Svalor och sköldpaddor (Veckans dikt)

Svalorna bär integriteten högt i skyn

och sjunger när födan flyger omkring.

En svala insisterar inte på marknivå.

I Kalahari finns mänsklighetens rot

men vi har ingenting lärt och nu staplar

vi tingen som ett livsverk – riktade mot skyn.

En sköldpadda lägger sina ägg i sand

optimistiskt och självklart som om

fallskärmshopparen skulle kasta sig

ut i lufthavet utan skärm.

Frihet är att kunna flyga över under

bortom innanför och landa bland

doftande pioner. 

Med fallskärm.

                 På återseende! Eva

Allt och intet ..(2 dikter)

       Allt och intet

Kvantjaget tröstar den desillusionerade.

Den fullkomliga pessimisten vilar i himlen,

Kostcirkeln är inte längre störst.

Kvinnors leda av disputerad. Liksom sorg.

Planeterna svävar i okaos.

Lyckan närmar sig sin definition.

Det medvetna omedvetna analyseras, röntgas.

Deskription.

Ändå står han där – 16-åringen.

Mitt i Google.

Med sina obesvarade frågor.

  

     Närvaro

Stäng tv:n

musiken

Och

låt mig höra

regnet falla

mot teglet

För

att komma utanför

innanför

den faktiska kroppen

                                            På återseende! Eva

Carola = sommar

Hur många ungar har inte stått med en låtsasmikrofon och sjungit: ” hej Micke! Det är helt okej, hej Micke…”Carola var ungarnas idol, mest tjejer vad jag kommer ihåg, på 80-talet.

     En nioårig flicka, sa till sin mamma: ”Carola har perfekt storlek på tuttarna”.  Hennes mamma tyckte det var en ”annorlunda” kommentar, om man så säger. Dottern kunde alla Carolas texter och sjöng så att Storsjön dansade.

     ”Allsång på Skansen” med Carola i går kväll gav mig en fläkt av sommaren, även om Stefan Löfvén satt genomskinlig med regndroppar över kroppen med sin regnponcho.

     Petra skötte sig bra, hade bättre flyt i mellansnacket och använde snygga bindningsmarkörer. Nu får publiken föreslå sin egen allsångslåt och den som ”vinner” får leda publiken in i sången. Om jag skulle föreslå en sång vore det Taubes Samborombon och Animals House of The Rising Sun. Är det en allsångslåt? Skulle inte tro det. I vilket fall som helst skulle det aldrig funka – jag kan helt enkelt inte sjunga.

     Om jag tittar ofta på Allsång på Skansen? Ytterst sällan. I går var det Carola som triggade min längtan efter musikfestival, allsång. Mycket kan sägas om Carola, men alla är väl överens om att hon gör sitt jobb. Hon levererar och gör det bra. Och Carola är sommar. För mig.

     Här i Östersund finns så klart Storsjöyran och när det begav sig, när min dotter var ”minderårig”, var jag med henne på Yran. Och. Lärde henne att trängas, till exempel framför Robyn. Vi är båda något korta i rocken och klart är att man vill se artisterna på nära håll, eller hur? Ofta längst fram mellan högtalar, vilket kräver dubbla öronproppar. Nu, vid 23-års ålder, har min dotter radarn inställd på scenläge på festivaler. Skulle jag tro.

     När hon senare drog i väg utan föräldraeskort träffade hon och kompisarna Carola, fick foto och autograf. Stort. ”Hejsan lilla hjärtat”, sa hon till tjejerna. (Ja, typ.) Det är själva essensen i Carola.

     Hur som helst tycker jag mycket om sommarstockholm och jag har passerat Skansen många gånger, då man köat till Allsången. Nu vill jag själv vara där. En gång. Jag tänker mig, efter att ha lyssnat på Mia Skäringers tolkning av Halleluja att hon är där. Denna låt på svenska övertygar mig om att det svenska språket är grymt. Det finns sting i vårt språk.

                             På återseende! Eva

     

Den vackra och dystra sommaren 1986

Vinden kom från öster. Den svepte över ostkusten in över Gävle upp mot höga kusten och inlandet. Det var en mild vind och sommaren var av den sort som människorna gärna kommer ihåg. Potatisblasten stod i blom och ängarna var översållade av blommor i alla kulörer. Prästkragarna fyllde en äng och sträckte sina graciösa stjälkar mot solen.

