SPAKUR - en novell

Vi begravde honom aldrig. Det var i och för sig ingen som ville gräva ner honom i jorden, mura in honom i en mur eller kasta ut honom som torrt stoft över havet. Visst kan det vara romantiskt att kasta aska ur en vacker urna i ett turkosblått hav i solnedgången, men Helga har aldrig varit speciellt romantiskt lagd. Hon är mer som en stenstod i en bergsklippa och det är Helga som bestämmer här på gården.
     "Vad gör man sen så? Knäböjer man i Thailand, Kambodja eller någon annan gudsförgäten plats på jorden med rosa moln i horisonten. Det är inte miljövänligt och det är alldeles för dyrt," sa Helga bestämt, när alla diskuterade hur han skulle begravas. "Han ska balsameras enligt gammal egyptisk tradition, sa hon. Hon har tydligen blivit expert efter två veckors kurs i arkeologi i Reykiavik. Helgas ord är lag. Så är det bara. Idiotiskt," säger jag inte högt. Men man vänjer sig, vänjer sig efter trettio är med en kvinna som Helga den fagra. För fager det är hon fortfarande och jag låter henne hållas och ser fram emot begravningen. Det kommer att bli en skön fest här på denna steniga ö och ska jag vara riktigt ärlig ska det bli skönt att få ha lite mer av Helga.
     Nu ligger han i förrådet på en tron av höbalar på ett rött sammetskynke och folk från närliggande gårdar vandrar långa vägar för att se honom. De tycker att han är vacker att skåda och Helga är nöjd med vad hon åstadkommit. Ja, han ser faktiskt ut som om han varit på spa; så slät och fin i skinnet är han.
     I tre års tid har Helga under vissa perioder av året stått vid stranden och talat med och spelar för honom. Hon har greppat tvärflöjten och varit vid stranden i timtal. "Du ska inte vara så svartsjuk Torsten," har hon sagt emellanåt. Men, jag kan försäkra - jag har aldrig varit svartsjuk, aldrig.
     Visst har jag sett honom och visst var han stilig och han sjöng så vackert till Helgas flöjt. Full av liv, alltid språksam och glad. Ibland gjorde han glädjehopp och log med hela kroppen mot Helga. "Han låter så snäll, eller hur Torsten?" Snäll?
     I går när jag varit ovanligt länge hos hästarna låg en lapp på köksbordet. Kom så fort du kan! Nu är det begravning. Hur har hon hunnit med alla bestyr? Begravning? Jag skyndade mig ner till stranden och på håll såg jag eldar i en ring och en större eldstad i mitten. Kanske har hon ändå satt eld på honom till slut, tänkte jag. "Skynda dig Torsten, kom närmare!" Man kan säga att Helga själv var eld och lågor där hon stod som en överstepräst med blossande kinder.
     På en enorm sten formad som en rektangel med slät yta stod en kista gjord av glas med blyinfästningar och därinne tronade Spakur. Jag kunde knappt tro mina ögon. Hur var detta möjligt? Vem har tillverkat denna kista eller snarare akvarium byggt för sista vilan? Hade Helga tömt spargrisen eller tagit ett banklån?
     Tanken på finansieringen flög bort över vågorna när alla började sjunga i kör. Sången startade mjukt, ödmjukt och försiktigt för att sedan ryckas loss från tveksamheter. Like A Bridge Over Troubled Water, Ja, vi elsker (av någon outgrundlig anledning). Inhemska visor och sedan avslutades körsången med What´s Love Got To Do With It. Glada människor. Jag fick en ros av lenaste silke. Vi gick fram till Spakurs glaskista, neg, bockade och kastade rosen på kistans tak.
     Helga avslutade med flöjttoner som kunde röra de mest döda av alla vikingars hjärterötter. Spakur hade haft tre fina år med Helga, men för ett par veckor sedan fann två hästskötare honom vid stranden. Död. "Aldrig har vi skådat vackrare späckhuggare, sa de till Helga, då de framförde dödsbudet.
     När musiken tystnat, tittade jag på Spakur i det öga, som var vänt mot mig, sa farväl och jag kan svära på att han blinkade. Han visade sitt allra bredaste leende och det har han fortsatt att göra där nere på stranden.
     Helga gnolar i köket. I kväll bjuder hon på fest och hon ser mig. "Herregud Torsten som du ser ut! Du måste klippa hår och skägg karl. Kom hit så får jag ge dig en duvning!" Så då har jag då fått min del av Helga tillbaka. Men, det ryktas om en vilsen späckhuggare en mil härifrån. Det är för långt bort för Helga. Tror jag.
                                               På återseende! Eva

Är du uppdaterad lille vän?

