Plötsligt en dag sitter vi med muggen utanför ICA

Skattepengar flyger omkring i Europa, landar i Luxemburgs skatteparadis och människor får fickorna fulla med deg för sitt kneg. Åtminstone de som är med och designar företagsfakturor som ett lapptäcke med pilar hit och dit i en organisation, som verkar gå rundgång. Rutsystem och pilar känns igen inom kemin och de är axiom.

     De rutsystem jag talar om handlar om penninghantering, skatteplanering. Epitetet ”hög nivå” tillskrivs antagligen vinnaren i spelet, vilket är svårt att smälta då det handlar om våra skattepengar. ”Osedvanligt låg nivå” torde vara den ärligaste etiketten på skatteplaneringen. Är det inte stöld rent ut sagt?

     Uppdrag granskning redovisar byggandet av det nya Karolinska sjukhuset, det är en genomlysning av hur man använder skattebetalarnas pengar. Om kommuner bygger sagoslott, vars fakturor vandrar rakt in i fickorna på systemutnyttjande direktörer måste kassan sina, eller hur. Vinnarna däremot går inte glada till banken; det blir en alltför lång promenad till Luxemburg, men de skrattar antagligen hela dagen, när de ser sina kontoutdrag på nätet.

     Ponera! Att privata företag köper och säljer skolor, sjukhus, arenor - och skatteplanerar med hjälp av privata aktörer. Äldreomsorgen, skolan och allt som hör till allmännyttan läggs i fickorna på ett antal aktörer. Fifflare, som omvandlar skattepengar till 0(noll) kronor inkomst och 0 kronor skatt. Hur blir det då?

     Vad händer då skattepengar svävar bort ifrån alla ”trygghetssystem”: försäkringskassan, sjukvården, pensionen, lekplatser, kultur och så vidare? Ska de som har fickorna fulla med deg bygga sina staket runt sina boningar med hjälp av lagar, fiffel, politikers naivitet och flathet? Vad händer då? Kommer dessa människor, som inte tycker det är coolt att betala skatt, att sova gott om natten. Törs de ens öppna dörren och släppa ut katten? Jag menar, på något ställe i själen borde det skava, åtminstone en smula. Men jag tror faktiskt att dessa skatteparadisgenier kommer att lägga åtminstone en tjuga i muggen utanför ICA. Lite då och då. Och en klump surdeg kan vi kanske också bli berikade med. Alla som inte får ta del av sina surt förvärvade skatteinbetalningar, alla som faller utanför arbetsmarknaden, alla som ….

     En bit surdeg måste vårdas, skötas om med varlig hand så att den växer trots att den inte genererar fett med deg i fickorna. Men den kan stilla hunger. Det är inte kattskit det heller!

                                                    På återseende! Eva  

      

Pimplinga häri Junsel

Fördan va en dän Per Asp från Junsel

i teve´n mä flyktinga.

Han må väre en huskit rektun kär.

Han ä int´ brydd.

Han gå int´ omkring å tyss bety.

Per såt bredvä båna å lärtä

dom om pimplinga.

Dä va int´ na klater nå dom skente

opp på is´n för å feske abborr´n.

Flyktinga komma från Syrien

Å Per gorle skellna´n, gav na anne.

Dom sat int´på romme å langleddes.

Dom råktes å byte na orla.

Danse jole dom å.

Vå tin´n gatt dom skaffe sä nan rå.

Langt bort i väla.

I Junsele.

                                   På återseende! Eva

Att ta sig över vägen

Jag har tre bussar att välja på, buss 1,3 och 4. När jag har 15 minuters sovmorgon tar jag buss nummer 3. Den bästa. Det är inte mycket folk. Det finns ett speciellt lugn på denna buss, som dessutom tar mig direkt fram till mitt arbete. (Nu ska jag inte vara orättvis mot de övriga numren. Det är bara det att 1:an ofta är ganska fullmatad och går i snigelfart, medan 4:an är ungefär på samma sätt, med den skillnaden att denna buss innehåller fler spännande episoder.)

     Med 3:ans buss åker de nyinflyttade på morgonen då de följer sina barn till skolan. De fyller bussen med lågmält prat på olika språk och barnens öppna ögon är förväntansfulla och ler ibland mot mig och jag ler tillbaka. Det finns alltså ett gemensamt språk. Barnen är omkring 7-8 år och några är ännu yngre. Jag tror att många av dem kommer från Syrien. Efter någon vecka åker barnen utan vuxna och de äldre barnen buffar på de yngre när de ska kliva av. Jag säger inte ”var försiktiga, när ni går över gatan”. De kan. De vet. De klarar sig. Över gatan.

     Jag hör och ser de vuxna som tittar sig omkring på omgivningarna och jag tänker mig själv i samma situation. Hur skulle jag klara mig i ett främmande land med en annan kultur och väderlek? Om jag kom ifrån ett krig med flera av mina släktingar kvar i en krigszon till exempel.

