JUL I LJUD

                       

                            En förstärkare
                            och BB King    Sting
                            Whole lotta love
                            gitarren, trummorna
                            i vardagsrummet.
                            Här och nu.

                           Munspelet för oss hem -
                           Bring it on home.
                           Vackert?
                           Vad tror du?
                           Det är musik
                           Passion - Bruce    Patti Smith

                           U2
                           Reunion - Simon och Garfunkel
                           en gitarr jag aldrig hört.
                           The sound of silence - är det inte.
                           Vackert?
                           Ja. Tack Thor III Jämtljud och
                           Nils-Gunnar!
                                                      På återseende! Eva

God Jul everybody!

”Till jul vill jag sitta på kafé i Paris” brukar jag säga så där nonchalant, som en liten protest mot kommersialismen. Detta sagt bara för att jag satt på kafé en julafton i Paris en gång i ungdomen och pratade franska i presens och futurum.I dag närmar jag mig min sextiotredje julafton. Det är många aftnar och självklart kommer jag inte ihåg alla, men jag har minnen.

     Grisen slaktades, skinkan lades i salt, fisken i lut och kalvsylta, pressylta gjordes från scratch, så klart. I dag ska man egentligen göra sin egen sylta, korv och ljus. Men, hur ska man hinna? Mellan 20.00 och midnatt? Känn ingen press bara! Du duger som du är, som vi säger till våra ungdomar, som kämpar på med sina krav. Krav som vi egentligen inte förstår vad de består i. Eller?
      Efter att en gång ha läst i DN om grisar som matas med mjöl gjort av sina syskon köper jag alltid ekologisk skinka. Och idag är den redan kokt. Lite ströbröd och senap och snipp, snapp slut så kommer skinkan ur ugnen ut. Sedan kommer människor bakvägen och viskar i mitt öra: ekologiskt och ekologiskt? Och bla, bla, bla. Då blir jag döv och äter lite julbordskinka. För det måste man faktiskt göra. Det är ju JUL!
     Grisens fötter, kan det vara nåt? Ja, det tyckte jag verkligen som barn. Gelén, som var genomskinlig och fylld av smaker. Under gelén fanns en god bit av grisfot och jag älskade verkligen dessa fötter. Men, så en jul såg jag ett strå på en av dessa läckerheter och det resulterade i ännu ett stopp. Det var inget hårstrå utan ett av grisens behåring och det vände sig i magen. Efter denna dag ser jag aldrig en grisfot på något julbord. Finns det fortfarande grisfötter? Jag tror inte det. (Lägg märke till skillnaden mellan tro och vetande!)
     Varför firar vi jul – egentligen? Jag tror att det är för att hjulen ska snurra och människor ska få lite ledigt. (Inte de som står i affären och hjälper hjulen att snurra – de är förhoppningsvis lediga andra dagar).
     Vem var Jesus? Var både hans far och Jesus snickare?  Var han en vandrande predikant? Var han den tidens Nelson Mandela? Jag menar hans kamp för alla människors lika värde och tolerans är verkligen något vi behöver uppgradera i dag. Var Jesus en god människa – bara?
      Hur som helst är julen en födelsedagsfest för Jesus. Denna födelsedag är grunden till vår tradition, men det är inte alltför många som firar hans födelsedag med hurrarop och slikt. Men, till jul blir vi människor lite godare, eller hur? Vi lägger slantar i byttor lite här och där och tänker goda tankar.  Vi äter och väntar på jultomten och när han har gått, börjar ledigheten. Och den är god.
     Nej, jag vill inte längre sitta på kafé i Paris. Jag vill kunna prata med alla verbformerna, äta min sill och läsa Knut Knausgård 4 och 5 i mellandagarna. Sedan väntar jag på översättningen av Yahya Hassans diktsamling Gyldendal. Denna kille på 18 år tror jag kommer att vända the hour-glass up side down. Och med det vill jag önska alla en God Jul!
                                                    På återseende! Eva

 

 

Mona Lisa och Vinterljus - två dikter

                  Mona Lisa hänger på Louvren.

                 Vem är det? Vilka hänger hon

                 med på Louvren?

 

                 Det kända blir det okända

                  ungdom i ständigt nya flöden.

                 Och Mona Lisa ler.

 

 

               

                                   Vinterljus

                 Jag  saknar barndomens måne

                 och stjärnornas mönster och ljus.

 

                 Som medelålders drog jag mina händer

                 över stjärnhimlens valv

 

                 i Skåne där himlen är svart och nära

                 stal jag ett ljus och lade på vinden.