I början av 60-talet åkte jag tunnelbanetåg för första gången. När tåget kom letade jag förtvivlat efter biljetten och uttalade katastrofen högt och ljudligt. Att människorna på perrongen log åt mig förstod jag efter avslutad resa. Pinsamt för en tonåring på besök i storstan.
     Som fenomen är tunnelbanan inte jämförbart med kvinnan som första gången skulle tanka bilen. "Det är inte klokt så mycket vatten som ryms i tanken!" sa hon till sin man. Hur mannen reagerade finns inte dokumenterat. (Det är en skröna, eller hur?) En annan historia, om en kvinna naturligtvis, är damen som fick fel på bilen och blev erbjuden bogsering. När mannen skulle kolla att allt var klart för avfärd, satt hon i sin bils baksäte. Jo, jo.
     Varför det ofta är kvinnors "misstag som återberättas är en helt annan text.
      I en tvättstuga för studenter på 70-talet kom det in en kille som stoppade tvätten direkt i centrifugen. En tjej påpekade lite tyst att kläderna först måste gå några varv i tvättmaskin. Han lyssnade och försökte med stenansiktet visa att det visste han redan. När centrifugen stannat, tog han de smutsiga kläderna och gick. Med högt buret huvud.
     I dag gäller det att ha koll på allt. Du ska kunna knappa in koder, checka in och ut. Och helst se ut som om det är a piece of cake, liksom världsvant, så där.
     Nu kan säkert denna kille använda en dators alla verktyg, arbeta med flera it-funktioner samtidigt som han bokar en resa o.s.v. I dag måste man kunna. Det måste man, vilket syns tydligt i jobbannonser. Det handlar egentligen inte om några Einsteinteorier men vi människor måste uppdateras med jämna mellanrum. Det svåra är att se när ikonen för uppdateringar poppar upp. Finns den kanske i våra skallar och/eller i magen?
     Allt ska vi knappa in på telefon, hamna i köer lika långa som I väntan på Godot. Väl framme i kön bryts samtalet. Det är då vi drabbas av eksem, allergier och existentiell ångest.
     När min morbrog första gången kom i kontakt med en telefonsvarare, skrek han rakt i örat på svararen: Vad i helvete är det här för skit!
         Och drämde luren i klykan så att tapeterna darrade. Min moster började gråta över att den nya, fina telefonen blivit misshandlad.
     Nu har jag nått den åldern då jag inte bryr mig om att jag inte kan, att jag inte alltid trycker på de rätta knapparna. Jag frågar. Hela vägen till min gate, station, incheckning, på ICA, ja, överallt. Mitt sällskap - de håller sig på minst två meters avstånd.
     Att sortera en smutstvätthög och trycka på rätt knapp på maskinen är inte viktigt. Det kan någon annan göra.
                                                      På återseende! Eva

Flykt - 5 dikter om flykt

                                     Man kan fly in i en antirynkkräm
                                     - visst kan man det.
                                     Men jag har slutat läsa dödsannonserna.

                                                                               *

                                      När doften av höst når mina sinnen förlorar jag mig
                                      i minnen, förgyller dem med akvarellfärg;
                                      en prästkrage med solid kärna och sköra, sköra kronblad.
                                      När en rad med fåglar svävar mot den rosa skymningen
                                      flyger jag med neröver en stund, vänder, vinkar och
                                      önskar god tur.
                                      Sedan öppnar jag dörren och gör potatisgratin med gorgonzola.