     Undrar ofta vad de tänker på. Saknar de doften av kryddor, sol, sand och varma vindar? Saknar de myllret av människor eller tystnaden i en by och gemenskapen med sina systrar och bröder, far och mor eller sina vänner? Kommer de att kunna åka tillbaka? Har de hemlängtan eller är de lyckliga över att vara vid liv. Kanske känner de en stor lättnad över att vara på en plats utan bomber, krypskyttar. Ett ställe där barnen kan sova lugnt om natten utan våld och kulsprutesmatter.

     Självklart ser jag också människor i olika åldrar, som är födda och uppvuxna här i Jämtland, kliva på bussen. Och så ser jag de äldre, som krånglar sig fram med sina rullatorer. Vad jag ser säger mig att det inte är alldeles enkelt att vara darrig och åka buss.  Jag säger inte heller till dem att de ska vara försiktiga , när de kliver av bussen men jag undrar vad de tänker på. Ibland ser de sig omkring, fundersamma, när de ser flyktingar och deras barn. Jag tycker mig se en undran i deras ögon, som om de inte förstår varför passagerarna plötsligt består av människor från olika delar av världen. När rullatorn krånglar får de ofta hjälp av någon av de nyanlända, som också erbjuder sin plats om det är trångt. Då ler de ordlöst mot varandra. Det gemensamma språkets värld, som antagligen finns på buss nummer 1, eftersom den kan vara knökfull vissa tider.  

     Man hinner fundera mycket under 25 minuters bussfärd.  Jag hoppas och tror på de öppna ögonens nyfikenhet och att de får ett ömsesidigt leende tillbaka. Jag hoppas att alla tar sig över vägen. Oskadda. Inklusive mig själv.

                                   På återseende! Eva

     

Människor är intressanta

Skvaller – vad är det bra för? Ja, jag har läst en del om skvaller och har tagit till mig att skvaller jämförts med apors plockande på varandra. När de sitter och myser och plockar loppor i varandras pälsar mår aporna  riktigt gott. Kan det vara så att människan också gottar sig i en grupp som skvallrar? Nja. Inte alltid.

     I oktobernumret av tidskriften Språket finns bland annat texten Har du hört? av Jonas Fischer. Han skriver att skvaller verkar vara nödvändigt för människor. Redan de gamla grekernas hieroglyfer skvallrar om att man skvallrar.

     Fischer skriver att vi inte direkt talar om att vi skvallrar, eftersom det inte är helt okej. Han nämner också Bibelns förbud att skvallra. ”Såväl Gamla som Nya testamentet förbjuder skvaller. Genom skvaller dömer vi andra, och det är Guds uppgift att döma – inte människans.”

     Ja, de som har tron skvallrar antagligen inte lika mycket som vi andra, men visst skvallras det en hel del, enligt mina erfarenheter.

     Hur som helst har Fischer också redogjort för ”fel” skaller, som är ordnat efter vissa hierarkier. En chef, till exempel, bör inte skvallra med en med- arbetare om någon annan medarbetare och likaså ska en medarbetare inte heller skvallra om sina arbetskamrater.

     Apropå skvaller kom jag att tänka på Ivar Lo-Johansson och hans böcker, som jag började läsa i 20-års ålder. (Den bästa romanen av Ivar-Lo tycker jag fortfarande är Bara en mor, en berättelse om statarna, en mor och hennes liv. Samtidigt får man lära sig om en svunnen tid, en skamfläck i svensk historia – statartiden.)  Jag sökte efter Ivar-Los böcker i bokhyllan, men fann dem inte. Lite panikslagen konstaterade jag att alla hans böcker antagliga genomgått drunkningsdöden, då vi gjorde om vardagsrummet och förpassade en hel del böcker till garaget för att underlätta en make-over.  En vattenkran fick spatt och dränkte bland annat en del av böckerna.

     Jag accepterade inte denna förlust och lät blicken följa raden av böcker i alfabetisk ordning och fann till min lättnad Ivar-Los böcker – men på fel ställe.

     Det var längesedan jag läste delar av Ivar-Los memoarer, Pubertet, Asfalt och Frihet. Och Ivar-Lo skvallrade. Det kommer jag tydligt ihåg och jag sög i mig hans personliga kommentarer om framför allt andra författare, som jag läst. Ja, man kan säga att jag frossade i vissa detaljer. I dag är det en liten detalj, som jag reagerade på och det var att Ivar-Lo skriver i en av böckerna hur han kommer ihåg, när han låg i vaggan som spädbarn. Det är svårt att tro. Men jag tänker att det var 70-tal då han skrev en del av de sista böckerna; den navelskådande tiden.

     Jag har träffat människor som inte skvallrar och jag tycker mycket om denna egenskap. Men, jag tror också att även de lättar sitt hjärta för någon närstående, när det trycker på. Det kan inte liknas med skvaller utan mer om att man är ledsen eller arg. Skvaller behöver inte vara elakt utan kan var ett sätt att få viktig information, som ökar förståelsen av människor. Det är skillnad på skvaller och elakt tal. Det som skadar och gör illa. Det är inte okej.

