Lite gnäll och vara snäll

         Lite gnäll och vara snäll

Jag har alltid sett fram emot sportlovet. Kommer ihåg en utflykt till Saxnäs på detta lov, när jag gick på gymnasiet i Sollefteå. Det var 30 grader kallt och jag och mitt sällskap hade hur mycket mat som helst med oss. Vi åt oss igenom några dagar, men jag tog en tur på skidor på en snötäckt sjö. Det var isande kallt men väldigt vackert. Då såg jag egentligen inte riktigt skönheten i ett vinterlandskap, eftersom jag var uppvuxen med ”riktiga” vintrar. I dag kan jag längta efter dessa fantastiska formationer av snökristaller i skidspår bland vinterklädda gnistrande träd.

     Just nu är jag i Åre/Björnen och idag fick skidorna ligga kvar på bilens tak trots att temperaturen i eftermiddag var väldigt ämabel och som gjord för en mil i skidspåren. Det är inte på grund av lättja, som skidturen får vänta. Det är helt enkelt bihåleinflammation, som är min största fiende. Det syns inte direkt att man lider av denna åkomma, men det känns. I hela det kroppsliga systemet  i största allmänhet och i kraft och styrka i synnerhet. Vad fyller bihålor för funktion? Varför kan de inte bara slappna av, give me a break.

     Det var i går. I dag är det en ny dag och jag trotsar alla mina krämpor, tar på mig pjäxorna och tar sikte på milspåret. Fantastiska spår i Björnen! En bit på milspåret ser jag framför mig ett antal backar, som jag vet är ganska jobbiga, när man är ute och åker med bihålorna. Jag vänder och finner spår, som jag vet är som vardagsrumsgolv, som man till stora delar kan staka sig fram i. Känner att träningen på Friskis gjort nytta och stakningen får mig att tänka på Vasaloppet.

     Mitt spår är fyllt av glada trevliga människor, som ber om ursäkt, när jag för en gångs skull kör förbi. Det finns ingen framför mig som hindrar mina stavtag, då jag inte har någon brådska. Annat var det Britta Johansson Norberg. Hon hade en hel drös män framför sig, som flåsade för en plats under de 100 första. Kanske var dessa män vakuumförpackade; utan hörsel, syn och hänsyn?

     Nåja, det är ju inte direkt krig det handlar om, även om man får sina funderingar ibland, så skidåkare skriker ”ur spår!” när det springer på sina skidor för att komma förbi med en två decimeter lång sträng hängande från näsan. I ett motionsspår Det händer aldrig i Björnen. Jamais! Just därför utmanade jag min egen rinnande näsa för att få uppleva vacker snö, gammal skog och trevliga motionärer. Det är faktiskt lycka.

     Det blev åtta kilometer vardagsrumsskidåkning i dag. Även om jag inte är helt kry, gjorde det väldigt gott att ”vara på banan” utan trängsel, tidtagning,  placering och - dopning. Mitt enda dopningspreparat är en Festis, apelsin, som jag sörplar i mig strax innan en sista runda.

     Sharapova och Arigawi ligger just nu risigt till på grund av dopningstest. Vad jag vet har Sharapova erkänt sitt ”misstag”. Hennes tenniskarriär må väl gunga just nu. Jag har själv sett hennes imponerande tennisspel på tv och mången beundrare av denna tennisspelare funderar säkert över hur man över huvud taget kan riskerar sin karriär på detta sätt. Det finns mycket pengar i tennisen och Sharapova har väl så det räcker av den varan. Det är svårt att tro att användningen av icke lagliga preparat skulle skapa girighet. Arigawi vet jag inte mycket om men hon har gråtit floder efter beskedet om dopning. Så klart. Framtiden är oviss. Snillen med spekulationer kommer som en följetong vad det lider. Tror jag.

     Ja, det blev lite gnäll om bihålor och dylikt men i dag har jag varit snäll mot mig själv genom att bjuda på skidåkning. Dessutom var spåret fullt av leende, generösa skidåkare. Man blir helt enkel glad, generös och snäll av att röra på sig i vackra miljöer. Om Sharapova och Arigawi hade använt Festis, apelsin- eller päronsmak, skulle framtidsplanerna sett mycket gladare och snällare ut.

                           På återseende! Eva