Björkens innehåll och charm

För det mesta sitter jag och tittar på björkar. Sitter vid datorn och har en manifik gröngul höstbjörk i mitt synfält. Den sträcker sig mot himlen, siluetten är blå. På sommaren står den i grön givakt. Vintern – lite avlövad vit. Vid frukosten ser jag en mindre björk, som står stadigt mellan husen och grannens flikbladiga björk upptäckte jag i somras. Så vacker!

          Som sju- åttaåring ville jag vara som killarna i min klass; klättra högst i träden, hoppa nerför lagårdstak, cykla snabbast nerför den värsta backen, hoppa högst i hemgjord hoppbacke med tjärvallade skidor. På baksidan av huset stod den största björken enligt mina åttaåriga ögonmått och – den var utom synhål från någon vuxen.
     Den björken klättrade jag upp i. Rekordhögt. Vinkade till min lillasyster nere på marken. Ungefär som: watch! Watch what I can do! Och ramlande ner. På min syster. Än i dag vet jag inte/kommer inte ihåg hur det kom sig att vi klarade oss utan större skador. Tydligt var att min fyra år yngre syster inte blev mosad. Hon grät men var oskadd. ”Du får inte tala om för nån!” sa jag bestämt in i hennes ögon. Hon sprang naturligtvis direkt in och skvallrade.
     ”Ryssar är sådana som gillar björkar” av Olga Grijsnova har jag läst. Lärde mig en del om hur man behandlar folk i Ryssland och anledningen till val av bok är naturligtvis titeln.
     Att jag för det mesta sitter och tittar på björkar är orealistiskt, då jag arbetar heltid o.s.v. Kanske önskar jag att jag kunde ha mer tid över till björkar, som jag egentligen inte tänkt så mycket på förrän det sista året. Det är nu jag vänder blicken mot naturen och träden och kommer ihåg när jag som vuxen var på hembesök. En liten allé till huset innefattade sex björkar, som var nerhuggna. Sex fula stubbar fanns kvar och jag frågade aldrig varför. Kanske blev de fina björkarna ved.

     Och jag sitter i Björnen/Åre och skriver, läser Ingegerd Bäckströms bok ”Livsvilja”. Om kampen, hoppet och förlusten av ett barn. Tårarna strömmar över mitt ansikte och genom fönstret syns närmast två stora granar, men det är de mindre björkarna jag ser. Bakom. Och fjällbjörken är den verkligt stora kämpen.
                                            På återseende! Eva

    

  

Dokusåpor - kan det va nåt?

Jag säger aldrig att jag inte tittar på dokusåpor. Med överlägsen min. Som om jag briljerar. Det är inte det att jag underförstått säger: ”jag personligen tittar bara på Babel, Kulturnyheterna och film noir”.