                                                                                 *

                                              shop till you drop konsumera ditt innehåll shopaholic
                                              bli hög för en stund på H&M Louis Vouitton
                                              belöna because you are worth it en uppmuntran
                                              lenaste silke  ett nytt kök  senaste  årsmodellen
                                              många tempel
                                              få gudar
                                                         
                                                                                   *

Båtflyktingar tur och retur Australien med en stoppskylt i ryggtavlan och du ser ditt samvete mellan fingrarna och ordningen återställs med alla dessa paragrafer som du ser som utropstecken då barnen är hungriga och flyktinglägren fylls med punkter i all oändlighet. Medlidandet ger ingen föda eller kontokort   blir en struts i sanden alltmedan vi bråkar om väderleken och jordens svajande ordning så länge allt ditt är ditt. Punkt. Människor ser gröna frodiga mattor  vatten  biffar och en anorektiska dagordningar  bilderna som rullar i en platt-tv i en by fylld med föräldralösa barn och banditer. Det meningslösa samvetet som för alltid fastnat med fingrarna i syltburken elimineras och en dag ska begrepper medmänsklighet bli ctr+alt+del med hjälp av en atomklyvning ingen någonsin haft en aning om. Punkt. Slut.
                                                                                 *
                                                                                        På återseende! Eva

        
                            
      

Jag är glad

Jag är glad för att jag inte lever i Putins land. Putin som sålt ut sitt land till oligarkerna. Putin som uppfinner brott för att sätta journalister, bloggare i fängelse för att de har kritiserat honom.
     I detta för detta Sovjeunionen fanns Stalin, Lenin och de allra flesta känner till deras gärningar. När jag läste STALIN den röde tsaren och hans hov av Simon Sebag Montefiore slutade jag läsa då Stalin lät avrätta tusentals officerare under andra världskriget. Då hade jag läst om så många avrättningar att jag helt enkelt inte orkade med fler mord.
     Denna bok gör en läsare immun mot avrättningar, kränkningar och förnedringar, men jag tröttnade, som sagt. Inledningen av boken har jag lagrat på min hjärnas hårddisk. När Stalins fru begår självmord börjar Stalind paranoia och mördande. Att Lenin skulle ha varit så mycket bättre är diskutabelt. Han var helt klart en mördare.
     Stalin skulle naturligvis ha gått till psykdoktorn och benat ut sina tankar. En hjärnskrynklare hade möjligen kunnat rädda många människors liv. Uppriktigt sagt tror jag inte det, eftersom Stalin, allt eftersom han fick mer makt, också kunde mörda psykiatrin om den inte passade honom.
     Jag är glad för att jag kan uttala mig utan att bli satt i fängelse men jag kan inte förstå att denna ondska ska få leva år 2013.
     It is all about the money. Det handlar om pengar - hela tiden. Kanske skulle de värska skurkarna bli avgiftade om de fick bära en miljon i sedlar runt halsen i si så där ett par, tre månader?!
     Jag kommer aldrig någonsin att förstå onskan men jag söker ständigt efter mer insikt och det är därför jag är mer intresserad av skuggsidan än av solsidan.
     Pussy Riot är de stora hjältarna. De kan, de vill, de törs.
     Det är tjejer som visar brösten och deras protest handlar inte bara om olja utan också om kvinnor, pengar och respek som till exempel i ett land som Azerbajdzjan. (De som tror att det handlar om bröst - they need help!)
     Jag är glad att få skriva dessa rader. Även om ingen läser dem är jag glad. Naturligtvis.
     If you know what I mean?
                                                  På återseende! Eva

Fjällhaiku

                                     Räv på vita fjäll
                                     vit färg med svarta ögon.
                                     Snöblind på löpet.

                                                         



                                                                                      Fjällämmeln ti-ar
                                                                                      plötsliga gula trupper.
                                                                                      Blir ett med månen.





                               Rådjur och älgar
                               spår i snön visar vägen.
                               Varför insistera?

                   

                                                                                            Ett hål i skarsnö
                                                                                            björnens drömmar i ånga.
                                                                                            Röd   blå skymning.
                                      På återseende! Eva

Vem kan man lita på?

Kan man lita på meteorologerna? Ja, det kan man. Du behöver bara genomföra dagens empiriska undersökning genom att sticka ut lilltån. Och konstatera: ja, det är helt klart kallast i Jämtland/Östersund, exakt som SMHI utlovat.

     Kan man lita på Tyson Guy och Asafa Powel? Nej, det kan man inte.

     Torbjörn Tännsjö sa redan i en artikel i DN Lika bra att nu tillåta dopning i elitidrotten (2008-08-07). Samma sak säger han nu i tv.

