Dokusåpor - kan det va nåt?

Jag säger aldrig att jag inte tittar på dokusåpor. Med överlägsen min. Som om jag briljerar. Det är inte det att jag underförstått säger: ”jag personligen tittar bara på Babel, Kulturnyheterna och film noir”.

     Faktum är att jag hyser respekt och ett krydddmått avundsjuka inför krönikörer, som analyserar och diskurerar dokusåpor. De använder innehållsrika ord, såsom ”kontraproduktiv”, och visar stark tro på sina egna ”sanningar”. Ord som ”kontraproduktiv” använder de inte, kommer jag på i denna stund. (Det är ändå ett bra ord, som jag sparar på hårddisken. Bara för att.)
     Tänk att skriva om Paradise Hotel och Lärarhögskolan i samma text? Det gör Björn af Kleen i DN den 19 september. Han skriver att det är fler människor som säker till Paradise Hotel än till Lärarhögskolan. Så kan man också göra. Kanske kan Paradisets hotell ge unga människor kunskap om livet? Eller visa vägen till kändisskap och glamour? Eller i eftertankens kranka blekhet söker några av hotellgästerna Lärarhögskolan?
     På vår tv verkar det bara finnas sport: fotboll, idrott, tennis, SM, VM och vart fjärde år – Olympiaden. Klart jag ser på olympiska spelen och dylikt. Men, det finns gränser. Klart att jag läser kvällsposten ibland och läser om Bonde söker fru och glor på Top Model ibland. För att jag fastnar, för att jag gapar, för att jag rensar hårddisken innan det är dags att tänka på morgondagen.
     Klart att jag tittar på tv. Ibland, av en slump, eftersom jag aldrig läser hålltiderna, ser jag på Uppdrag granskning och en och annan film slinker med. Det jag tycker allra mest om är ändå Babel, Kulturnyheterna, Nyheterna och en och annan film noir. (Det bästa är ändå helgerna med DN, kaffe,  en strålande sol, ledighet och långsam läsning). Så är det.
     När Europa och världen blöder av främlingsfientlighet, mord och ”parader ” blir en del av tv-innehållet alltför absurt. I dag lever vi i ett it-samhälle och vi skaffar oss kunskap. Alla har tillgång till information. Om allt det vi lärt oss om det förflutna och om kunskap inte hjälper oss att fokusera på de väsentliga problemen på vår planer, finns det ingen nåd.
     Det finns ett glapp mellan intelligens och intellekt. (Läs Breivik och t.ex, den s.k. Lasermannen och för att inte glömma IS, vars intellekt jag inte känner).
      Dessa absurditeter finns inte som dokusåpor, eller hur? Kanske skulle en reality- serie om de mest aggressiva rörelserna ge oss en större ödmjukhet inför världens tillstånd. Hur som helst - glappet mellan förnuft och fientlighet gör mig rädd. Och i världen vandrar ett gäng lame ducks.
                                                    På återseende! Eva