Björkens innehåll och charm

För det mesta sitter jag och tittar på björkar. Sitter vid datorn och har en manifik gröngul höstbjörk i mitt synfält. Den sträcker sig mot himlen, siluetten är blå. På sommaren står den i grön givakt. Vintern – lite avlövad vit. Vid frukosten ser jag en mindre björk, som står stadigt mellan husen och grannens flikbladiga björk upptäckte jag i somras. Så vacker!

          Som sju- åttaåring ville jag vara som killarna i min klass; klättra högst i träden, hoppa nerför lagårdstak, cykla snabbast nerför den värsta backen, hoppa högst i hemgjord hoppbacke med tjärvallade skidor. På baksidan av huset stod den största björken enligt mina åttaåriga ögonmått och – den var utom synhål från någon vuxen.
     Den björken klättrade jag upp i. Rekordhögt. Vinkade till min lillasyster nere på marken. Ungefär som: watch! Watch what I can do! Och ramlande ner. På min syster. Än i dag vet jag inte/kommer inte ihåg hur det kom sig att vi klarade oss utan större skador. Tydligt var att min fyra år yngre syster inte blev mosad. Hon grät men var oskadd. ”Du får inte tala om för nån!” sa jag bestämt in i hennes ögon. Hon sprang naturligtvis direkt in och skvallrade.
     ”Ryssar är sådana som gillar björkar” av Olga Grijsnova har jag läst. Lärde mig en del om hur man behandlar folk i Ryssland och anledningen till val av bok är naturligtvis titeln.
     Att jag för det mesta sitter och tittar på björkar är orealistiskt, då jag arbetar heltid o.s.v. Kanske önskar jag att jag kunde ha mer tid över till björkar, som jag egentligen inte tänkt så mycket på förrän det sista året. Det är nu jag vänder blicken mot naturen och träden och kommer ihåg när jag som vuxen var på hembesök. En liten allé till huset innefattade sex björkar, som var nerhuggna. Sex fula stubbar fanns kvar och jag frågade aldrig varför. Kanske blev de fina björkarna ved.

     Och jag sitter i Björnen/Åre och skriver, läser Ingegerd Bäckströms bok ”Livsvilja”. Om kampen, hoppet och förlusten av ett barn. Tårarna strömmar över mitt ansikte och genom fönstret syns närmast två stora granar, men det är de mindre björkarna jag ser. Bakom. Och fjällbjörken är den verkligt stora kämpen.
                                            På återseende! Eva