     Faktum är att jag hyser respekt och ett krydddmått avundsjuka inför krönikörer, som analyserar och diskurerar dokusåpor. De använder innehållsrika ord, såsom ”kontraproduktiv”, och visar stark tro på sina egna ”sanningar”. Ord som ”kontraproduktiv” använder de inte, kommer jag på i denna stund. (Det är ändå ett bra ord, som jag sparar på hårddisken. Bara för att.)
     Tänk att skriva om Paradise Hotel och Lärarhögskolan i samma text? Det gör Björn af Kleen i DN den 19 september. Han skriver att det är fler människor som säker till Paradise Hotel än till Lärarhögskolan. Så kan man också göra. Kanske kan Paradisets hotell ge unga människor kunskap om livet? Eller visa vägen till kändisskap och glamour? Eller i eftertankens kranka blekhet söker några av hotellgästerna Lärarhögskolan?
     På vår tv verkar det bara finnas sport: fotboll, idrott, tennis, SM, VM och vart fjärde år – Olympiaden. Klart jag ser på olympiska spelen och dylikt. Men, det finns gränser. Klart att jag läser kvällsposten ibland och läser om Bonde söker fru och glor på Top Model ibland. För att jag fastnar, för att jag gapar, för att jag rensar hårddisken innan det är dags att tänka på morgondagen.
     Klart att jag tittar på tv. Ibland, av en slump, eftersom jag aldrig läser hålltiderna, ser jag på Uppdrag granskning och en och annan film slinker med. Det jag tycker allra mest om är ändå Babel, Kulturnyheterna, Nyheterna och en och annan film noir. (Det bästa är ändå helgerna med DN, kaffe,  en strålande sol, ledighet och långsam läsning). Så är det.
     När Europa och världen blöder av främlingsfientlighet, mord och ”parader ” blir en del av tv-innehållet alltför absurt. I dag lever vi i ett it-samhälle och vi skaffar oss kunskap. Alla har tillgång till information. Om allt det vi lärt oss om det förflutna och om kunskap inte hjälper oss att fokusera på de väsentliga problemen på vår planer, finns det ingen nåd.
     Det finns ett glapp mellan intelligens och intellekt. (Läs Breivik och t.ex, den s.k. Lasermannen och för att inte glömma IS, vars intellekt jag inte känner).
      Dessa absurditeter finns inte som dokusåpor, eller hur? Kanske skulle en reality- serie om de mest aggressiva rörelserna ge oss en större ödmjukhet inför världens tillstånd. Hur som helst - glappet mellan förnuft och fientlighet gör mig rädd. Och i världen vandrar ett gäng lame ducks.
                                                    På återseende! Eva

I väntan på snö:

               Kylan kommer som ett utropstecken:      

 

               snö som lurar bakom en höst. En tröst –

               en halsduk runt pioner. Ordens kristaller.

 

               Dagar då jag skapar kaos i skornas funktion.

               Sedan ligger den där – den slipade gatan

               som knarrar som en igenkänning. Ett barn.

 

               I dag finns så många frågetecken men

               skogens stigar skapar kolon.

               De träs på styva grässtrån. En raksträcka.

 

               Jag hyvlar rabarbern med macheten:

               det är över nu. Förruttnelse.

               Och jag minns norrskenet. En ylande hund.

               Snön är ännu ett frågetecken.

               En hägring eller en våt filt. En vision

               likt en tro i regnbågsfärger. En fred.

                                            På återseende! Eva

Längtan

Ett löv som svävar fritt
likt livets sista sånger,
men Du vänder blicken
mot morgondagens ljus.

Ingen tid för väntan
bara gå och gå - bortåt
ett jag som längtar syre,
i ett nytt innehåll.

Längtan blir en prolog, 
sjunger halleluja!
                            Eva

Gammalmodiga tankar - "it went as it went", "so it goes" eller shit the same?

Efter många långa minuters jakt efter en helt vanlig kulspetspenna finner jag en OH-penna med ett stift som skapat för minimalistisk grafitti. Denna penna är nu helt utkonkurrerad av IT-användningen. Det får mig att tänka på författartexter då och nu. I dag ska böcker vara skrivna in medias-res; vilket innebär att vi i princip hamnar rakt in i handlingen utan så många beskrivningar och krusiduller.

