VÅRKÄNSLOR

Jag sitter och skriver vid köksbordet och på grannens tak sitter ett par turturduvor, bokstavligt talat. De pussas och putsar varandra och ser ut att vara störtkära; proppfulla med vårkänslor.

Ingen mening att bli avundsjuk. Bara placeringen på ett tak gör att jag tvingas hålla i bordskanten. Höjder gör mig ytterst luddig.

     Cykeln är framtagen och med kyliga vindar runt ansiktet svischade jag i dag nerför backen till Friskis. En cykelpremiär med lite kyla och ett knippe vårkänslor tränger på och det känns bra trots att t.ex Linköping har en helt annan vår denna vecka, nästa vecka och …Men, jag vet att vårlökarna kommer att blomma lite här och där. Snart? Det bästa är att nya blommor kommer att visa sig på nya platser, eftersom jag trycker ner höstlökarna huller om buller i början av oktober. Sedan kommer en medveten glömska för att boosta vårblomskänslorna.

     Denna dag i Jämtland påminns man om att det finns något som heter vårkänslor, som skapas av fåglar, ljuset och mindre isiga vägar. Egentligen kan man säga ”vårvinter” i dag och jag hoppas och tror att det blir lite skidåkning om nån vecka eller så – i Ullådalen. Denna dal med sol är ett paradis – snö, sol, varm choklad, goda mackor. För mig är det helt magiskt och det är gott att leva omgiven av fjälltoppar även om skidorna tarvar lite klister.

     Våren är nära. Hur nära vet man aldrig riktigt i Jämtland. Plötsligt kommer den första riktigt varma vårdagen och nästa dag är det sommar. Våren är alltså ingen big deal här uppe i mitten av Sverige, anser jag. När sommardagen infinner sig blir det bråttom: ut med grillen, trädgårdmöbler, bort med löven, fram med kvasten och blomkrukor. Och sedan kommer midsommarafton, som verkligen kan föra en tillbaka till vårvintern. Det händer att solen skiner, men vad jag kommer ihåg var det länge sedan.

     I Gokväll ser jag en kvinna som blir stylad och hennes förvandling är vårlik. Vårkänslor kan skapa en längtan efter en ny frisyr och något nytt och fräscht, men jag nöjer mig för närvarande med att cykeln är pumpad och – användbar. Med cykelkorg. J Duvorna? Ja, de har flugit vidare och i sommar kommer duvungarna, skulle jag tro.

                                       På återseende! Eva

Igen och igen! Terrorism eller krig?

I dag den 22 mars hör jag på radion, ser på tv om ännu en aggressiv attack på flygplatsen och i tunnelbanan i Bryssel. Siffror på dödsoffer är inte fastställda ännu. Strax eter klockan 8.00 i morse hände detta och är det största dådet i Belgien sedan andra världskriget.

     Svenska ministrar intervjuas och de säger att det är en attack på det det öppna och mångfaldiga samhället. Än en gång. Vi har hört dessa alltför många gånger nu och ingen verkar veta hur man ska kunna organisera kampen mot terror. Den som har en lösning på detta problem torde bli en kandidat till Nobelpriset. Terrorism är komplext, eftersom ingen polis, militär kan gå omkring och söka sprängämnen, visitera ett myller av människor på flygplatser, på gatan, i tunnelbanan. Och hur i hela friden kan man hindra en självmordsbombare innan hen ”trycker på knappen?”

     I dag är oskyldiga människor döda, chockade, rädda, förtvivlade. Vi som inte var på plats fylls med en variation av tankar och frustration. Efter 11 september 2001 kommer jag ihåg kontrollen på Heathrow. Det var en lång kö och ett flertal män blev extra kontrollerade. I mina ögon såg jag att de flesta som genomgick ”extra  kontroller” hade en annan färg än jag. Ilskan kokade och jag tyckte det var en rasistisk handling och frustrationen över att dessa minutiösa sökningar ökade ju längre tid vi fick stå stilla vid incheckning.

     I dag har myndigheter insikt i hur en terrorist kan se ut och jag är själv inte så naiv och ”barnslig” längre. Rädsla, ilska och sorg känner jag idag. Känner sorg för oskyldiga flyktingar, som själva flytt från terror, eftersom de drabbas indirekt. Människor, som i dag är fientligt inställda till migration över huvud taget, generaliserar och uttalar sig ibland som om alla nyanlända vore terrorister.

     I en intervju i radion diskuterades om dagens attacker lite varstans i Europa är terrorism eller krig. (Jag kommer tyvärr inte ihåg namnen i detta radioinslag).

Mannen som blev intervjuad menar att dagen terrordåd inte kan jämföras med Bader Meinhof och tidigare terrordåd utan att det nu handlar om krig. Att terrorgrupperna vill provocera USA och Europa till att initiera krig mot dem, som en styrkedemonstration. (Min notering: terroristerna vill att vi ”ska gå i fällan”). Samtidigt är ovan nämnda stater överens om att inte sätta in landtrupper utan hålla fast vid det demokratiska samhället och mångfald.

     Ja, nu är soldater positionerade runt om i Bryssel och människor måste stanna inomhus på grund av dagens attack. Öppenheten är alltså beskuren denna dag. Ingen vill leva ett sådant liv. Nu må vi tänka på anhöriga till dagens offer.

