Sju sorters kakor och främmande

I säsongens sista Babel presenterades boken  Sju sorters kakor, vars tillkomst började med att ICA-Kuriren utlyste en kakpristävling och den första upplagan kom 1945 och har därefter uppdaterats ett antal gånger.

     Det var alltså hemmafruarna som tävlade med sina kakrecept. (Ja, det fanns kanske en och annan förvärvsarbetande kvinna, som också bakade förstås). Kanske.

     Kommer ihåg alla dessa kakor hemma i byn på 50- och 60-talet. Det var godsaker som: finska pinnar, bondkakor, nötkakor, drömmar, chokladkakor, syltkakor och många fler. Kakbak var ett hantverk, skulle jag vilja säga. Kakorna bevarades ofta i plåtburkar och vi ungar gick oftast rakt på burkarna efter skolans slut. Socker. Det var sockret, som dämpade hungern innan det var dags för middag.

     Min mamma bakade rent himmelska drömmar. Jag har receptet och har ibland provat dessa drömmar. Ibland blev kakorna alldeles nära himlen, men när Kronoljan försvann i affärerna gick det inte lika bra. Varför försvann Kronoljan? Varför? Antar att t.ex. rapsoljan är lika bra, kanske rent utav exakt som Kronoljan, men det känns inte rätt. Jag saknar Kronoljan. Så är det bara.

     Klart att det fanns kaffebröd i stugorna. Viktigt att kunna plocka fram något gott – om man skulle få främmande. Få främmande? Ja, så sa man om man väntade gäster. Sista gången jag hörde någon säga ”vi ska få främmande” var länge sedan nu. En främmande är som en främmande man, en främmande kvinna eller liknande. Lite som Främling, men då blir det Carola. Hej Främling!  Då blir det Grytans asylboende och deras aktiviteter, som nu är vida kända på grund av engagerade unga tjejer, som ordnar utflykter, språkkafé, fotbollsspel, körsång, för att ta några exempel.

     Jag har min mammas kakrecept i en bok och har ofta bakat mazariner strax innan jul, då jag varit ganska utmattad, trött och stressad. Då har jag pillat med dessa bakverk. Nästan som om jag vore en självplågare. Men, visst kan man säga att det är mödan värt. Samtidigt efter att alla har smakat dessa glacyrklädda kakor, ligger de i frysen fram till påska. (Om inte någon upptäcker de bortglömda kakorna. Någon som är desperat ute efter en sockerchock kan då på några minuter tömma kakburken).

     Jag är ingen bagare. Tvärtom. Jag är ganska usel, helt enkelt. Brukar skylla på ugnen. Har faktiskt uppriktigt sagt haft riktigt dåliga ugnar men kommer ihåg en ugn som gjorde mina långpappekakor höga, luftiga och riktigt trevliga. I dag har jag en varmluftsugn, som jag håller på att bekanta mig med. Sist var vi riktiga polare och rulltårtan var nästan lika bra som i min bästa ugn. En rulltårta kräver en hel burk ekologisk hallonsylt. Det är inte vettigt på nåt sätt. Förr i tiden fylldes mången rulltårta med egenhändigt plockade hallon. Åtminstone på landsbygden.

     Tja, får för mig ibland att bläddra bland mammas bakrecept och fastnade för mjuk pepparkaka. Helt koncentrerad på ingredienserna, mått och vispning och omrörning, fick jag en bunke full med smet, som rann över kanterna. Det måste ha varit någon vajsing på kvantiteterna. I värsta fall hade jag helt sonika kunnat kasta smeten rakt ut på kasa eller avloppet, men den här gången sansade jag mig och fyllde två formar. Hade inte den minsta tanke på ett lyckat resultat, men det visade sig bli en god och saftig kaka att lägga i frysen. Bra att ha om det kommer främmande.

     I dag är bakning ingen hemmafruaktivitet. I dag sätter ungar igång bakprojekt, som vore det den enklaste sak i världen. Och ungdomar bakar cupcakes utan att blinka. Bakningen har eskalerat till att bli konst, artisteri, ögonfröjd och väldigt åtråvärt. Jag är själv väldigt noga med att i princip varje dag äta en kaka, bakelse. Det bästa är ändå semlan. Jag längtar. Till dess skulle jag gärna vilja bläddra i Sju sorters kakor. Bara för att. Liksom.

               På återseende! Eva 

Salvador och Skymning (2 dikter, poems)

Salvador

I min Eberspächer-bubbla

for jag från norr till söder.

