Häromdagen gnäll, men i dag är jag snäll

Ser Go´kväll från soffhörnet och tycker det är tråkigt. Nyheterna är nya, korta notiser. Små fläckar på kartan innehåller sina historier, som förmedlas med glatt humör, tja, med smilbanden någon millimeter från ett leende. De vanlig inslagen, de vanliga skrämmande, något främmande inslagen? I DN skrivs det om att moderaterna anmäler Löfven till KU (konstitutionsutskottet). Bara ordet i sig låter väldigt allvarlig, ja, rent ut sagt seriöst, lite högtidligt.

     Ja. Här sitter jag och gnäller. Med vilken rätt? Jag kan faktiskt stänga av tv:n, slänga ut den med badvattnet och smula sönder DN. Hur svårt kan det va?

     Som jag skrev i förra inlägget tror jag inte på missnöjesytt- ringar, knivar i ryggen, personangrepp, anmälningar mot rådande regering i största allmänhet och Löfven i synnerhet. I dagens läge borde fokus ligga på realiteter, som även innefattar misstag, icke-åtgärder och dylikt. Samtidigt känns nyhetsflödet som upprepningar. Man har hört det förut. Är det omtagen som skapar gnäll? Likgiltighet?

     Jag kommer väl ihåg, när Karl Lidbom satt i konstitutionsut- utskottet gällande ”Ebbe Karlssonaffären” och blev utfrågad av Anders Björk. ”Trams,” sa Lidbom och Björk svarade att Lidbom ”skulle veta hut”. Ja, så kan det gå till. Någonting säger mig att jag tyckte det var lite spännande på grund av frispråkigheteten, men KU i sig var jag inte ett dugg imponerad av. Det var tråkigt. En besvikelse, eftersom jag trodde på den seriösa benämningen – KU. Som en auktoritet.

     Är jag desillusionerad? Möjligen. En pessimist? Nej, det är jag inte. Anledningen till gnäll och en något blasé inställning till diverse företeelser, som t.ex. en artikel som ”säger” att positiva människor lever längre. Självklarheter!? Samtidigt undrar jag lite kring den empiriska undersökningens metod. Ett skratt förlänger livet. Ja, ett riktigt gott, hjärtligt skratt gör gott. Helt klart!

    Väderleksrapporten är blåsig och det är Åsa som visar oss molnen i Nyheterna. Den rapporten gillar jag. Den är inte tråkig. Anledningen till att jag favoriserar Åsa är att hon haft svårt att slappna av och rösten har knarrat. Det har tidigare sett ut som om hon skulle vilja springa hem. Varje gång håller jag tummarna, när hon är i rutan. Önskar att hon ska ”hålla”. Att rösten får mindre knarr. Nu är hon jätteduktig: avslappnad, rösten är klar, hennes leende gör en glad. Heja Åsa!

     Nu för tiden upplever antagligen en stor del av befolkningen deja vu lite här och där. Blir lite gnälliga, suckar över visslingar och applåder, när en film, en stjärna, en bok, ett kulturevenemang höjs till skyarna.  Jag talar naturligtvis om äldre människors, som det växer mossa på enligt yngre människor. Men, vi har faktiskt sett, hört, läst en hel del under vår levnad. Vi har jämförelsematerial. So to speak. Och vi ser upprepningar av svunna tiders applåder och visslingar, som kan kännas en aning main-stream. Lite – jaså, jaha.

     I dag är jag snäll utan gnäll, men hyser en del tvivel om huruvida det positiva tänkandet kan rädda världen och beundrar de människor som lägger sin tid, kapacitet, kunskap i skapandet av fler positiva projekt.

      Nu är det dags för en kaffetår med bulle. I morgon ska jag gå på bio, se en förhoppningsbra film, bli positiv, ta ett kliv in i något annat än Gókväll! För i dag är jag snäll! Inte underbar, men utan gnäll.

                På återseende! Eva

Hur står det till med politiken, retoriken, Svt?

Sifå har siffror som visar att socialdemokraterna ligger risigt till. Moderaterna och alliansen har nu gått om sossarna och miljöpartiet.

