Våra masker

I livets villervalla
vi gå på skilda håll.
Vi mötas och vi spela
vår roll -

Vi dölja våra tankar,
Vi dölja våra sår
och vårt hjärta som bankar
och slår -

Vi haka våra skyltar
var morgon på vår grind
och prata om väder
och vind -

I livets villervalla
så nära vi gå
men så fjärran från varandra
ändå.                     Nils Ferlin

På 80-talet var teater ett stort intresse. Jag såg dramer av Ibsen, Tjechov, Strindberg, Norén, Shakespeare och Gullbergbaletten och diverse andra föreställningar. Hänförd såg jag handlingen, som jag antingen tidigare läst eller sett på en annan teater.

     Där satt jag och analyserade och kände mig salig för varje replik, studerade skådespelarnas uttryck och gester. När jag läste engelska lärde jag mig ordet ”pipedream”, som jag kunde applicera på bland annat August Strindbergs drama Fadren. Det var magiskt att liksom se denna ”pipedream” – lyssna på den i rösterna från scenen. Det var storslaget, helt enkelt. Och jag blev lite avundsjuk. Avunden riktades mot skådespelarna, som fick röra sig fritt på en scen, vara någon annan, skrika, skratta, tala exalterat så att saliven flög som vattendroppar runt på scenen. Det var mäktigt. Jag ville också vara där – på scenen och apa mig.

     Nu kan jag ibland läsa tv-programmen, se en annonsen om ett drama, som jag sett, läst och analyserat. Känner mig blasé och gör annat i stället. Varför? Ja, dramatiken består men känslan har fått skavsår – åtminstone av de ovanstående författarnas verk. Och apar mig gör jag ändå, lite då och då. Bara för att…

     Jag har träffat människor som skådespelar lite överallt och det gör mig nyfiken. Det blir ett nytt drama i sig. Vi är ju människor och vi bär våra masker, spelar våra roller (mer eller mindre bra) och i ett längre perspektiv kan vi få ta del av komplexa människoliv. Det är en fascination i sig.

     Ibland måste man gå på teater, läsa en bok, för att uppgradera de olika varianterna av en människosläktet. Bara för att i lugn och ro sitta och glo på det fiktiva, som väcker verkligheten. Ah, ha, där finner vi en iskall själ, en godhetens apostel eller djävulen själv. Ibland måste man ta några danssteg, skapa lite tango. Och gå vidare. Utan analyser och pipedreams. Det blir bäst så.

               På återseende! Eva

Jag? (Veckans dikt)

              

               Svarslös  tondöv

                    svanslös men korta naglar

                             i natten den sena

               filosofiskt klaustrofobisk

                    ordfull och tyst

                             går i otakt med bena

               trär kolorerade stresshalsband

                    till oroshärdar

                             ett liv i en modern klasskamp

               eviga frågor utan svar

                    i asfalterade återvändsgränder

                             Voltaire gav tröst

               Den lilla människan  stora

                    Hanna föder en Anna

                             en liten gerilla

               sanningen lyser runt ögat

                    i örat

                             i magen vilar en stor passion

                                            På återseende! Eva

Vad är det som säger att vi inte kan flyga - egentligen?

Flower Power- och hippiekulturens drogromantik på 70-talet slutade inte alltför sällan i platt fall. Under LSD-rus fick t.ex. en människa för sig att hen kunde flyga och hoppade från ett fönster, flera våningar högt över markytan, febrilt viftande med sina armar. Sedan var hens livshistoria slut. So it goes.

     Att droger möblerar om i hjärnan, finns det vetenskapliga bevis för, precis som det finns otaliga bevis för att förintelsen har ägt rum. En elev på SFI-kurs förnekade förintelsen och läraren reagerade med att benämna uttalandet som ”nonsens”. Eleven kände sig kränkt och en samordnare tillrättavisade läraren: ”Du får också ha i bakhuvudet att det vi betraktar som historia är den historia som vi har tagit del av. När vi har andra elever som har tagit del av andra historieböcker är det ingen idé att vi diskuterar fakta mot fakta”.

     Om man utgår ifrån att samordnaren inte gick (eller satt) på LSD e.d. när tillrättavisningen uttalades, måste det ändå vara någon typ av frihetsapostel. Säg vad du vill, tyck vad du vill, tro vad du vill. Make love! Liksom.

