vinter ser jag på rönnbären, som hänger i magra klasar. Eller är det tvärtom? Har varit i Västvaruhuset och frossat i vårlökar. Jag tar en näve utifrån de bilder som visas i löklådorna. Tulpaner är finast, men jag väljer bara en handfull, eftersom de ändå blir mat till rådjuren. Vänder en del av dem upp och ner, vilket ger en senare blomning, ungefär samtidigt då rådjuren får kids och är barnlediga, om man så säger.

     Ett stort antal lökar finns nu i fin jord på framsidan av huset. Små öar som blir en exklusiv toalett för alla snyggingar (=katter), som går omkring på gatan. När kallgraderna expanderar, när jorden fryser, fnyser katterna och söker nya toaletter. Känner mig ändå inte nöjd med antalet lökar. Det finns en baksida också, som måste lökberikas. Bara för att det är så underbart att se havet av vårblommor. Någon gång i slutet av maj, början av juni.

     I skördetider tänker jag på den ryska litteraturen och beskrivningar av svamp, bär och krus varvade med bär efter säsong, konserverade svampar, gurkor. Minns inte i vilka böcker jag läst om dessa ”konserveringsmetoder”, men kommer ihåg att det vattnades i munnen. Jag vet att man även i Finland använde/använder man ryska metoder för att fylla skafferiet med höstens rikedomar. Själv har jag lagt in västeråsgurka denna höst. Med en aning för mycket pepparrot i. Lite klös var det i gurkan, men uppskattades bara av mig.

       Svetlana Aleksijvitj har fått Nobelpriset i litteratur. Det känns bra. Det är rätt. Nu måste hon alltså bli ”fridlyst” i sitt land, Vitryssland. Jag har haft span på henne ett par år nu. Kommer ihåg ett fantastiskt intressant reportage av henne i tidningen ” Vi läser”, som har försvunnit. Surt. Ibland har jag tänkt att läsa en pristagares alla böcker, men har alltid misslyckats.

     Möjligen kan jag ha läst de flesta texterna av Wislawa Szymborska. Jag fann faktiskt en nytt litet dikthäfte av henne på Bokmässan. Men, hon skriver lyrik. Det är inte så tungt, tar inte lång tid att läsa. I dag tänker jag förstås att jag ska läsa alla Svetlanas böcker med ”Kriget har inget ansikte” som första bok. Människan. Den lilla människan och vad som finns kvar av själva essensen av en människa efter att ha sett/upplevt outhärdliga fasor, är vad Svetlana ”kokar samman” i sina intervjuer och berättelser. Aleksijevitj borde läsas av alla som dödat en människa, alla som mejar ner människor, som vore de råttor. Kanske skulle de lära sig något om konsekvenser. Av krig. Av föräldralösa barn. Av traumatisering. Av flyktingströmmar. Av ruiner.

      Svetlana kan skapa ett litet frö, en tanke på människans plats på jorden och varför vi finns. En vårlök behöver vissa förutsättningar för att gro, blomma. Svetlana är en blomma, som inte alltid har fått sina förutsättningar tillgodosedda, men har ändå lyckats skapa stor och viktig litteratur.

                                         På återseende! Eva

ORD (en dikt)

hallonstad och silvergräs, azurblå skugga

dikten sjunger av violstråle i månens

barmhärtiga ljus

ord  ord  ord

dikten lever ett eget liv

högvatten i solna

ord på ord

som vedträd staplade i en konstfull stapel

lutad mot en vinter i paradiset

alla dessa ord

pumpar  pustar likt blodstinna vener

i överfriska ådror

ord trädda på smultrongräs i en rad

på parad  i giv akt

som om änglarna valde

bakdörren  nödutgången

                i stället för

ord fladdrar i gråstirriga ögon

så svåra att fånga  forma

så lätta att lämna  lämpa över på

någon annan

ord i en penningpåse

stilla  slutna  stumma

när orden tystnat förstod hon:

stjärnornas ljus var för länge sedan

död materia

ljuset i sig är sig själv nog

                                           På återseende Eva

Är det synd om människor som blir uppätna av kannibaler?

I går körde jag nerför den branta och kurviga backen vid Åre/Björnen. Aftonljuset strålade över träd och fjäll = ett fint foto. Det var livlig trafik i backen, vilket gjorde att jag inte tordes stanna och föreviga den vackra vyn. Köpte smågodis på ICA i stället.

     Vid lunchtid i dag, på väg hem var det duggregna och grått. Vi var två i bilen, alltså två personer, som hade koll på ev. älgar vid vägkanten. Jag har hört så många berättelser om viltolyckor; vill inte se klövar genom vindrutan tillhörande en flera-hundra-kilo-älgtjur.

     Inne på Rödön dyker två älgar upp från ingenstans, några meter från bilen. Jag hinner sänka hastigheten och står stilla med de spatserar över vägen. Älgtjuren stannar upp mitt på vägen, tittar mig i ögonen, som vill han säga ”tack”. Tack för att du stannade vid övergångsstället. Själv ser jag två vilda, mäktiga, stiliga djur. En skogens konung med en skogens drottning.

     Klart att det finns många jägare i Jämtland. Här är skogen full av djur. Och så finns det djuraktivister, som saboterar jakthorn. Djuraktivister som anser att djuren har samma rätt till liv som vi människor.

     Älgkött är det bästa köttet, enlig mina smaklökar; älgfärsbiff med kantarellsås är en höjdare. Men, att sitta i skogen och skjuta på en älg skulle vara stört omöjligt för mig. Antagligen skulle jag ramla rakt in i lingonriset av själva skottlossningen. Ja, det anses väl som hyckleri, dubbelmoral och alltså kan jag inte vara nedlåtande mot jakt. Tjuvjakt, jakt med åtel och dylikt är däremot helt fel. Osportsligt,

     Vargarna? Debatten om varg är snårig, till viss del fylld av stora, starka känslor, skrönor, myter och lögner. Om jag vore renägare och såg kalvar i käften på en varg, skulle jag förstås känna stor sorg, tycka synd om kalvar, vajor och mig själv.

     Vid sopstationen i Björnen efterlyses en svart norskkatt, som försvunnit. Som kattälskare ser jag katten vilse i skogen bland vargar, rävar och björnar. Stackars katt!

     Fråga är vem det är mest synd om. Katten som blir ett byte för en hungrig varg, räv eller björn eller ägaren. (Vargen, räven eller björnen skulle antagligen tycka synd om sig själva om de uthungrade gick miste om ett mellanmål.)

     Jag får väl säga som en liten kille sa i radion för många år sedan: ”det är synd om människor som blir uppätna av kannibaler. Fast det finns förstås inga kannibaler.”

     Det finns säkert ingen varg, räv eller björn i Björnen. Åtminstone inte vid de stigar katten trippar på. Förhoppningsvis kommer den svarta skogskatten tillbaka till husse/matte.

     Jag är glad för att jag inte behövde tycka synd om någon vid möte med älgarna, som var så coola i sin uppenbarelse. De djur som tillhör vår fauna tycker jag ska få finnas i våra skogar. Jakt ska vara laglig, ren och schysst.

                                 På återseende! Eva