 

                 Det händer att vintergatan vinkar och

                 slänger sköna vindar runt min hals.

                 Då känner jag det förunderliga.

                                   På återseende! Eva

 

 

LUCIA

Lucia från Syrakusa fick ett tragiskt slut och berättelsen om Lucia har väl i princip varje unge i varierande ålder ”forskat” om inför den 13 december.

     Det sägs att det var på en herrgård i Västergötland 1784 den första Lucian uppträdde och bjöd på kaffe. Sedan återkom hon 1893 på Skansen.
     I dag är hon också på Skansen och dit kommer hon säkerligen nästa år – och nästa…
     Enligt legenden var Lucia kristen och tydligen tjafsades det kring hennes trotillhörighet, samtidigt som vi här i Norden lufsade omkring som hedningar. Ordet ”hedning” har ett stort innehåll, men vi förknippar ofta ordet med folktro, avgudadyrkan och liknande. Hedning förknippas också med okunnighet, vilket kanske inte riktigt ingår i definitionen, men visst ligger ordet på tungan då man läser tidningen och ser citat från människor, som uttalat sig så grovt att man blir som brydd.
     Hur som helst får alla som vill och orkar vara Lucia på äldreboende – åtminstone i det inslag som var på nyheterna. Det finns säkerligen många 100-åringar, som har drömt om att en gång få vara Lucia. Det är fräscht! Själv har jag följt ett antal Luciatåg på dagis med en mängd Lucior och pepparkaksgubbar med ljuskronor och hattar på sned.
     Den 13 december i en kyrka med skönsjungande ungdomar och en ljusbärande Lucia är en tradition på väg mot julen och lite ledighet. Det är vackert i den mörka morgontimman och vi får lyssna på stämmor och en sång om Lucia som bjuder på en kaffetår. Gläns över sjö och strand gör ögonen vattniga och för oss tillbaka till barndom och saffran.
     I Iran kan människor som äger en bit jord i rätt klimatzon odla saffran och de böjer sina ryggar och knän i blomplockningen för att efter stor möda slutligen få ett kilo saffran. Detta kilo ger dem en extra inkomst och de kan använda saffran i allsköns matlagning.
      I dag har Lucia och kör givit oss ännu en fantastisk konsert och det ligger mycket arbete bakom deras framträdande. Vi tackar för det och hoppas på att snön kommer med tomten och att Ivar aldrig mer kommer tillbaka. I går var han  ju här på Frösön och det var väldigt vad han tog i. Träd som knäcktes som tändstickor och någon såg en klotgrill blåsa omkring på en gata.
      Medan vi väntar på lugnet efter stormen och att vägar och järnvägsspår ska öppna köper vi lite mer saffran och bakar ännu en bulle.

                                                    På återseende! Eva

 

Lever vi i den bästa av alla världar?

Varför ska vi låta förtryckare styra delar av världen, skapa enorma flyktingströmmar och undernärda barn? Varför är västvärlden så tyst? Var finns maten till barnen i Libanon? Varför är det så tyst i världen allt medan bobubblan verkar vara en överraskning i Sverige? Handlar det om egoism? Handlar det om fanatism? Handlar det om pengar? Handlar det om politik? Svaret på sista frågan är att pengar och politik verkar vara ett och detsamma i dag. Men, vad vet barnen om politik? Vad vet de om pengar? Deras magar är tomma i delar av världen och det är alltid en tillräcklig anledning till engagemang och då av de som har makt, mod, medkänsla och medel att sätta den viktigaste av frågor på agendan. Men, var finner man dem?     