     Selma Lagerlöfs Gösta Berlings Saga har en sådan början: ”Äntligen stod prästen i predikstolen.” Selma är en god berättare och hon drar oss in i spännande och intressanta historier och det tar inte många sidor innan man är fast i hennes berättelser. Hur är det med August Strindberg? Ja, för att kunna läsa Röda rummet i dag krävs en tålmodig läsare, som orkar ta sig igenom de första sidornas detaljrika beskrivningar av t.ex.ett lövs vandring och läsa/lyssna sig igenom beskrivningen av olika kyrkklockors klang – i vår huvudstad.
     Vad har detta med en penna att göra? Ingenting egentligen. Det är bara det att det nya tar över det gamla över en natt och kanske är det så att jag inte hänger med.  Ja, jag skriver alltid först med penna och sedan använder jag ordbehandling. Men, jag tror att unga människor kastar sig över datorn direkt. Eller telefonen, om de ska anteckna något. För mig betyder block och penna att jag ser hela texten, åtminstone blad för blad och då blir ordbehandlingen en bearbetning. Då känner jag texten bättre och ett par meningar och ord blir faktiskt snyggare.
     Dessa tankar hade jag då jag hamnade framför tv:n och Babel, som gästades av bl.a. Klas Östergren och Sara Stridsberg. Nutida författare vars språk jag har fascinerats av. Östergren talar och formulerar grammatiskt snygga meningar när han talar och hans roman Gentlemän kommer som film i december. Jag har verkligen försökt att läsa hans böcker. Alla. Jag har hela tiden fastnat i språket och kommer ihåg scener, då t.ex. en kvinna står vid ett fönster eller någon sitter på en stol i ett rum och det blir en bild, en sekvens ur en film. En snygg blid. Det är noggrant och skönt. Handlingen? Den känner jag inte. Vad som händer i själva romanen kommer jag inte ihåg. Jag äter upp grädden och mandelmassan i semlan och bryr mig inte om bullen, som bär allt det goda.
     Sara Stridsberg berättade om sin nya bok Beckomberga. Ett sjukhus för de psykiskt sjuka. Den boken vill jag läsa. Stridsbergs Drömfabriken handlar om Valerie Solanas, som skrev Scummanifestet och sköt Andy Warhol. Stridsberg skapar en fiktion av Solanas liv och det tidvis maniska språket är i samklang med porträttet av Solana. Det är poetiskt, kompakt, ordrikt och hennes beskrivningar av Valeries begåvning och galenskap är initierat. Och detta språk känns nytt. Ett språk likt ett porlande vatten över vackra stenar, demoner och monster. Det virvlar, snurrar och landar i en konkret scen, som gör att man kan landa. Stridsberg sviker inte läsaren, när hon rätar ut språket och ger oss färdriktning.
      Det destruktiva i Solans liv gör att hon går under. En begåvning, som faller – hårt.
     Jag såg föreställningen baserad på Solanas Scummanifest och visste ingenting om innehållet. Publiken fick sitta på scenen i denna en-kvinnas- föreställning, männen på ena sidan och kvinnorna på den andra. Sedan kom ett kulsprutesmatter om mannens plats på jorden. Ingen vacker beskrivning av detta kön och jag hukade; jag väntade bara på att någon av männen skulle resa sig upp och gå. Eller gå till attack. Detta hände inte. Men, jag vet att skådespelerskan blivit hotat och trakasserad på sociala medier o.s.v. Varför? För att hon är skådespelare, som återger en annan människas text?
     Den tredje författaren som presenterades i Babel är Steve Sem Sandberg, som skrivit om en mönstersjuksköterska på ett sjukhus, Spiegelgrund, under nazisttiden i Tyskland. De utvalda heter denna bok, som berättar att 789 barn dog av dödande medel med hjälp av en sjuksköterska, som utförde order. Den boken ska jag inte läsa. Jag orkar helt enkelt inte. Det finns så redan så många bilder på min näthinna. I dag får vi rapporter om IS och vansinnesdåd de utför. Men, Sandbergs bok är ännu en påminnelse, som många i dag borde läsa för att fräscha upp sina kunskaper om forna tiders dårskap. Och – om möjligt – reflektera över nutiden.
     Att en OH-penna inte är brukbar idag är väl en konsekvens av utveckling, antar jag. Det måste man acceptera. Att äldre litteratur inte läses av många idag är ändå lite sorgligt. Men, vadå? Papper och penna? Ja, vi har ju olika ”tyck” och det är en smaksak. Jag anar att mina funderingar kring allt detta är ointressanta och omoderna. Det gör inget. Jag har sagt det förut: ”it went as it went”, som Zlatan sa.

                                   På återseende! Eva  

Om sanninga ska fram

Lingonsylt ska kokas och potatisen ska ur jorden nu i september. Och svalorna hörs inte längre. De har sökt sig mot södern. Samtidigt, om en vecka, avgörs den politiska agendan för fyra år framåt.