     Om man tillåter dopning blir det svårt för den som inte vill dopa sig. De sa en sportreporter i tv i en kommentar. Det låter vettigt. Men, om vi vet att alla som springer ett 200-meters lopp inte är ”rena” kommer vi att sitta och undra vilket preparat de tryckt i sig. Dessutom blir det väldigt synd om den som bara tagit en Alvedon eller druckit en kopp Gevalia.

     I Hoola Bandola Band med Mikael Wiehe sjöng Björn Afzelius ”Vem i hela världen kan man lita på”.  Allt sedan dess har denna fråga varit aktuell och blir dessvärre viktigare än någonsin.

     I början av 70-talet tog min kära moster del i den tidens nyheter. Hon läste om Beatles, narkotiska preparat och andra hemskheter. När vi ungdomar skulle ut och resa sa hon alltid: ”rök inte LSD och drick inte hasch och framför allt – tala inte politik!”  70-talets nya fenomen skrämde henne och hon var lite rädd för ungdomars framtid. Då hade hon trots allt genomlevt två världskrig.

     Ja, vem kan man lita på? Listan kan göras hur lång som helst. Frågan är om vi kan lita på att någon annan ser till att inte alla glaciärer, regnskogar, försvinner eller alla bin, för den delen. Kan vi det? Är det ”bara” politik?

     Kan vi lita på Usain Bolt? Är Bolt ren som snö? Om inte? Hur skulle vi klara det? Det skulle bli världssorg. Det skulle vara värre än att förbjuda tomtar på julafton, värre än att surströmmingen tog slut, värre än att VM i fotboll skulle flyttas två år framåt…

     Det finns mycket vi inte kan lita på men vi vet säkert att solen går upp varje dag men att den inte varit så synlig de senaste dagarna i Norrlands inland.

                                                                     På återseende! Eva

Fanzinet - är det ett myggnät?

Jag kan inte se om en hipster verkligen är en hipster. Indiemusik innehåller väl influenser från Indien och twitter bör vara ordkvitter i dur och i moll. En minipixie dream girl finns väl bara i fantasin. Hon vem? Don´t know. Tweet med ett d i slutet är möjligen ett stycke tyg. Fanzinet kan inte vara ett myggnät, eftersom mygg inte har så många fan(s).
     Wuddup? Ja, men det hörs ju på uttalet. Det är ett stöd för en vedhög.
     Ja, visst kan man raljerar, eftersom ordförklaringen inte är långt borta - gå till Google, hen kan allt!?
     "Jag har slutat läsa DN:s kultursidor. Alla dessa referenser till filmer, kändisar, böcker, som jag aldrig hört talas om. Och ungdomarnas nya ord förstår jag bara inte. Visst i kontexten kanske. Men, det blir lite tungt ibland."
     Lite sorgligt är det ju. Läsning och att hålla dig uppdaterad, informerad är ett nöje för denne man omkring 80 år. Är jag själv snart där, intrasslad i orddjungeln? Nåja, än är det bra många år kvar.
     Fredrik strages krönikor är alltid intressanta: humor, puls och täthet. Det är fräscht. Ändå förstår jag inte alla hänvisningar till olika filmgenrer och musiker, för att ta några exempel, från vilka de nya orden till stor del verkar komma ifrån. Men jag sjunger ändå, för att Fredriks texter gör mig glad och ger mig nya begrepp.
     Det snurrar fort och nya ord föds, andra dör. Trender kommer och går; det gäller att skapa nya etiketter på människor, livsstilar, genrer, Ja, allt.
     Man blir liksom lite trött ibland och undrar om det verkligen är bara det nya som har innehåll. Klart att man klarar sig bra utan att känne till: Mora Nisse, spisbröd, Franz Kafka, Roosevelt, flottare, rallare, Casa Blanca, Gustav Vasa, Who´s afraid of Virginia Wolf, Foppatofflor, Leslie Howard, statare, Karl Marx, Tomas Tranströmer, Det sjunde inseglet. Och samtidigt - de ovan nämnda poppar väl upp på Youtube eller i en Disneyversion. Ja, en hel del finns redan där - ute på nätet.
     En stor del av befolkningen behärskar både då och nu, medan andra varken kan eller vill ta del av den skatt som fanns i går. Det är just detta som diskuteras i snart varenda tidning varje dag, eller?
Dessutom har kontring i fotboll blivit omställning. Varför då?
     Nu är det bäst att avrunda innan resonemanget blir fullständigt arsed up.
På återseende Eva

Du vill, Det svarta mot det vita - två dikter

                         Du vill

Jag kan allt om crosschecking, icing och utvisning.
Jag kan träna varje kväll i veckan.
Jag kan läsa läxor mitt i natten.
Jag kan spela matcher varje helg om Du vill.
Jag kan vara snäll och trevlig varje dag.
Jag kan längta.