     ”Vi lever i den bästa av alla världar” är det mantra som Candide tar med sig ut i världen efter att ha blivit utkastad ur sin älskade Kunigundas hus. Hennes far fann de unga tu i en intim scen och detta gav till följd en resa ut i krig, korruption, våld och osunda präster.  Detta skriver Voltaire om i Candide som är en odyssé genom 1700-talets idéinnehåll. Voltaires röst är satirisk, upprörd i våldsamma skildringar av våldtäktsoffer, syndiga präster, girighet och falskhet. Trots möte med denna orättfärdighet upprepar Candide optimistisk sitt mantra: ”vi lever i den bästa av alla världar. ”
     När jag var 16 år tyckte jag att världen och vuxna människor härbärgerade en intolerans och en dumhet bortom förstånd. När jag blev ett år äldre med en lärare som talade om Voltaire och hans skrift Traktatet om toleransen fick jag en ny syn på livet. Den tolerans som Voltaire beskrev var i mitt tycke häpnadsväckande – och det på 1700-talet. Det gav mig en tro på att det faktiskt fanns hopp.
     I dag är det fortfarande fascinerande att läsa denne författare och hans övertygelse om att det är fanatismen som splittrar människor och ger upphov till krig och elände. I dag vet vi hur fanatismen kan se ut och 11 september blev hela världens bevis på att ”besattheten”  är roten till mycken ondska.  
     I går dog Nelson Mandela, som var en av de goda, modiga människorna. Han visade stort mod och överlevde många år i fängelse utan att ge vika för sin övertygelse. När han nu inte längre finns ska hans arbete fortsätta och Sydafrika har stora problem att brottas med. Svart och vit är något som de unga inte grubblar på i dag i Sydafrika, men faktum är att de vita äger tillgångarna medan de svarta fortfarande väntar på ett anständigt liv.
     Om alla var som Mandela skulle världen vara så mycket bättre och så många fler människor skulle få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda. Men, hur ser det ut idag?
     Media överöser oss med nyheter, vars innehåll gör oss skeptiska till det positiva tänkandet.  Vi lever i Sverige och de allra flesta av oss har tak över huvudet och vi svälter inte. Vi lever i ett bra land som grundar sig på människors lika värde; vi har dessutom surströmming, kalvdans och snö i Norrland. Översvämningar, blodiga krig, slavarbete, gatubarn strömmar in i våra vardagsrum och vi har det bra – jämförelsevis. Då kan vi tänka att vi lever i den bästa av alla världar, trots att vi inte har ett hus vid havet eller äkta pärlor runt fotknölarna.
      När Candide sökt land och rike runt träffar han sin Kunigunda, som blivit vanställd på grund av en sjukdom. Trots detta gifter han sig med henne. Candide och Pangloss diskuterar världens tillstånd, men det är Candide som fäller slutorden i boken:
”- Det är väl talat, svarade Candide, men nu måste vi odla vår trädgård!”
     Ja, vad ska vi göra med denna världen? Hur ska vi få till det så att alla får leva i harmoni på denna lilla planet? Ska vi odla vår trädgård och vårt förstånd?
Ja, det ska vi. Det vill säga – vi måste se helheten, gå bortom egoismen och penningen och hjälpa världens förstånd att tillfriskna. Och. Det utan att de modiga ska mista livet i Syrien, Filippinerna, Sydafrika, Ukraina, Ryssland……
                                   På återseende! Eva

SOMMARSÅNG

Lyckekil är en liten stad vid havet. På en klippa står en

kyrka med ett högt kyrktorn. Klättrar man upp i tornet kan man se båtar långt ut på havet, stadens små gator och hus. Fåglarna svävar runt kyrktornet och fiskmåsarna vilar och bajsar på kyrkans tak efter frukosten, som de fångat i havets vågor.

 I staden finns det alla sorters människor: stora och små, gamla och unga, glada och sura. Ja, det finns rädda, modiga, skrikiga människor och så finns det de blyga, både vuxna och barn.

Sjöbodarna är vända mot havet och på somrarna kryllar det av turister i Lyckekil. När barnen börjar sitt sommarlov börjar staden fyllas av människor, som vill se havet, bada i havet och vandra fram och tillbaka på bryggorna.

När det är storm söker sig höga vågor upp mot klipporna. Då är havet svart och det dånar som om havsguden Poseidon vore fylld av raseri. Aldrig når vågorna kyrkan, för den står högt över allt och alla.

När stormen lugnat ner sig har regnet och vindarna tvättat bort allt fågelbajs. Och då går alla ut ur husen – till fotbollsplanen, till den lilla viken för att fiska eller tar stigen upp mot kyrkan för att sjunga i kör. Flera av barnen, som fyllt åtta är sjunger i kör och ibland sjunger de till musik av kyrkorgeln.

- Ska du sjunga på avslutningen Rasmus? frågar fröken Hedda, som också leder kören som Rasmus sjunger i.
- Nej, svarar Rasmus så fort han kan.
- Du sjunger ju solo i kören och det skulle vara så fint om du sjöng på avslutningen, tjatar Hedda.

Då går Rasmus stigen upp mot kyrkan, för han vet att pappa finns där den här tiden för att öva på orgeln. Rasmus pappa är kantor och det är alltså han som spelar alla sånger och psalmer, när det t.ex. är bröllop i kyrkan.