Så kan det gå. Upp och ner. Kors och tvärs. I politiken. I livet.

     Trender kommer och går och under en veckas tid matas vi med olycksalig information, som sextrakasserier, våld, hot, kommuner som inte hinner med sina åtaganden i utredningar av uppehållstillstånd, asyl, boenden. Samtidigt får vi se skidåkning, Guldgalor, prisutdelningar och liknande på TV. Det är blandad kompott.

     I denna blandning av innehåll funderar jag på hur alla nyheter tas emot, både dåliga och bra sådana. Det finns stor risk att nyheterna mobiliserar ännu mer ondska och hat. Samtidigt finns det en mängd människor som inser att de allra flesta av oss kan dra realistiska slutsatser utan generaliseringar. Utan dem skulle samhället bli en söndertrasad smutsig disktrasa. Full med bacilusker.

     Anledningen till Lövéns ”fall” kan man diskutera timme efter timme, dag efter dag, om man så vill. Ingen vet – egentligen. Svaret finns skrivet i stjärnorna, som inte syns bakom molnen. Wallström diskuteras i största allmänhet och i synnerhet av de som gärna vill sätta in en stöt på just socialdemokrater, de som är avundsjuka, de som vill söndra. Medan andra statsmän i delar av världen ser henne som en modig politiker med pondus. Samtidigt talar andra ”tyckare” om diplomati, vilket de anser att Wallström saknar. Diplomati kan definieras på olika sätt och att uttala sanningar, vilket Wallström gör, anses odiplomatiskt.

     Har vi tid med diplomati i vår tid? Är det inte dags att fler uttalar sanningar, tar itu med de mänskliga rättigheterna och stoppar kriminella krig, som arrangeras av egoistiska ledare? Ja, just denna mening gör mig trött. Av den anledningen att jag har upprepat liknande självklarheter eller okunnigheter alltför många gånger.     

     Jag menar, vad vet jag? Om politik? Om retorik? Svt:s programutbud? Tja. Inte mycket egentligen. Jag är en helt vanlig människa med mediokra kunskaper om ditten och datten. Jag lyssnar, iakttar och läser. Något lite lär man sig väl.

     Ebba Busch Thor är politikern, som dödade DÖ (Decemberöverenskommelsen). Det verkar ha varit hennes stora genombrott som ny partiledare för Kristdemokraterna. Om en regering attackeras från alla håll, blir det svårt att följa kompassnålen. Det blir störningar, helt enkelt.

     Om man tänker på sveriges samling av partier, finns det inget av dem som kan stå på egna ben utan måste ta hjälp av andra partier. Då kan det inte vara så svårt att attackera Löfvén eller Wallström. Drevet går och siffrorna sjunker. Politiken och retoriken blir en pingismatch med lite eller inget konkret innehåll. Orden formuleras efter en mall, som blir mer och mer meningslös och mindre trovärdig. Personligen har jag ingen aning om vilket parti som ger mig förtroendet, uppmuntran till en röst, en sedel i en urna, nästa gång det blir aktuellt.

    Svt:s programutbud består till stor del av kändisar, som sitter i tv och pratar. Om sig själva. Vi lyssnar och fascineras. Men, jag har tröttnat. Tycker mig ha lyssnat tillräckligt. Lars Lerin är ändå en ny intressant bekantskap; en autentisk människa, som man bara måste respektera. Han är värd ett pris av något slag. De grekiska ögruppernas befolkning, som tar emot, räddar flyktingar på havet, borde också får ett pris. En Guldoliv borde de få.

                Tack och hej! Leverpastej!       På återseende! Eva

        

      

     

Vad lär vi oss av Svetlana Aleksijevitjs böcker?

Min intention var att läsa alla Svetlanas böcker och nu har jag läst tre av dem. De två återstående böckerna kommer att läsas då de finns i pocket.

     Kriget har inget kvinnligt ansikte, andra upplagan 2006, fick jag i julklapp. Svetlana har jobbat med sina intervjuer, haft tålamod att vänta på kvinnors berättelser om deras deltagande i andra världskriget. I den sovjetiska armén deltog omkring en miljon kvinnor, som stridsvagnssoldater, infanterister, kpistskyttar, sjuksköterskor med mera. Även brittiska, tyska kvinnliga soldater deltog i kriget.