Morgondagens offer? Var kommer de att finnas?

     Avslutningsvis lyssnar jag på Frankrikes president, som säger att kriget mot terrorister måsta fortgå. Vi måste föra kriget med beslutsamhet och kyla.

     Jag är nog fortsatt naiv, eftersom jag hoppas på andra lösningar än ett KRIG.

Det är dags att tala om människan och människors uppgift här i världen. Vi är inte födda för att kriga. Hela världen måste jobba tillsammans i en uppbygglig agenda. Det finns så mycket att bygga i denna värld, vilket skulle kunna ge människor meningsfulla arbeten. Il faut cultiver notre jardin!

                                 ”Si vis pacem para bellum” – tror jag inte på!  Eva

Vad gör en människa in the name of...?

Av Svetlana Aleksijevitjs böcker återstår nu TIDEN SECOND HAND, som jag nu läser, och Zinkpojkarna. Det jag söker i Svetlanas böcker är definitionen av en människa, men Svetlana definierar inte, hon låter människor tala om kriget, Sovjetmänniskan, Tjernobyl, kvinnorna och Sovjetunionens fall. Mellan alla dessa textrader finner läsaren frågan: vad är en människa? Och. Vi finner i princip samma svar.

     I dag finns det omkring 35 krigshärdar i världen. Vi kan läsa, se bilder, filmklipp med terrorism, krigsoffer, våldtäkter, folkmord, kidnappningar. De mest brutala övergrepp dokumenteras; levande begravna, dränkningar, halshuggningar . I dag. 2016.

     Vietnamkriget var ett brutalt krig, som finns bevarat i våra minnen på grund av medias rapporter, protester, demonstrationer och Palmes – ”Alla dessa förbannade mördare!” En del av de amerikanska desertörerna kom till Sverige; de blev i princip bannlysta, förskjutna av sina föräldrar för att de inte fullföljt sina plikter mot fosterlandet. Vietnameserna kunde USA inte kuva, trots alla bomber. Så många döda i Vietnamkriget, så många stympade krigsveteraner både i Vietnam och USA. Till USA kom soldaterna hemskickade i plåtkistor. Och Nixon skrek: In the name of God! I dag skriker alltför många terroristgrupper In the name of en gud med skiftande namn. I själva verket är det en helt vanligt människa, som skriker så högt att människor tror på dem.

     Vem är skyldig till alla meningslösa krig? Vem står först i leden och blir dödade. Vem beordrar människor att gå döden till mötes eller att döda en människa? Vad gör att människor går patriotiskt rakt in i döden? Om detta vittnar rösterna i Svetlanas böcker.

     1991 upphörde Sovjetunionen och delades upp i självständiga republiker. Människor blir ”fria”, vilket den äldre generationen från Sovjetunionen definierar på helt annat sätt än den yngre generationen som föddes i den nya tiden. ”Sovjetmänniskan kan indelas i fyra generationer: Stalin generationen, Chrusjtjovgenerationen, Brezjnevgenerationen och Gorbatjovgenerationen. Själv tillhör jag den sista”, skriver Svetlana. (Second hand sid. 13)

     Mina översiktliga iakttagelser av människors berättelser om den nya tiden med frihet och kapitalism fastnar i de människor, som saknar sitt Sovjetunionen. De berättar om hur de med fanor vandrade till sina arbeten med raka ryggar, lyckliga över att få delta i ett kollektivt arbete på kolchoser, byggen m.m. med sina partiböcker. De saknar den patriotiska stoltheten och de var lydiga. Någon säger: ”Vi bygger kapitalismen under ledning av KGB.”

     Samtidigt vittnar man naturligtvis om Gulag, om grannar, som angav varandra, om häktningar utan rättegångar, om avrättningar, arkebuseringar. Självklart hade de flesta någon släkting som råkade illa ut under Sovjettiden. Det som är intressant är jämförelsen mellan det gamla och det nya med skillnad mellan fattiga och rika, att man definierar lycka med pengar. De vittnar om gamla människor som stod i gathörnen och tiggde pengar i den nya ordningen.

     Jag ser att andra världskriget och tiden därefter grundade sig på

: in the name of Stalin. Efter upplösningen av Sovjetunionen var man inte längre ett folk. Det blev krig mellan de olika staterna.

     Vem var det som skapade sovjetmänniskan? Vem var det som skapade rädslan, paranoian, lydnaden i f.d. Sovjetunionen. Ja, det var inte In the namn of God, men visst var det in the namn of en människa, människor, som formade sitt folk till sovjetmänniskor med röda fanor.. I dag känner de sig snuvade, lurade. Ett helt liv,

     Ja, hur ser det ut i dag? I Ryssland? Är det in the name of Putin? Är han en kapitalistisk sovjetmänniska? Hur är det i USA? Ja, det måste helt enkelt vara in the namn of Trumpidioti. Hur är det i EU? Ja, vad ska man säga? In the name of främlingsfientlighet? Inte helt rättvist, eftersom frivilligorganisationer gör ett fantastiskt jobb. Egoismen och penningismen skriker – in the name of allt mitt är mitt och inget skall tagas från mig!

     I Second hand beskrivs människan som det största svinet! Det var inte själva Gulag som var värst – det var människorna!

                                                 På återseende! Eva