     Om konspirationsteorier, tro, tyckande vore den allenarådande principen, är det inte konstigt att de yngre delarna av mänskligheten bryter ihop om de blir emotsagda. Utvecklingen av samhället skulle stagnera och kaos skulle långsamt mullra fram till våldsamma vulkanutbrott. Askan skulle lägga sig över världen likt en glömska. Våra ord skulle tappa allt syre för att sedan slockna. Skammen skulle så småningom pysa ut ur små askehål.

     Ska vetenskapliga fakta anpassas till varje människas personliga åsikt?  Frågan är varför man håller på. Tassar på tå. Kliar sig i huvudet – inför fakta. Skapar det lugn och ro? Fred? Tja, man kanske vill hålla människor vid gott humör genom att inte säga emot, komma med bevis. Är det tolerans? I så fall mot vad? För att människor inte ska känna sig kränkta?

     Skulle inte tro det. Man ska inte luras. När alla utsagor, kors och tvärs, blir sanningar, finns det risk för att en och annan finner vetenskapliga sanningar trovärdiga alltför sent i livet. Då står vi där ensamma i mörkret, kissnödiga och rädda. Med rodnande kinder, med – skammen. Och vi vet – vi kan faktiskt inte flyga. (För det krävs det gynnsamma vindar! J)

                             På återseende! Eva

Rapport från en svunnen tid?

Wallström, diktaturer, diplomati, hyllningar, kritik och Stenmark är mitt intag av mediabevakning i helgen, som passerat. Margot får beröm och negativ respons kors och tvärs i media. Det är yttrandefrihet.

     Är Sverige det enda land som erkänt Palestina? Nej. Men diplomater lämnar vårt land. Är det en aggressiv handling? Vad vet jag. Det är kanske diplomati.

     Man talar om handel i stället för pekfingrar riktade mor Saudiarabien. Diplomatin har strikta regler och det finns regler och det finns moral. Dessa begrepp har helt skilda innehåll. Det finns en mängd oskrivna regler, som man lär sig med tiden antar jag. Karl Bildt ler antagligen i mugg, eller i mjugg. Vad vet jag? Kalle känner till alla typer av diplomati, eller hur? Han vet hur en slipsten ska dras. Man ska inte komma här och komma här.

     Let´s dance hyllar och kritiserar Stenmark och krigen i juryn är ett faktum. Hoppas bara att Stenmark behåller lugnet och är lika cool som: dä ä bare å åk! Ja, det är ju bara att dansa på och se hur det gå. Det är inte mer med det. Om sedan svenska folket röstar på honom, visar det att han fortfarande är en stor idol. Vi gilla Ingemar.

     Det vore ändå synd om han vann. Tror inte han vill det. Det blir liksom en ny Kurt Olsson, liksom, typ.

     Jag tänker på alla motsatsord, som viftar omkring likt en sandstorm i öknen. Varje sandkorn innehåller sin egen moral, som ett ställningstagande, en punkt, end of conversation. Det är väl yttrande- och tyckandefrihet. Moral, kulturer finns i olika varianter. Det är ett faktum. Tyckandet tillhör vardagen och får orden att gunga än hit och än dit. Det blir sällan end of conversation, men människor skriver, talar ändå, som om sista ordet vore sagt.

     Saliga äro de rättrådiga. Vilka de nu är? Om vi måste krypa för anti-mänsklig moral och kultur undrar jag om det är diplomati? Blir det inte lite trångt i yttrandets frihet då? Lite ”kontradiktoriskt”?

     Orden i sig dödar inte. Vapenhandel är en delmängd av dödandet. Kulsprutor riktas mot både ord och människor. Om medeltid råder i delar av världen, får vi hoppas på renässansens ankomst med mer fokus på kultur och frihet.

     Ja, nu är denna text en liten sammanfattning av en redan svunnen tid och orden fortsätter virvla omkring. Det senaste jag tagit del av är Margot Wallströms referens till Jonathan i Bröderna Lejonhjärta och Astrid Lindgren: "Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan en lort." Jag måste bara få tycka att det är ett mycket gulligt inlägg i debatten.

                                                    På återseende! Eva

En Erik-Anders

               Dom som gå omkring å tyss bety

               å tokfline mä hele käfn´

.              ja, ja säg int´na ja

               men ja tro int´på dom.

               Fline så alle tändren lyse

               då öga tycks mä tom.

               Nå, ja säg då dä ja

               va vill dom baka fline –

               däri storstan?

               Dä ä nan haip eller amrekanskt

               säg dotra min.

               Töckernan nyola är int´lätt å begrip.

               Opprektit må ja säge som sanninga ä

               huskigast ä alle vittändren – som neonjuse.

               Å att bårna flytte te storstan.