     Efter avslutad läsning, som var tung, eftersom skildringarna är så hemska, funderar jag kring den röda tråden. Jag finner en sovjetmänniska, kvinnor, som vill ställa upp för sitt land, som utbildar sig till olika befattningar och kämpar sida vid sida med männen. Kvinnornas vittnesmål är annorlunda på så sätt att de beskriver känslor. En del av deras män ger dem instruktioner om vad de ska tala om, som t.ex. strategier, hjältedåd och liknande. Kvinnornas berättelser handlar om förlust, sorg, kamp – känslor.

     En kvinna avbröt sin läkarutbildning mitt i en tentamensperiod. När bombningarna började blev hon direkt indragen i att rädda människor och fick se så mycket blod att hon blev rädd för det. När hon en gång såg marken röra sig, grävde hon fram en kvinna, som hon trodde var död. Men, hon öppnade ögonen och frågade efter sin väska, som innehåll hennes identitetshandlingar. Den sårade kvinnan var alltså mer angelägen om parimedlemskort och krigsplaceringsorder än sitt eget tillstånd. Detta gjorde att läkarstudenten beslutade sig för att åka till fronten.

     Alla dessa kvinnliga vittnen visar krigets fasor; en del gråter, säger sig inte vilja berätta, men oftast lossnar deras tungor, som ger en stark känsla av förlust. I krigssituationen blir de respekterade av sina manliga soldater och efter kriget blir de mer eller mindre nedvärderade för att de deltagit i kriget – som kvinnor. Kvinnor, som aldrig fick klä sig fina utan gå omkring i för stora byxor, kalsonger, smutsiga med stubbat hår. En del av dem gifte sig inte heller efter kriget.

     Det brutala kriget går inte att förstå, när människor förvandlas till monster. Det finns berättelser om hur tyska soldater kastade spädbarn upp i luften, för att sedan skjuta dem som vore det fågeljakt. Tyskarna kunde skjuta invånarna i en by och sedan krossa deras skallar med sina stridsfordon. En kvinna vittnar om ljudet av ”skallkrossen”, vilket hon har fått leva med under resten av sitt liv. Under belägringen av Leningrad är hungern den mest framträdande fasan. Man åt allt levande: katter, råttor, möss, fåglar. Ett utsvultet barn gnagde på spisen. Den sovjetiska armén var också väldigt dåligt rustad i jämförelse med den tyska.

     Allt detta eländes elände gjorde att jag var tvungen att lägga ifrån mig boken. Ta en dags vila. Varför läser jag dessa böcker? Antagligen för att det är ett unikt dokument, som söker/visar människans inre kärna. Att på något sätt försöka förstå ondskan.

     I Aleksijevitjs De sista vittnena (2015) berättar kvinnor om hur de upplevde/minns kriget som barn. Det finns de som kommer ihåg glimtar av kriget vid två års ålder, men betydligt fler är något äldre eller i tidiga tonåren. De förlorar sina mödrar och/eller fäder, de är rädda, hungriga och de blir bestulna på sin barndom. En av kvinnorna berättar att hon aldrig hade en docka som barn; det fanns inga leksaker eller lekar under  kriget. I vuxen ålder ber hon sin dotter att köpa en docka. Dottern frågar om dockan är till hennes dotter. Nej, säger modern. Jag vill ha en docka.

     Dessa vittnesmål handlar om väntan, väntan på någon, en förälder, som saknas. Ett barn springer mot en tysk soldat i tron att det är hennes pappa. En flicka kliver på ett tåg för att söka efter sin mamma. Utan resultat. Nu, som vuxen, gift med egna barn: ”Jag vill ändå ha en mamma,” säger hon.

     Att läsa om barn under detta krig är så sorgligt, så overkligt att det inte går att föreställa sig. Samtidigt finns det många liknande företeelser i dag. Barn förlorar sina föräldrar, ser dem bli mördade, nerskjutna framför sina barnaögon. Och man kan undra. Varför upprepar sig terrorn om och om igen?

