Gammalmodiga tankar - "it went as it went", "so it goes" eller shit the same?

Efter många långa minuters jakt efter en helt vanlig kulspetspenna finner jag en OH-penna med ett stift som skapat för minimalistisk grafitti. Denna penna är nu helt utkonkurrerad av IT-användningen. Det får mig att tänka på författartexter då och nu. I dag ska böcker vara skrivna in medias-res; vilket innebär att vi i princip hamnar rakt in i handlingen utan så många beskrivningar och krusiduller.

     Selma Lagerlöfs Gösta Berlings Saga har en sådan början: ”Äntligen stod prästen i predikstolen.” Selma är en god berättare och hon drar oss in i spännande och intressanta historier och det tar inte många sidor innan man är fast i hennes berättelser. Hur är det med August Strindberg? Ja, för att kunna läsa Röda rummet i dag krävs en tålmodig läsare, som orkar ta sig igenom de första sidornas detaljrika beskrivningar av t.ex.ett lövs vandring och läsa/lyssna sig igenom beskrivningen av olika kyrkklockors klang – i vår huvudstad.
     Vad har detta med en penna att göra? Ingenting egentligen. Det är bara det att det nya tar över det gamla över en natt och kanske är det så att jag inte hänger med.  Ja, jag skriver alltid först med penna och sedan använder jag ordbehandling. Men, jag tror att unga människor kastar sig över datorn direkt. Eller telefonen, om de ska anteckna något. För mig betyder block och penna att jag ser hela texten, åtminstone blad för blad och då blir ordbehandlingen en bearbetning. Då känner jag texten bättre och ett par meningar och ord blir faktiskt snyggare.
     Dessa tankar hade jag då jag hamnade framför tv:n och Babel, som gästades av bl.a. Klas Östergren och Sara Stridsberg. Nutida författare vars språk jag har fascinerats av. Östergren talar och formulerar grammatiskt snygga meningar när han talar och hans roman Gentlemän kommer som film i december. Jag har verkligen försökt att läsa hans böcker. Alla. Jag har hela tiden fastnat i språket och kommer ihåg scener, då t.ex. en kvinna står vid ett fönster eller någon sitter på en stol i ett rum och det blir en bild, en sekvens ur en film. En snygg blid. Det är noggrant och skönt. Handlingen? Den känner jag inte. Vad som händer i själva romanen kommer jag inte ihåg. Jag äter upp grädden och mandelmassan i semlan och bryr mig inte om bullen, som bär allt det goda.
     Sara Stridsberg berättade om sin nya bok Beckomberga. Ett sjukhus för de psykiskt sjuka. Den boken vill jag läsa. Stridsbergs Drömfabriken handlar om Valerie Solanas, som skrev Scummanifestet och sköt Andy Warhol. Stridsberg skapar en fiktion av Solanas liv och det tidvis maniska språket är i samklang med porträttet av Solana. Det är poetiskt, kompakt, ordrikt och hennes beskrivningar av Valeries begåvning och galenskap är initierat. Och detta språk känns nytt. Ett språk likt ett porlande vatten över vackra stenar, demoner och monster. Det virvlar, snurrar och landar i en konkret scen, som gör att man kan landa. Stridsberg sviker inte läsaren, när hon rätar ut språket och ger oss färdriktning.
      Det destruktiva i Solans liv gör att hon går under. En begåvning, som faller – hårt.
     Jag såg föreställningen baserad på Solanas Scummanifest och visste ingenting om innehållet. Publiken fick sitta på scenen i denna en-kvinnas- föreställning, männen på ena sidan och kvinnorna på den andra. Sedan kom ett kulsprutesmatter om mannens plats på jorden. Ingen vacker beskrivning av detta kön och jag hukade; jag väntade bara på att någon av männen skulle resa sig upp och gå. Eller gå till attack. Detta hände inte. Men, jag vet att skådespelerskan blivit hotat och trakasserad på sociala medier o.s.v. Varför? För att hon är skådespelare, som återger en annan människas text?
     Den tredje författaren som presenterades i Babel är Steve Sem Sandberg, som skrivit om en mönstersjuksköterska på ett sjukhus, Spiegelgrund, under nazisttiden i Tyskland. De utvalda heter denna bok, som berättar att 789 barn dog av dödande medel med hjälp av en sjuksköterska, som utförde order. Den boken ska jag inte läsa. Jag orkar helt enkelt inte. Det finns så redan så många bilder på min näthinna. I dag får vi rapporter om IS och vansinnesdåd de utför. Men, Sandbergs bok är ännu en påminnelse, som många i dag borde läsa för att fräscha upp sina kunskaper om forna tiders dårskap. Och – om möjligt – reflektera över nutiden.
     Att en OH-penna inte är brukbar idag är väl en konsekvens av utveckling, antar jag. Det måste man acceptera. Att äldre litteratur inte läses av många idag är ändå lite sorgligt. Men, vadå? Papper och penna? Ja, vi har ju olika ”tyck” och det är en smaksak. Jag anar att mina funderingar kring allt detta är ointressanta och omoderna. Det gör inget. Jag har sagt det förut: ”it went as it went”, som Zlatan sa.

                                   På återseende! Eva