               Sa en Anders-Erik, som

               for hem tell smofolke och

               byssfolke som int´ha sa mysche tändren.

              

                             På återseende! Eva

              

              

              

8 mars

I dag är det den s.k. kvinnodagen. Innebär det en dag då mannen stryker, plockar ur diskmaskinen, bara för att? Nej, det är mer än så och det är en lång historia, som kan kokas ner i en spalt fylld av procenttal om olika löner, våld, styrelser, ideal…

     I morgon är det en ny dag och man kan säga att patriarkatet ”äger” den 9 mars – också. Men, diskussionerna kommer att bestå. Inte bara i vårt avlånga land utan även lite överallt på vår jord.

     Hur som helst är denna dag lite speciell för mig. En dag fylld av olika aktiviteter och engagemang. I dåtiden. Nu läser jag artiklar med unga människors nya ord och äldre kvinnors insikter.

     I statistiken nämns kvinnors underrepresentation i styrelser. Det är ren fakta, som presenteras och det ser inte bra ut. Det får mig att tänka på t.ex. undersköterskors löner, som det inte går att leva på. (Vilket antagligen är inbegripet i lönestatistiken och skillnaden mellan män och kvinnors löner). Trots det tänker jag på en man från Sydafrika, som yttrade följande: ”du ska inte tro på allt som skrivs om Sydafrika och apartheid. Svarta barn är visst välkomna till våra skolor.” Vad han inte sa var att det kostade en hel del pengar för att dessa barn fick tillgång till skolor. Det var alltså ett uttalande på den tiden då Sydafrika dominerades av just – apartheid.

     Visst är jämförelsen med styrelser och undersköterskor långsökt? Kan tänkas. Men, allting hör ihop. Om man tänker efter.

     Mars är en fin månad, som vanligtvis ståtar med både sol och snö. I stället regnar det och gräsmattor blottas och Storsjöns is flyter bort. Ingen skid- eller skridskoåkning, inga solreflexer i snön, Varje dag visas vårtecken på tv, i tidningar: en fästing har hakat fast i en hund, fåglar återvänder för tidigt, en fjäril uppenbarar sig. Och snart kommer rådjuren i parad och äter upp alla tulpanknopparna.

     Hur ska det bli? Med påsken? När man vill åka skidor i Ullådalen. Jag tror. Hoppas. Att påsken inte sviker. Det blir en tur på skidor. (Med en nässelfjäril, som sveper förbi. Som ett tecken, en bekräftelse på att vintern är förbi).

     Det gäller att förhålla sig. Välja förhållningssätt helt enkelt. Att acceptera tillstånden den 8 mars och gå vidare. Eller?

     Vintern har blivit kortare, blötare och det är vi alla mer eller mindre delaktiga i. Samtidigt finns tillräcklig kunskap om hur vi ska förbättra vår miljö och – förbättra statistiken och ojämlikheten.

     Något jag vet med 100% säkerhet denna dag är att jag aldrig kommer att åka Vasaloppet.

                                            På återseende! Eva

      

Att vara eller inte vara halvnaken och översexualiserad?

Någon gång i mitten av 80-talet kom jag in i ett klassrum och killarna hade satt upp en affisch med Samatha Fox – topless. Jag tog ner affischen och vecklade snyggt ihop den. ”Vad fan gör du? Ah, ha, du är bara avundsjuk”, sa de skadeglatt. De var verkligen chockade över att jag tog ner affischen, eftersom de inte förstod varför. Nästa lektion satte de upp den igen och jag tog ner den. Så höll vi på tills en vuxen man gjorde slut på konflikten. Och Samatha sattes väl upp på ett nytt, mer säkert ställe.

     Det har gått några år sedan dess och det är sällan man numera ser nakna, halvnakna kvinnor i verkstäder eller i andra rum. Det finns alltså en ny medvetenhet, åtminstone vad gäller ”det offentliga rummets” utsmyckning.   

     På radion i dag hörde jag Anna Nilsson berätta att hon hade målat nya kvinnor till ett spel; hon hade helt enkelt satt mer kläder på kvinnorna och diskuterat sexism i spelvärlden. Responsen kom raskt: ”du har inte rätt att kritisera innehållet i spelen” o.s.v. Mannen äger ordet? (Citatet är antagligen inte korrekt återgivet, men innehållet är detsamma).

     Själv behärskar jag inte spelvärlden, men har sett en del av ”rollbesättningen”: kvinnor med skinkor stora som basketbollar med en tråd emellan och framsidan, d.v.s. tuttarna, som två jättestora vattenmeloner tillsammans med en midja, storlek 40 centimeter, typ. Jaha, är det en dröm som förverkligas med dessa groteska proportioner?