     För fyrtio år sedan bjöd aktiva politiker på skjuts till vallokalerna och urnorna. Jag har hört historien om att i baksätet satt en kvinna, som sa ”jag vet då en som ska strykas på listan” och uttalade ett namn, som med kropp och själ satt i framsätet. Hoppsan. Vad som sedan utspelades i bilen förtäljer inte historien.
     En som stryks på listan i dag är SD-kandidaten i Halland. Hon har blivit fotat under städning med hakkorsbindel runt ena armen. ”Det känns väldigt knepigt, för det har jag inte gjort, det skulle aldrig falla mig in,” säger hon enligt DN den 6 september. Konsekvenserna av detta bildbevis och ”Putinkommentar” tros inte vara speciellt avgörande för SD:s valresultat.
      Jaså? Jaha! Människor röstar på SD oavsett vad? Som en ploj. För att det är skoj. För att man inte bryr sig. För att man tror på en ljusare framtid?
     Medvetna eller omedvetna val har alltid konsekvenser. På ett eller annat sätt. Och jag tänker på gamlingarna, som fick uppleva både ett och två världskrig. Inklusive 30-talet. ”Man blir som mörkrädd”, skulle de ha sagt och tänkt på:

Arbetsdagar´n på lägdern då dom jämres däri sola och geck å höll käft´n i pärlanne å ävles i fattiväla och räkne dagar´n tell söndan – för å sitte och glo på molna å jussom vile förstånne. 
     Som man röstar får man skörda. Som man bäddar får man ligga.
     Är det verkligen så att människor inte reagerar på symboler, uttalanden, utspel från SSD? Ja, glömskan, likgiltigheten verkar vara befästad. Kanske är det så att vi är glada över att isen inte ligger på sjön på sommaren, vilket, enligt uppgift, var fallet på 1860-talet. Jämförelsen är långsökt och vem bryr sig om om alla årtal och historia.
     Nu är det 2014 och inte ska vi väl tala om 30-talet? Man måste tro på förnuft, eller hur? Eller kanske nöjer vi oss om sjön är isfri på midsommarafton och att potatisen kan skördas i september.
     I skymningen på altanen flyger änder i en vinkel. Jag vinkar och önskar god tur. Och jag vet att den förste i flygstrecket kommer att avlösas av en annan fågel. Hela vägen. Så som det ska vara. Om sanninga ska fram och int´ska vi håll käft´n.
                                                    På återseende! Eva 

Kallvatt´n över huvve

                 kliver på bussen 7.40   en gammal man trevar

                 med plånboken   händerna darrar    busskortet

                 har gått och gömt sig

                 busschauffören lägger sitt tålamod runt halsen som

                 en mjuk och värmande halsduk   den gamles händer

                 stillar sig och kortet kryper fram

                 över bron mot stan och sjön ligger blank och tyst

                 jag har badat i havet sa barnen när solen

                 bjöd på sommar i juli   havet är storsjön   och

                 jag skulle vilja bo vid havet en stund

Sandöbron

               

                 i thailand finns träd som ibland har röda löv

                 inte som höstlöven eller falu rödfärg mer som

                 ett penseldrag av lindström    tänka sig de röda

                 löven i en allé på frösön mot den vita snön

                 en eld under istiden    löv som anpassar sig

                 och blir svarta i ett totalt mörker när världen

                 brinner och offer skördas

 

                 tänker jag på väg   och mot bussväggen skallrar

                 lösa muttrar som tar människor tillbaka till men

                 mot arbetet   och bakom solen anas solen och              

                 en vacker dag är i antågande   åter 16.30 en

                 middagstimma och en kväll   på nyheter visas

                 en happening för als

 

                 å på landstinge håll dom kallvatt´n mä is´n

                 över huvve    mamma min skull ha sagt

                 då gå in´t å begrip   dä ä bra barnslit

                                                    På återseende! Eva