     Värmen var behaglig och det fanns inga farliga strålar mot folk och fä. Landskapet var grönt utan några skiftningar och om man hade fångat en landskapsbild på en duk täckt med oljefärg skulle resultatet ha liknat hötorgskonst.

     Fåglarna sjöng obekymrade denna sommar; deras sång var allt annat än blygsam. En storspov flög vilse och satt stilla på en åker, sökte ett eko av sin sång, men förgäves. I skymningen betade rådjuren i gläntan och kvällsljuset gav utrymme för skiftningar i allt det gröna. Det var en vacker sommar, som visade de allra bästa kvaliteter denna årstid kan bjuda på.

     Man häpnade. Inte över dessa strålande sommardagar, som kom och gick som äkta pärlor trädda på en förgylld tråd utan över hotet i vindens rörelser. Vinden som andades död och förstörelse. Den osynliga vinden svepte över åkrar, ängar och skogar utan att lämna några spår. Ljudlöst valde den sina vägar och planterade olycka i bygder och städer.

     I städerna täckte man över barnens sandlådor med det som fanns tillgängligt. Barnen kunde inte längre bygga sandslott och tamboskapen fick stå instängda i sina bås på landsbygden. Man kunde höra kornas råmanden då man passerade en lagård. Deras nödrop blandades med vinden: ”vi vill ut! Vi vill springa, stångas, äta klöver ! Stillsamt idissla i skydd mot solen. Vem kan förstå denna instängdhet en sommar som denna? Inte en ko i alla fall.

     Vinden kom från öster. Det visade alla tidningsrubriker och beräkningar gjordes. Halveringstider diskuterades. Denna fantastiska sommar blev tystare och tystare. I fjällen betade renarna – gick till slakt.

    Landskapet var lika imponerande som förr, om inte skönare, denna sommar. I allt det gröna, i all växtlighet började tvivlet gro. Blommorna fick stå kvar på ängarna, klövern fick ostörd vissna och hyllorna saknade nykokad blåbärssylt.

     Vinden från Tjernobyl kom inte med några bomber eller napalm, men den skapade för en tid ett nytt inre landskap. Hos människorna.

                                   På återseende! Eva 

Bygga broar eller murar?

Ponera att du flyttar till ett radhusområde som ”drivs” med vindkraft. Du gillar verkligen vindkraft. Visserligen brummar vingarna en del men de är placerade en god bit ifrån din soliga altan, men nytta går före ”surr”, menar du.

     ”Vind och kraft” är namnet på detta energiföretag och de höjer avgiften med tio procent – bara för att de kan. Faktum är att ”Vind och kraft” kan dra in många slantar genom att ständigt öka avgiften, ja, hur mycket som helst, egentligen. Monopolet gör dig livegen.

     Ponera att din ekonomi inte klarar ens den tioprocentiga höjningen och du tvingas flytta till ett hus med elförsörjning från ett kärnkraftverk. Du tycker verkligen inte om den s.k. rena energikälla men avgiften är moraliskt reglerad, tänker du.

     Ponera att vattnet tar slut i centrala Afrika. Du tvingas fly med torr strupe mot vatten i omgivande länder, samtidigt som en människa åker omkring med en lastbil med fulla tankar H2O. Priset är 100 kronor litern. Jorden krackelerar under dina fötter och i ett annat hörn av planeten regnar det oavbrutet.

    Ponera att människor vill leva, alltså inte dö, och flyr från kriget, vattenbristen och mördare till ett Europa fyllt av vatten, mat och fred.

     När flyktingar landar mellan två EU-länder blir det stopp och människor får sitta på stenar vid ett hav. Ingen av länderna släpper in dem. Råkar någon av dem hamna i Ungern, för att förflytta sig vidare, möts de av en mur. Ett tydligt stoppljus.

     Ponera att världen svämmar över av människor på flykt, alltmedan de lyckligt lottade bygger murar, taggtrådsstängsel, har livsfarliga vakthundar runt sina paradis.