     Vad är det som förstärks hos männen, vilken kroppsdel från hjärna till fotknölar är groteska. Musklerna? Ja, vad annars? Som framträder under en stor  mängd kläder. Så att de inte fryser?

     Tänker mig att kvinnan med jättestor bak och dito bröst måste ha det svårt att stå upprätt. Å andra sidan kommer hon inte att slå ut några tänder om hon ramlar framlänges, då tuttarna verkar som stötdämpare. Och det blir antagligen en studsreaktion om hon duttar i marken med basketbollar där bak. 

     När kvinnor ifrågasätter sexism i största allmänhet och i spelvärlden i synnerhet mobiliseras motståndet med ord, som ryter, ylar omkring utan rim och reson. De som ändå försöker sig på en tes i sin argumentation talar om att det är dålig konst, när en kvinna målar kläder på spelvärlden kvinnogestalter.

     Om män reagerade vid varje sexistiskt uttalande, varje sexskämt och kvinnofientliga kommentarer, skulle de säkert bli utsatta för hån eller dylikt men i förlängningen skulle det ge resultat. I en mer människovärdig och jämställd tillvaro. Vill jag tro.

     De kvinnor som pumpar upp sina läppar, bröst och bakdel funderar jag över. Det måste vara tungt att bära inte bara sin egen kropp utan därtill flera ryggsäckar med onaturligt innehåll. Det gör ont i hela kroppen bara att tänka på den extra packningen.  

     Nej, jag var inte avundsjuk på Samatha Fox och i dag är ungdomar mer medvetna och kan kritisera onaturligt formade kroppsdelar. Däremot hör jag tjejer som reagerar på ojämställdhet i skolan, på jobbet, i samtalet ….

                                                    På återseende! Eva

    

Wir måsten die världen rädden

 Stadsministrar, presidenter och alla sorters statsmän träffar varandra med jämna mellanrum. Hen står, sitter sida vid sida och vi ser läpparnas rörelser på tv, men hör oftast en kommentar i bakgrunden; alltså en röst, som sammanfattar innehållet i hens möte.

     Trots att de allra flesta statsmän/kvinnor behärskar engelskan funderar jag ändå över bilderna från statshuvud i samtal, som tycks vara harmoniska, samstämda och väldigt avspända.

     När jag såg korta klipp på Nyheterna med  Stefan Löfvén och Angela Merkel undrade jag vilket språk de talade. Tyska? ”Wir måsten die världen rädden!” Eller ”we must samarbeiten so att Greece shark the läge in Europé.”

     Vad finns det för grund att tänka sådana tankar? Har jag fördomar? Tja. En anledning kan vara att jag en gång hörde Mona Sahlin tala engelska. Och vad har hon med Löfvén att göra? En bra fråga. Här har vi en kristallklar fördom.

     Löfvén har en gedigen arbetslivserfarenhet och jag tror att både han och Merkel kan följa varandra i språket, vilket de nu använder tillsammans. Så är det.

     Jag undra ändå om alla s.k. nyckelpersoner, som t.ex. EU-parlamentariker förstår all information i EU-parlamentet. Vad jag har förstått är det många svenskar som tackar nej till simultantolkning. De anser sig behärska engelskan, men ibland borde de åtminstone låta det egna språket, svenskan, få simultantolkning. Svenskan är ett fint språk, som är väl värt att bjuda på. Och. Sammanhanget i en framställning blir säkert ”tjusigare”, bättre disponerad än när någon skriver sitt tal med svensk-engelska ordboken framför sig – mest hela tiden.

     Då talar jag inte om vardagsfraser, konversation, som: don´t you feel again me? My watch is going after. Nej, då handlar det mer om riktigt svåra ord som:

Anomali, impertinent, kuressera, extemporera, abrovink och – pluttifikation.

     För några dagar sedan hörde jag en ung tjej läsa en dikt på ryska. Så vackert! Vilket vackert språk! Själv kan jag vara några få ord på ryska men hör ändå diktens innehåll. På mitt sätt. För övrigt hörde jag en iransk poet för länge sedan läsa lyrik på Bokmässan. Förstod inte ett ord. Men, blev rörd till tårar. Något som de som satt närmast tyckte att jag borde göra något åt – mina irrelevanta känsloyttringar. Varför då?

     Stefan Löfvén i Ukraina torde säga något i stil med: tjena tavarish – ya ne panimayu! Tysche je!

                                   På återseende! Eva