SOMMARSÅNG

Lyckekil är en liten stad vid havet. På en klippa står en

kyrka med ett högt kyrktorn. Klättrar man upp i tornet kan man se båtar långt ut på havet, stadens små gator och hus. Fåglarna svävar runt kyrktornet och fiskmåsarna vilar och bajsar på kyrkans tak efter frukosten, som de fångat i havets vågor.

 I staden finns det alla sorters människor: stora och små, gamla och unga, glada och sura. Ja, det finns rädda, modiga, skrikiga människor och så finns det de blyga, både vuxna och barn.

Sjöbodarna är vända mot havet och på somrarna kryllar det av turister i Lyckekil. När barnen börjar sitt sommarlov börjar staden fyllas av människor, som vill se havet, bada i havet och vandra fram och tillbaka på bryggorna.

När det är storm söker sig höga vågor upp mot klipporna. Då är havet svart och det dånar som om havsguden Poseidon vore fylld av raseri. Aldrig når vågorna kyrkan, för den står högt över allt och alla.

När stormen lugnat ner sig har regnet och vindarna tvättat bort allt fågelbajs. Och då går alla ut ur husen – till fotbollsplanen, till den lilla viken för att fiska eller tar stigen upp mot kyrkan för att sjunga i kör. Flera av barnen, som fyllt åtta är sjunger i kör och ibland sjunger de till musik av kyrkorgeln.

- Ska du sjunga på avslutningen Rasmus? frågar fröken Hedda, som också leder kören som Rasmus sjunger i.
- Nej, svarar Rasmus så fort han kan.
- Du sjunger ju solo i kören och det skulle vara så fint om du sjöng på avslutningen, tjatar Hedda.

Då går Rasmus stigen upp mot kyrkan, för han vet att pappa finns där den här tiden för att öva på orgeln. Rasmus pappa är kantor och det är alltså han som spelar alla sånger och psalmer, när det t.ex. är bröllop i kyrkan.

 -      Jaså du Rasmus, du kommer och hälsar på. Vill du spela lite? frågar pappa.

Det är så skönt med pappa, för han frågar inte om allting hela tiden. Vid samtalen i skolan har pappa alltid sagt att  det ordnar sig, när Hedda har tjatat.

           - Du är kanske är lite blyg Rasmus?

           - Du kan prata lite mer på lektionerna.

           - Du kan så mycket Rasmus men du är så tyst.

Sa alltid lärarna på samtalen på skolan. Och det var han verkligen trött på att höra.

 - Om en vecka har du sommarlov Rasmus. Farfar och jag ska sälja fisk i en av bodarna i sommar. Vill du fiska med farfar i sommar igen, frågar pappa samtidigt som han spelar Sommaren är kort av Tomas Ledin.
- Ja, det kan jag väl, svarar Rasmus tyst.
- Är du ledsen eller så? Du verkar lite nedstämd? säger pappa och sneglar på Rasmus.
- Nej, men Hedda tjatar om att jag ska sjunga på avslutningen hela tiden.
- Det ordnar sig ska du se. Det är du som bestämmer, eller hur? säger pappa och spelar Sommaren är kort igen.

Rasmus tycker att det låter så fint. Sommaren är kort är hans favorit och han vill faktisk sjunga den på avslutningen för han kan den sången så bra. Varför han hela tiden säger att han inte vill vet han inte riktigt.

 Alla klasskamrater samlas i klassrummet och Hedda har en blommig klänning på sig. Tjejerna har ”våfflat” håret och de ser ut som änglar, tycker Rasmus.

Hedda klappar i händerna och säger att de är välkomna att dricka saft och äta tårta. Det finns tårtor i olika färger och Rasmus tar en stor bit av en gräddtårta.

Nu ska jag visa Hedda att det inte är någon mening att tjata på mig, tänker Rasmus, när han ser Hedda titta på honom med en fråga i ansiktet. Han går fram till henne och säger, innan hon hinner öppna munnen, att han ska gå till kyrkan och pappa före de andra.

 Rasmus känner solen och sommaren i sitt ansikte och när han kommer in i kyrkan hör han orgeln.

Hos pappa och orgeln är allt som vanligt. Rasmus är trött och lägger sig på golvet med sin tröja som kudde och lyssnar på pappas musik. Han somnar och drömmer om fiskar, stora och små fiskar och i mitten finns en glad späckhuggare, som liksom buffar honom i sidan.

Han vaknar av att pappa sparkar på hans ben och Rasmus hör honom säga att han ska ställa sig upp och sjunga.

Han ställer sig upp och lyssnar till orgeln och börjar sjunga Sommaren är kort. Det känns bra. Pappa spelar lite mjukare, lite tystare än vanligt och det är härligt att sjunga från läktaren för hans röst rör sig mot taket, mot himlen och fyller kyrkan. Rasmun är lycklig med sången, pappa och orgeln.

När sången är slut hörs applåder ifrån bänkarna under läktaren. Rasmus hör hur det dånar av applåder och fötter som stampar i golvet. Han blir rädd. Sedan förstår han att de sitter där nere – Hedda, alla klasserna och hans mamma.

Innan han tänkt klart kommer Hedda uppför trappan och greppar hans hand och tar honom längst fram i kyrkan. Hon viskar i hans öra att han ska buga och då bugar han. Applåder och visslingar. Rasmus tittar upp mot läktaren och pappa formar ord med munnen. Det ser ut som om han säger sommarlov. Mitt sommarlov ska vara långt, tänker Hampus. I dag ska jag börja sommarlovet med att fiska med farfar. Om han vill förstås.

                      På återseende! Eva