     Ponera att människor skyfflas tillbaka rakt in i pistolmynningar, törstar ihjäl i torkan. Samtidigt finns det uppfinningsrika, företagsamma människor, som säljer vatten, biljetter, pass till nödställda, som skapar hopp för en stund, strax innan de slår sig blodiga mot murar med olika argument och design.

     Ponera att alla ”coming countries” repeterar västvärldens energiförbrukning och konsumtion. Notan av detta leverne får de fattiga länderna betala med törst, hunger, översvämningar, naturkatastrofer.

     Vem har sagt att just du kom till världen, för att få lycka och välfärd? När vattnet har tagit slut, när din familj är arkebuserad, då vill du gå i land någonstans. Eller hur?

     Kan man neka människor vatten och föda? Fred och vila? Ja, det kan man. Tydligen.

     När alla flyttar från vindkraftsparken, har ”Vind och kraft”, kammaren fylld med kosing. De etablerar sig snabbt någon annanstans och vattenbilen fortsätter att rulla till sista droppen.  De giriga kan gå på vatten för att fylla kammaren med sedelbuntar.

     Visserligen blir det lite spill på vägen: människor torkar ut, blir skjutna, dödade och slår sig blodiga mot stoppsignaler.

     I all oändlighet.

     Kärnkraften bullrar inte.

     Kärnkraften för mig tillbaka till sommaren 1986 och Tjernobyl.

     Kärnkraften skriver jag om i ”Den vackra och dystra sommaren 1986”. (En repris av tidigare inlägg).

Det finns människor som finner broar. De som har tur. Men det finns inga broar över haven.

                 På återseende! Eva

Midsommar - i är igen

I morgon är det midsommarafton.  Därför åker jag till ICA Maxi med alla rabattkuponger, som jag för en gångs skull hinner plocka med mig före sista-dagen-datum.

     Radion berättar att en lastbil i Skåne blivit stulen med 3000 liter jordgubbar av okänd nationalitet. Det vore förstås försmädligt att inte finna några svenska gubbar. Avsaknaden av gubbar vore som en julafton utan tomte. (Det har kanske med själva rödheten att göra?)

     Strax innanför entrén till affären tornar stora mängder jordgubbar; svenska till höger och bergiska till vänster.  Jag grabbar tag i en låda märkt ”Finnerödja” á 50 kronor, typ. På radion nämndes ett pris på 90 kronor på grund av bristen på sommarväder = liten tillgång på gubbarna.

     Vid ingången till ICA-templet sitter som vanligt en kvinna med en mugg, denna gång - helt tom på slantar. Jag tar med mig tanken in i affären, en tanke på att jag ställer mig brevvid kvinnan och ber alla, som passerar, att lägga en krona i muggen. I en andra tanke hör jag talkören: ”ja, men det löser ju inte problemet!” O.s.v. i all oändlighet. Som om jag inte visste!

     Min promenad i butiken blir en träskvandring; stilla på stället, ja, visst ja. Glömde philadelphiaost. Lämnar vagnen, går tillbaka och sedan är vagnen borta. Runt, runt hyllor bland människor som parkerar sina vagnar i fel fil och ingen kommer förbi. Plötsligt står den där – vagnen – och det känns som en lottvinst.

     Laxen, den icke-odlad-i- Norge, finner jag ingenstans. Blir sur. Hade tänkt mig inkokt lax, bara för att. Väljer varmrökt lax till snittar och sedan plockar jag i rasande fart de varor som finns kvar på min lista och söker mig mot kassorna. Längtar ut. Vill ha luft utan fem hundra varianter av mörk choklad och alla andra varianter av allt.

     I kön, som kan jämföras med kön framför Eiffeltornet, studerar jag innehållet i folks vagnar. Kombinerar fem påsar godis med kikärtor, flintastek med tändstickor, paprika med tandkräm. Av det blir det ingen midsommarfest. Men, precis som jag har de in sillen, som nu ligger och gonar sig i kylskåpet, tänker jag.

