Bygga broar eller murar?

Ponera att du flyttar till ett radhusområde som ”drivs” med vindkraft. Du gillar verkligen vindkraft. Visserligen brummar vingarna en del men de är placerade en god bit ifrån din soliga altan, men nytta går före ”surr”, menar du.

     ”Vind och kraft” är namnet på detta energiföretag och de höjer avgiften med tio procent – bara för att de kan. Faktum är att ”Vind och kraft” kan dra in många slantar genom att ständigt öka avgiften, ja, hur mycket som helst, egentligen. Monopolet gör dig livegen.

     Ponera att din ekonomi inte klarar ens den tioprocentiga höjningen och du tvingas flytta till ett hus med elförsörjning från ett kärnkraftverk. Du tycker verkligen inte om den s.k. rena energikälla men avgiften är moraliskt reglerad, tänker du.

     Ponera att vattnet tar slut i centrala Afrika. Du tvingas fly med torr strupe mot vatten i omgivande länder, samtidigt som en människa åker omkring med en lastbil med fulla tankar H2O. Priset är 100 kronor litern. Jorden krackelerar under dina fötter och i ett annat hörn av planeten regnar det oavbrutet.

    Ponera att människor vill leva, alltså inte dö, och flyr från kriget, vattenbristen och mördare till ett Europa fyllt av vatten, mat och fred.

     När flyktingar landar mellan två EU-länder blir det stopp och människor får sitta på stenar vid ett hav. Ingen av länderna släpper in dem. Råkar någon av dem hamna i Ungern, för att förflytta sig vidare, möts de av en mur. Ett tydligt stoppljus.

     Ponera att världen svämmar över av människor på flykt, alltmedan de lyckligt lottade bygger murar, taggtrådsstängsel, har livsfarliga vakthundar runt sina paradis.

     Ponera att människor skyfflas tillbaka rakt in i pistolmynningar, törstar ihjäl i torkan. Samtidigt finns det uppfinningsrika, företagsamma människor, som säljer vatten, biljetter, pass till nödställda, som skapar hopp för en stund, strax innan de slår sig blodiga mot murar med olika argument och design.

     Ponera att alla ”coming countries” repeterar västvärldens energiförbrukning och konsumtion. Notan av detta leverne får de fattiga länderna betala med törst, hunger, översvämningar, naturkatastrofer.

     Vem har sagt att just du kom till världen, för att få lycka och välfärd? När vattnet har tagit slut, när din familj är arkebuserad, då vill du gå i land någonstans. Eller hur?

     Kan man neka människor vatten och föda? Fred och vila? Ja, det kan man. Tydligen.

     När alla flyttar från vindkraftsparken, har ”Vind och kraft”, kammaren fylld med kosing. De etablerar sig snabbt någon annanstans och vattenbilen fortsätter att rulla till sista droppen.  De giriga kan gå på vatten för att fylla kammaren med sedelbuntar.

     Visserligen blir det lite spill på vägen: människor torkar ut, blir skjutna, dödade och slår sig blodiga mot stoppsignaler.

     I all oändlighet.

     Kärnkraften bullrar inte.

     Kärnkraften för mig tillbaka till sommaren 1986 och Tjernobyl.

     Kärnkraften skriver jag om i ”Den vackra och dystra sommaren 1986”. (En repris av tidigare inlägg).

Det finns människor som finner broar. De som har tur. Men det finns inga broar över haven.

                 På återseende! Eva