Av
Svetlana Aleksijevitjs böcker återstår nu TIDEN
SECOND HAND, som jag nu läser, och Zinkpojkarna.
Det jag söker i Svetlanas böcker är definitionen av en människa, men Svetlana
definierar inte, hon låter människor tala om kriget, Sovjetmänniskan,
Tjernobyl, kvinnorna och Sovjetunionens fall. Mellan alla dessa textrader
finner läsaren frågan: vad är en människa? Och. Vi finner i princip samma svar.
I dag finns det omkring 35 krigshärdar i
världen. Vi kan läsa, se bilder, filmklipp med terrorism, krigsoffer,
våldtäkter, folkmord, kidnappningar. De mest brutala övergrepp dokumenteras;
levande begravna, dränkningar, halshuggningar . I dag. 2016.
Vietnamkriget var ett brutalt krig, som
finns bevarat i våra minnen på grund av medias rapporter, protester,
demonstrationer och Palmes – ”Alla dessa förbannade mördare!” En del av de
amerikanska desertörerna kom till Sverige; de blev i princip bannlysta,
förskjutna av sina föräldrar för att de inte fullföljt sina plikter mot
fosterlandet. Vietnameserna kunde USA inte kuva, trots alla bomber. Så många
döda i Vietnamkriget, så många stympade krigsveteraner både i Vietnam och USA.
Till USA kom soldaterna hemskickade i plåtkistor. Och Nixon skrek: In the name
of God! I dag skriker alltför många terroristgrupper In the name of en gud med
skiftande namn. I själva verket är det en helt vanligt människa, som skriker så
högt att människor tror på dem.
Vem är skyldig till alla meningslösa krig?
Vem står först i leden och blir dödade. Vem beordrar människor att gå döden
till mötes eller att döda en människa? Vad gör att människor går patriotiskt
rakt in i döden? Om detta vittnar rösterna i Svetlanas böcker.
1991 upphörde Sovjetunionen och delades
upp i självständiga republiker. Människor blir ”fria”, vilket den äldre
generationen från Sovjetunionen definierar på helt annat sätt än den yngre
generationen som föddes i den nya tiden. ”Sovjetmänniskan kan indelas i fyra
generationer: Stalin generationen, Chrusjtjovgenerationen, Brezjnevgenerationen
och Gorbatjovgenerationen. Själv tillhör jag den sista”, skriver Svetlana.
(Second hand sid. 13)
Mina översiktliga iakttagelser av
människors berättelser om den nya tiden med frihet och kapitalism fastnar i de
människor, som saknar sitt Sovjetunionen. De berättar om hur de med fanor
vandrade till sina arbeten med raka ryggar, lyckliga över att få delta i ett kollektivt
arbete på kolchoser, byggen m.m. med sina partiböcker. De saknar den
patriotiska stoltheten och de var lydiga. Någon säger: ”Vi bygger kapitalismen
under ledning av KGB.”
Samtidigt vittnar man naturligtvis om
Gulag, om grannar, som angav varandra, om häktningar utan rättegångar, om
avrättningar, arkebuseringar. Självklart hade de flesta någon släkting som
råkade illa ut under Sovjettiden. Det som är intressant är jämförelsen mellan
det gamla och det nya med skillnad mellan fattiga och rika, att man definierar
lycka med pengar. De vittnar om gamla människor som stod i gathörnen och tiggde
pengar i den nya ordningen.
Jag ser att andra världskriget och tiden
därefter grundade sig på
:
in the name of Stalin. Efter upplösningen av Sovjetunionen var man inte längre ett folk. Det blev krig mellan de olika
staterna.
Vem var det som skapade sovjetmänniskan?
Vem var det som skapade rädslan, paranoian, lydnaden i f.d. Sovjetunionen. Ja,
det var inte In the namn of God, men
visst var det in the namn of en människa, människor, som formade sitt folk till
sovjetmänniskor med röda fanor.. I dag känner de sig snuvade, lurade. Ett helt
liv,
Ja, hur ser det ut i dag? I Ryssland? Är
det in the name of Putin? Är han en kapitalistisk sovjetmänniska? Hur är det i
USA? Ja, det måste helt enkelt vara in the namn of Trumpidioti. Hur är det i
EU? Ja, vad ska man säga? In the name of främlingsfientlighet? Inte helt
rättvist, eftersom frivilligorganisationer gör ett fantastiskt jobb. Egoismen
och penningismen skriker – in the name of allt mitt är mitt och inget skall
tagas från mig!
I Second hand beskrivs människan som det
största svinet! Det var inte själva Gulag som var värst – det var människorna!
På
återseende! Eva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar