Det är högt i tak på Sveavägen

Förra helgen var jag och min man i Stockholm och bodde två nätter på Urban Deli på Sveavägen några meter ifrån Konserthuset. Ett nytt hotell för oss. Receptionen syntes inte utan var en disk i direkt kontakt med ett fik/en bar. Ungdomarna hjälpte oss till en tidigare incheckning i rummet utan krusiduller. Samtidigt såg vi en restaurang, en liten shop med sallader, mustiga ekologiska frukt- och grönsaksdrycker. Det kändes fräscht alltihopa och välkomnande.

     Rummet låg i källaren, kompact living med precision för allt som behövs i ett hotellrum. På vägen upp mot entréplan upptäckte jag en skylt, som jag var tvungen att stirra två gånger på, för att ta in hela texten. Min hjärna och mitt hjärta började röra på sig; jag blev rörd, ja. i det närmast tårögd. Jag hade aldrig tidigare sett något liknande. (Det kan bero på att jag bor i mellersta Norrlands inland och besöker huvudstaden omkring två gånger per år). Kanske finns denna text lite överallt i Stockholm, Göteborg, Ny och Köttsjön redan? I så fall blir min text ganska ointressant, men jag skriver ändå. Texten lyder som följer:

                HÄR JOBBAR FLATOR

                MUSLIMER, KURDER, BÖGAR,

                JUDAR, AFRIKANER, ASIATER,

                SVENNAR OCH MÅNGA FLER.

                DET FUNKAR RIKTIGT BRA.

     Ja, kära läsare. Blir du rörd, berörd, lite upplöst av denna text? Som jag blev. Frågan är varför i så fall?

     Om jag nu var en afrikansk hotellgäst, som fick texten översatt till hens språk, hur skulle hen reagera? Eller en asiat o.s.v. Ja, själv är jag väl en svenne?

     Hur som helst lugnade sig mina svallande känslor kanske fort och jag tänkte: är inte detta självklart? Jag menar vi må ju kunna jobba med vem som helst. Eller? Jag funderade en hel del men min stackars hjärna lade sig i mjuk, empatisk, vänlig, optimistisk bomull. För varje människa, som utförde någon form av arbete inom hotellet, skapade jag exakt samma egenskaper som min hjärnas bomull. Det jag såg var trevliga, sympatiska och roliga ungdomar. Det kändes så tryggt, som om alla krig tagit slut och alla övriga gäster i baren, på restaurangen såg jag som soldater mot all diskriminering, hyckleri, våld och förtryck. Jag var i en värld omgiven av allt gott. Liksom, typ i princip.

     Högt i tak på Sveavägen? Jo, men visst. För texten visar i alla fall en liten vink till alla som äger motsatta åsikter.

     Tyvärr hann vi inte sitta en stund på taket, men jag tänker att man kanske skulle kunna ordna högtalare och rappa texten eller ha en tävling i deklamation, liksom en minaret, som sprider sitt budskap längs Sveavägen och fastnar där det hör hemma. If you know what I mean? Jag menar på taket är det hur högt som helst i tak!

                                 På återseende! Eva