Vandrade med nakenvarma fötter

en 13:onde december  vitskrudad

med ljus i håret.

                      Västerlånggatan upp mot kyrkan

                      oskuldsfullt leende utan sångröst.

I en gränd bak fönsterluckor dånade en italiensk

Live-opera – misshandlad.

Bellman osynlig i en gränd  en bagare rullade

i sena natten sina morgonbröd på sitt håriga bröst.

Möjligheten viskade: kom  kom!

                      Skymning

Han har levt i ett landskap målat i ett

ljus av Sven Ljunggren.

Hungrig.

Kissnödig.

Vandrat för att finna elden utbrunnen

katten på bordet och hoppet nere i

tjocktarmen.

För ung för att kasta in handsken.

Som eldtänne fanns obetalda räkningar.

Omvända roller:

Verkligheten obarmhärtig

skymningskulisserna obeskrivligt

vackra mot spröjsade fönster.

                      I detta ljus.

                      I detta ljus.   

                                              På återseende! Eva

Mello med Obama, Löfven, Rasmussen, Solberg och Putin

I kväll smäller det – på Globen. Eurovision, som man säger på utländska. Tidigare har jag, som den gnällspik jag är i tid och otid, skrivit nedlåtande om melodifestivalen efter att ha lyssnat på de svenska artisternas väg mot final. Har nu lyssnat på en del artister från olika länder och blivit imponerad av deras röster, scenframträdande och de glamorösa arrangemangen. Kostar det, så smakar det.

     Ryssland är visst en av favoriterna. Det ryska språket är så vackert, men så klart sjunger Sergej Lazarev på engelska, som så många andra.

     Kommer ihåg en rad melodifestivaler från en svunnen tid, när de finska bidragen inte fick så många poäng. Kanske hade de klarat sig bättre, om de framfört låten på engelska och i år är de inte med.

     Är Eurovision en sångens OS? Inte fullt ut. Det saknas en hel del länder för att bli ett OS. Israel och Australien är liksom undantag. Hanna Fahl skriver i dagens DN: ”Vinner rätt låt ses vi i Australien.” Den som lever som se.

     Ingen kan väl ha undgått Obamas träff med Nordens statsministrar. Vi ser bilder på glada miner och samförståndet mellan dessa ”ledargiganter” är stort. Så stort att Obama tycker att diskussionen dem emellan har en tendens att bli ointressant. En person saknas i denna konstellation – Putin. Medvetenheten om detta möte får Putin att gnissla tänder, slita sitt hår, inte i förtvivlan utan i ilska. Skulle jag tro. Han får ju inte vara med. ”Jag är stor nog för att vara i centrum. Mina muskler är enorma och där sitter de och talar om Ryssland. Med vilken rätt ifrågasätter de min kapacitet. Min pondus. De ska inte lägga sig i! Basta!” skriker Putin mot sin himmel, som inte är helt molnfri. Och konspirationsteorierna gror i hans huvud och blir ett radband i olika färger, laddade med hämndens ljuvlighet.

     Men, han kan bli inbjuden till MELLO med Obama och de nordiska statsministrarna. Utan poängbedömning, points och tjafs. Nej, det ska vara låtar med tema Make Love not War!  I ett glittrande samförstånd i regnbågens färger.

     Löfven sjunger progg, Livet är en fest. Rasmussen ställer upp med en tonsatt version av HC Andersens saga Kejsarens nya kläder. (Lite osäker på huruvida det inte är Putin, som ska framföra Kejsarens nya kläder). Solberg sjunger Ja, vi elsker dette landet. Det blir nog så att Putin får sjunga en folkvisa, Kosack-vaggvisa. Och sist, men inte minst får Obama kräma på med Whole Lotta Love av Led Zeppelin. Islands statsminister, utan Panamahatt, visslar tillsammans med Finland. Oh my! Vilken fest!

     Sedan avslutar de med en stor kram i en gemensam kör med Vem kan segla förutan vind. En världskram för alla människor i syd och nord, öst och väst. Slut på tjat om NATO, upprustning och hot.

     Ett hallelujamoment i vilket alla får vara med och leka, ingen ska behöva stå utanför. Putin blir snäll, glad och go´, så upplivad att han börjar tro – på Love and not War!

     Undrar just om jag verkligen orkar lyssna på hela Eurovision i kväll. Kanske lite chips kan få mig att sitta länge framför tv:n. Det är bara det att det inte är lättsaltade lantchips, som inhandlats utan dillchips. Så sad! Må bäste hen vinna!

                                 På återseende! Eva