     Bön för Tjernobyl är den första boken som gavs ut på svenska. Efter att ha läst de två ovanstående böckerna är Bön för Tjernobyl något annat än en krigsskildring/vittnesmål/berättelse från andra världskriget. Å andra sidan är det ändå väldigt likt. I boken kallar människor Tjernobylkatastrofen som sitt tredje världskrig. Inte utan att man håller med. De drabbade i och omkring reaktorn, kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl 1986 jämförs med kriget på olika sätt. Tjernobyl kom helt oväntat, överrumplande, utan förvarning, utan vetskap om konsekvenser på sina håll, eftersom det var något helt nytt, något man aldrig upplevt tidigare eller sett verkningarna av.

     En av vittnena beskriver det vackra ljuset över reaktorn då det brann i kärnkraftverket. Hen hade aldrig sett ett sådant vackert ljus och jämför med fyrverkerier. När sedan paniken bröt ut, blev män inkallade till saneringsarbete. (Ungefär som under kriget, så männen kallades att delta). De var dåligt utrustade men de jobbade som hjältar, blev erbjudna bra lön. Likt sovjetmedborgare, som gjorde sin plikt.

     De som visste något om kärnkraftverk, atomklyvning och kärnfysik fick just inget gehör för sin information. De gjorde sitt bästa för att få myndigheter att utrusta, evakuera, sprida information om åtgärder och så vidare. Myndigheterna ville inte skapa panik, som de uttryckte det, inte sprida informationen vidare. Någon sa ungefär: ”om inte Sverige börjat skriva...så”

     Bön för Tjernobyl är naturligtvis svår läsning, som skapar ilska, frustration. Själv kommer jag ihåg korna, som råmade i ladugårdar i Ångermanland denna katastrofsommar. Det är en mycket liten detalj i jämförelse med vad Vitrysslands vindar innehöll; strålningsvärden över alla gränser.

     Alltför många kunde inte förstå katastrofen fullt ut i en blomstrande bygd med frukter, frodig grönska, vilda djur . Allt är ”förgiftat” och instrumenten slår  i  taket vid mätningar. Så småningom dyker det upp döda djur, missbildningar av både växter och djur. Barn föds missbildade och dör. Vuxna som arbetar med saneringsarbete dör väldigt snabbt. De som vittnar om Tjernobyl berättar som om de inte riktigt har kunnat verbalisera katastrofens konsekvenser, men trevar sig fram med orden, försöker beskriva, analysera. Alla de som dör sittande på en bänk, människor ramlar omkull och dör. Man gräver upp jord, begraver hus, träd, djur, grödor och – människor. Gubbar och gummor vägrar att lämna sina stugor. Övergivna stugor rensas; man säljer allt man kommer över, sprider ”smittan” från ort till ort. Barn från Tjernobyl blir behandlade som spetälska.

    Många vittnen frågar sig: vem är ansvarig? Vems är felet? Varför? Varför?

    Ja, nog behöver vi en bön för Tjernobyl. Hur kan man tala för kärnkraftverk efter att ha läst denna bok? Det sägs ibland att kärnkraften är den ”renaste” energikällan. Hur kan man med bestämdhet säga det? Vem vet det? Hur? Var? När? inträffar nästa katastrof?

     Dessa tre böcker har för mig visat fosterlandskärlek, ett kollektivt folk, som gör sin plikt. Samtidigt som de styrande ”mörkar” information, tar hand om de sina och låter ”fotfolket” bli offer, som i krig liksom i kärnkraftskatastrofer. I dessa verk av Svetlana Aleksijevitj finns det väldigt mycket kärlek, medmänsklighet, sympati och godhet. Tack Svetlana! För ett omistligt arbete!

     Jag undrar varför framtiden känns så oviss? Varför jag hela tiden tänker på Putin? Varför man skyggar för sakernas tillstånd och hela tiden manar på: HJULEN MÅSTE RULLA! Har vi över huvud taget lärt oss någonting? Någonsin?

                                 På återseende! Eva