     Om jag skvallrar? Ja, det är svårt att komma undan. Jag tror att jag kan slänga ur mig ord, som inte känns bra. Grodorna kan hoppa ibland. Skvaller kan, som sagt vara att gotta sig, men visst är det roligt att höra att Kalle åkt Vasaloppet – 5 gånger! Det är trevligt skvaller, eftersom man då kan klappa Kalle på axeln och säga: ”du är alltså en grym skidåkare, Kalle!”  För det är ju så att människor är intressanta. Eller hur?

                                                    På återseende! Eva

Är homo sapiens en korkad art?

Visst har jag samlat insekter i burkar och satt locket på efter att ha huggit hål i förslutningen med en skruvmejsel. De måste ju andas – humlorna, bina, spindlarna, nyckelpigan. Tänkte vi ungar då det begav sig.

     Nu för tiden händer det att jag ser ungar göra samma sak. Då mår jag illa. Locken har oftast inga hål och burken i sig blir snabbt ointressant. Man lämnar den helt enkel åt

sitt öde. Har jag sett några gånger. Och det räcker. På min tid var det farbror Edvin, som kallade oss för djurplågare, vilket gjorde skillnad vad gäller insektsmord.

     Medvetenheten om nyttoinsekternas betydelse har ökat och det finns människor, som vårdar fortbeståndet så gott det går. Jag beundrar dessa människor. Och alla andra: läkare utan gränser, fjällrävs- och bergsgorillaräddare, de som försöker göra livet värt att leva, här och i Rumänien, korall

dödsbekämpare, Kattklubben o.s.v. Ja, det finns faktiskt många som arbetar för liv i olika former.

     Sedan beställer vi ännu en flygresa. Jag menar, flyget tar oss ut i världen och lilla jag gör ju ingen skillnad!? Så håller vi på.

     Det är inte lätt att vara rätt. Eller? Det är enkelt om vi avstår. Om vi inte vore giriga. Om vi inte konsumerade. Ekonomin säger att vi SKA konsumera. Hjulen måste rulla. Då måste vi ha nya, rena, fräscha energikällor. Och den ekvationen får någon annan lösa, tänker vi.

     Men tänk ändå. Att få vara med och rädda fjällräven, att finna miljövänligt flygbränsle, nya energikällor, att vårda havsköldpaddornas överlevnad, att ”skapa” starkare is för isbjörnarna.

     Parallellt med vetenskapen, djurskydd, och utveckling vore det en extraordinär syssla att råda bot på allsköns terror, fördomar, vidskepelse (läs medeltiden!) och förtryck. Och det varde fred. Tänk.

     Människan är allt bra korkad, ändå. Denna lilla stund vi vistas på jorden.

                                   På återseende! Eva

FUNDERINGA

Dom satt rund köksborle mä

hembaka å kaffepanna bedave.

Iblann changsere prate men för

dä mästen tala dom om byfolke.

Som nä Helmer joxe in häst´n

däri köke då käringa hanses va på BB.

-  Han hadd tege sä na brännvin.

-  Han ha vorte tokit.

- Han känte sä ensammen.

Då blev en Ante sinna:

- Va säg ni fölla. Dä ä ba na fjoller.

Helmer trodd käringa skull dödde

mä ongen. En Helmer ha jussom

myttje känslan.

Dä gett en fäl begrip.

Då stanne väggklocka.

Etter nan minut to Sigvard ola ur käft´n:

- Va nars ä en Helmer nu då?

- Han sett fäl å grine på huse,

sa en Efraim.

                      På återseende! Eva 

Tankar i tre olika texter i diktform

Bruno K. Öijers senaste

samling

OCH NATTEN

VISKADE

ANNABEL LEE

dikter om dumhet

tiggare och världens obegriplighet

tänk att kunna formulera

sig så enkelt konkret

och skapa tankar som stannar

likt runskriften på en grav

         ----------

Dä ä fali simpelt

å vandre väggmella

du gett göre na anne

som å skåta snön

bäre ven å plocke blåbära

Nu för ti´n spring man int´gålmella

nu för ti´n äne mange som kläga

på ti´n som int´ räck tell

du kute omkring i väla etter

na pecklit mensch du onners

Dä ä int´odumt å säge –

dä ä en tocken dänn trend

           ----------           

Här är det långt från havsvågors viskningar.

Vintertid med snöslask utan snörök.

Mannen med den ulldoftande hunden

fastnar i sina minnen från skogen.

Ett flygplan på väg mot drar musiken och

förgängligheten dansar tango.

Helgonens dag blandas med demoner

som låtsas vara odödliga liv.

En stat i en stat längtar hem till vilan

barnens rädda ögon ska slockna.

Solen, havet, visdom ska bära sin bår

under armen, plöja vägar för

de ofödda.

                             På återseende! Eva