Kärlekskrig - en historia som aldrig tar slut?

Det finns två röster, han och hon, som kastar galla på varandra med varierande verbal kvalitet. Ibland kommer de fula orden, som f---a och liknande. Det är högt och lågt, som visar delar av hans och hennes autentiska människoinnehåll. Jag talar om Eva Witt-Brattströms bok Århundradets kärlekskrig.

     Det är nu 30 år sedan Århundradets kärlekshistoria av Märta Tikkanen publicerades och den ska egentligen läsas högt av någon som kan finlandssvenska, kan jag tycka. Märtas bok handlar om sin man, Henrik Tikkanen, illustratör och författare, som var alkoholist med ett stort ego. Barnen finns i detta hem och får ta del av kaosartade situationer. Boken visar en kvinna, som alltid för stå tillbaka för sin man.

     Tikkanens bok visar ett äktenskap mellan två konstutövare och ojämlikheten mellan paret. Kvinnan får sitta uppe på nätterna och skriva, när det är lugnt och tyst i huset och hon försöker skydda barnen från mannens bakfyllor och allt elände som det innebär att ha en alkoholist i familjen.

     Brattström har sagt sig vara inspirerad av Tikkanens bok, vilket syns väldigt tydlig med början i titeln. För mig blir det ändå en besvikelse, eftersom läsningen ändå känns som ”stöld”, när jag läser hennes text. Skillnaden är att Brattström låter mannen tala. Stora likheter är att ”hon” pratar om den ojämna arbetsordningen och att ”han” hela tiden har fått syssla med sitt, medan hon släpar matkassar, lagar mat, tar hand om barn. I båda böckerna är de båda männens grandiosa egon. (”Han” anser att männen står över kvinnor. Och att kvinnan i princip är till för att hålla männen på gott humör, vilken man kan utläsa i ovan nämnda bok). Kvinnor är manipulerade och så vidare enligt ”honom”, vilket även var Strindbergs åsikt. Å, hå, hå, ja, ja. Det är krig och frågan är vem som äter upp vem? Vem är vargen?

     Det tar mig förstås in på Who´s afraid of Virginia Wolf av Edward Albee. Titeln kommer från en sång, Who´s afraid of the Big Bad Wolf från Walt Disneys Tre små grisa.  Det är ett drama med ett medelålders par, som bjuder hem ett yngre par efter en fest på universitetet. De blir statister till parets ”kärlekskrig”. Ja, det är ett mästerverk och kort sagt slutar detta drama med att det trots allt finns kärlek och – en stor sorg.

     Walt Disneys Tre små grisar tar mig rakt in i Horace Engdahls bok Det sista svinet. På Babel säger han att det inte finns något samband med sin ex. frus bok. Självklart har de två ett gemensamt tema – könskampen. Horace skriver intellektuellt och jag kan förstå hans förtjusning för Strindberg. Giftas och en En dåres försvarstal är Strindbergs kvinnoangreppstexter, som av många läsare givit honom epitetet ”kvinnohatare.”

     Är Eva och Horace man- och kvinnohatare? Det tror jag inte. De attackerar mannen och kvinnan utifrån en resumé av deras liv tillsammans och texterna utkristalliseras som två nebulosor, som aldrig kan mötas, aldrig tala samma språk.

     I Det sista svinen träffar jag en berättare som verkar vara helt slutkörd, som använder sitt intellekt med metaforer från filosofin, opera, litteratur på ett elegant och träffsäkert språk. Jag har inte googlat på Horace och denna bok, men jag ser Horace som en Nietzschefigur, lite övermänniska, som tidvis faller ner i ensamhet, tankar om det förgängliga och döden. Samtidigt ser jag romantikens Den unge Werthers lidanden av Goethe, med all sin smärta, hjärta, melankoli utan de passionerade kärlekskvalen, men med en dödslängtan. Dessutom sägs det i boken att ängslighet är den sämsta av alla egenskaper, äldre kvinnors försök att ”göra sig fina” är sorgligt patetiskt. Allt detta finns i skrift. dock med hög svansföring. Stoicismen är på något sätt genomgående.

     ”Jag skulle vilja påminna om vad som stod i en gammalskoluppsats: ´Om svinet kunde säga: Jag är ett svin, så vore det inte längre ett svin, utan en människa.´(Det sista svinet sid. 234). Varför just svin? För mig är ett svin, en gris ett djur med hög intelligens som inte kan simma. Men, I got the message. Eva och Horace är inte direkt Moa Martinsson eller Jan Fridegård. Det är nya tider nu och den intellektuella eliten kan trampa hårt i krigens skyttegravar med kvinnor och män med verbala eldvapen. (Självklart är våldet mot kvinnor ständigt aktuellt och en av kriterierna i feminismen. Det om något är en angelägenhet för alla kvinnor och MÄN att ta ställning MOT).  

     Själv tror jag på ungdomen, som lär sig vinsten med att ”tagga ner” patriarkatets makt i en mer jämställd arbetsmarknad och barnuppfostran.

     Kaktusar är fyllda med vassa taggar, men de behöver inte så stor omsorg. Jag har flera stycken och en liten rackare har nu stått på sniskan i flera år; en överlevare, som ändå kämpar. Och. I dag bjuder den på små röda, glada blommor i en ring. Det är en vacker kulturyttring fylld av glädje. Med taggar, som också visar det sköna, det goda och det vackra.

                                 På återseende! Eva