     Just nu funderar jag allvarligt på huruvida jag ska baka en tårtbotten, för att skapa en tårta i morgon. En tårta dekorerad med jordgubbar. Jag blundar för alla andra recept på tårtor, som ha dykt upp i precis alla tidningar jag läst sista veckan, och väljer en 50-talstårta. Så får det bli.

     Just nu strålar häggen och grenarna vilar stilla. Det är en fröjd att se solen och temperaturen är vänlig. Det finns en möjlighet att det inte haglar i morgon på midsommarafton. Det är en nåd att stilla bedja om. Och det kommer att dröja en hel del lång tid innan jag åter äntrar ICA-templet.

                                   På återseende! Eva

musiken

               pavarotti rullar in i den tondöva   ordstinna

               från en tystnad rinner toner tjockare än blod

               hjärtat skallrar    operan svävar fram över

               hässjorna i skymningsljuset

               näcken spelar för kattugglan  räven  och  haren

               gräset blinkar i gryningen  väcker långsamt

               vackerheten i ett barndomsland

               padre noster! halleluja!

               ett folk vilar på tonerna  från mästaren

               syns inga spår av tvivel

               bara ett fundersamt  kvarglömt barn

               lyssnar inåt skogen

               väntar en högtid full av sommarblomster

               glömd är den svarta tjärnens djup

               klagoropen klingar ut i midnattssolen

               rapmusiken har bevittnat solnedgångar och

               vi ser rötterna expandera i new york   karlstad

               och lunde

                                            På återseende! Eva

Nya och gamla ord och lite åldersnoja

Jag har ingen aning om vem Sofia Karlberg är och det har inte Fredrik Strage heller, vilket han påtalar i krönikan ”Jag är lika aktuell som en hörtös på en västgöts åker 1940” i DN den 5 juni. Krönikan handlar om Youtube som firar tioårsjubileum.

   För en hel del års sedan skrev jag You Tube och en yngling läxade upp mig för felskrivningen. I mitt huvud fanns alla dessa särskrivningar, som särskrivningmästarna sägs ha tagit från engelskan. (Nåja, vi vet förstås att det inte är sant. Fenomenet är mycket mer komplext än så).

      Strage känner sig föråldrad i sitt sammanhang på grund av Sofia Karlberg, som presenteras som en stor Youtubefantast vad gäller visningar på Youtube. Jag förundras över detta då Strage är, i mina ögon, väldigt ung. Hur ska då jag kategoriseras? Som en mumie?

     Jag vänder några blad i ovan nämnda tidning och finner en rubrik: ”Frank Sinatra finns över hela världen.” Tja, den gamlingen känner vi igen. En ikon.

     Strage sätter sig vid Carl Milles Gusav Vasa-staty i Nordiska museet där festen äger rum. Jag undrar hur många unga människor, som frågar sig: vem är Gustav Vasa? Frank Sinatra? Vad är värst? Att inte känna till Sofia Karlberg eller Gustav Vasa/Frankie boy?

     Om jag utgår ifrån att Sofia K. är hype, omgiven av egoboost, selfies, hipsters eller hundra millioner likes lite här och där, då kan jag hamna i en råtfälla på grund av okunskap vad gäller ordval och uppdatering. Så måste det vara.

     Känner igen Strages ångestfyllda insikt, då han måste googla på ”de stora” på Youtube. Det är ingenting att fälla tårar över. Det går helt enkelt inte att hålla koll på allt och alla i alla dessa flöden.

     Självklart blir jag tidvis helt utmattad av alla anglocismer, alla hippa nyord och det händer att jag inte förstår innehållet fullt ut i texter. Samtidigt är det fräscht och orden ligger som en smäck likt en klockren smocka i beskrivningarna, som svävar omkring som koncentrerad juice av god kvalitet. Men, det är ändå härligt att använda/skriva ord som: spisbröd, dagtinga (Torbjörn Fälldin), Åsa Nisse, Kooperativa, Fiskarflickans sång, swingpjatt och separatorn. Bara för att, liksom.

     Youtube får festa på en ö för sig. Fredrik Strage vet med allra största sannolikhet en hel del om Gustav Vasa, vilket är mer relevant i sammanhanget. Sofia Karlberg kan uppdateras med ett klick och åldersnojan kan slappna av.

                                            På återseende! Eva J