 -      Jaså du Rasmus, du kommer och hälsar på. Vill du spela lite? frågar pappa.

Det är så skönt med pappa, för han frågar inte om allting hela tiden. Vid samtalen i skolan har pappa alltid sagt att  det ordnar sig, när Hedda har tjatat.

           - Du är kanske är lite blyg Rasmus?

           - Du kan prata lite mer på lektionerna.

           - Du kan så mycket Rasmus men du är så tyst.

Sa alltid lärarna på samtalen på skolan. Och det var han verkligen trött på att höra.

 - Om en vecka har du sommarlov Rasmus. Farfar och jag ska sälja fisk i en av bodarna i sommar. Vill du fiska med farfar i sommar igen, frågar pappa samtidigt som han spelar Sommaren är kort av Tomas Ledin.
- Ja, det kan jag väl, svarar Rasmus tyst.
- Är du ledsen eller så? Du verkar lite nedstämd? säger pappa och sneglar på Rasmus.
- Nej, men Hedda tjatar om att jag ska sjunga på avslutningen hela tiden.
- Det ordnar sig ska du se. Det är du som bestämmer, eller hur? säger pappa och spelar Sommaren är kort igen.

Rasmus tycker att det låter så fint. Sommaren är kort är hans favorit och han vill faktisk sjunga den på avslutningen för han kan den sången så bra. Varför han hela tiden säger att han inte vill vet han inte riktigt.

 Alla klasskamrater samlas i klassrummet och Hedda har en blommig klänning på sig. Tjejerna har ”våfflat” håret och de ser ut som änglar, tycker Rasmus.

Hedda klappar i händerna och säger att de är välkomna att dricka saft och äta tårta. Det finns tårtor i olika färger och Rasmus tar en stor bit av en gräddtårta.

Nu ska jag visa Hedda att det inte är någon mening att tjata på mig, tänker Rasmus, när han ser Hedda titta på honom med en fråga i ansiktet. Han går fram till henne och säger, innan hon hinner öppna munnen, att han ska gå till kyrkan och pappa före de andra.

 Rasmus känner solen och sommaren i sitt ansikte och när han kommer in i kyrkan hör han orgeln.

Hos pappa och orgeln är allt som vanligt. Rasmus är trött och lägger sig på golvet med sin tröja som kudde och lyssnar på pappas musik. Han somnar och drömmer om fiskar, stora och små fiskar och i mitten finns en glad späckhuggare, som liksom buffar honom i sidan.

Han vaknar av att pappa sparkar på hans ben och Rasmus hör honom säga att han ska ställa sig upp och sjunga.

Han ställer sig upp och lyssnar till orgeln och börjar sjunga Sommaren är kort. Det känns bra. Pappa spelar lite mjukare, lite tystare än vanligt och det är härligt att sjunga från läktaren för hans röst rör sig mot taket, mot himlen och fyller kyrkan. Rasmun är lycklig med sången, pappa och orgeln.

När sången är slut hörs applåder ifrån bänkarna under läktaren. Rasmus hör hur det dånar av applåder och fötter som stampar i golvet. Han blir rädd. Sedan förstår han att de sitter där nere – Hedda, alla klasserna och hans mamma.

Innan han tänkt klart kommer Hedda uppför trappan och greppar hans hand och tar honom längst fram i kyrkan. Hon viskar i hans öra att han ska buga och då bugar han. Applåder och visslingar. Rasmus tittar upp mot läktaren och pappa formar ord med munnen. Det ser ut som om han säger sommarlov. Mitt sommarlov ska vara långt, tänker Hampus. I dag ska jag börja sommarlovet med att fiska med farfar. Om han vill förstås.

                      På återseende! Eva

 

 

 

Första advent

 

 

               I

               I det vita syns det gröna.

               Sommarens gräs under snö   

               som lyfter med vindarna.

 

               II

               Elektriskt ljus ute och inne

               på en ö i Norrland där

               vintern är obligatorisk.

 

               III

               Nära jul och Syrien gråter.

               En krigszon, en holmgång, en idioti

               och ett medeltidssymtom visas i bluray.

 

               IV

               Mammas adventskaka med saffran

               för en tradition – status quo.

               Doft av äpple i ett utropstecken.

 

               V

               Inget norrsken och suddiga stjärnor

               stormar i föroreningar och krig.

               Ska jorden grönska ännu en gång?

                                                          På återseende! Eva