Men Du är ändå aldrig riktigt nöjd.
Du är bara glad då jag gör mål.
Du har aldrig nånsin sysslat med sport.

Jag önskar att Fredriks pappa vara min papa.
Jag önskar att Du en gång kunde säga:
"Det är lugnt. Nu skiter vi i hockey och tar en fika".
                   Som Fredriks pappa.
Det enda du kan göra är att titta på sport.

Jag kan...
men jag kan nästan aldrig träffa kompisar.
Jag hinner inte spela WoW med Olle.
Jag hatar hockey.
Jag vill bil utvisad.
          För alltid.
                                                                   Det svarta mot det vita
                                 När ljuset kommer kan jag flaxa om kring en stund  med små artrossteg
                                 låta mig lyftas och samtidigt irriteras av allt det ljusa som exponerar någon
                                 sorts dammsanning. Jag trivs inte i skuggan med solen bredvid en syrenberså,
                                 tror mer på mörkret som vilar mot snön och blir ett norrsken. Skönt att veta att
                                 människor sover i sina bestämda bås. Då kan jag vila mina drömmar om:
                                 havet, skogen, musiken och lyssna till tystnaden. I den blommande årstidens
                                 avsaknad av mörker öppnas dörrar. Flyger och svävar: maskrosor, kvickrot
                                 mossa och grillade tomater för mig ner på jorden.
                                 Augusti i månsken skapar nya rum. Med rågummisulorvandrar jag stadigt på
                                leran: i stillhet går jag mot det svarta mot det vita.
                                                                                                                På återseende! Eva

Att vara punkare - är det mod?

En berusad, tatuerad man med hökar på armarna. En liten, tanig punkare på om- kring 15 år. I en buss knökad med människor.

    Jag ska döda dig din jävel! Ska jag trycka ihop dig din babypunkare?

     En testosteronfylld man visar sin verbala styrka.

Jag säger ingenting. Ingen människa som hör hoten säger någonting. Det är tyst.  

     Varför?

     För att vi inte bryr oss? För att vi är trötta, rädda eller bara osäkra på konsekvenserna av en ev. protest mot mannens ord?

     Alfons Åberg är modig, när han säger att han inte vill, törs slåss.

     Den 5 juni 1989 ställer sig en man framför stridsvagnarna på Himmelska fridens torg. Det är mod.

     Mahatma Gandhi var den störste självständighetsföreträdaren i Indien. Det är mod.

     Violeta Parra sjöng för sitt lands frihet. Det är mod.

     Advokater som står emot hot i rättegångar mot gängledare. Det är mod.

     Vi behöver inte ställa oss framför krigsmaskiner eller tejpa igen läpparna; vi har rätten att tänka, tala och skriva fritt. Tack och lov! Kanske tar vi yttrandefriheten för given. Rätten att tala borde ändå göra det lätt att säga: STOPP! NEJ! Visa civilkurage och skilja på rätt och fel. Att det finns modiga människor vet vi och vi känner säkerligen någon som är så där utomordentligt rättskaffens, vardagshjältar, som riskerar sina liv för människor i nöd.

     Varför är det inte alltid sådana människor som styr en nation?

     Genom historien har det visat sig att de som tror på demokrati, rättvisa, tolerans och rättrådigheten har blivit bakbundna av andra icke-demokratiska krafter. De som tar makt med vapen (eller batonger) i hand gör det lätt för sig. Det är inte svårt att vara tyst med ett vapen riktat den enskilda människan eller en nation.

     Jag minns att jag var väldigt modig människa i sjuårsåldern och fick en hel byskola mot mig, för att jag tyckte att lärarna fjäskade för lärarbarnen.  Med åldern har jag blivit mesigare och skriker inte så högt längre. (Kanske beror det på att det sällan är någon som lyssnar på en ”tant, som håller cykelbromsen nere i backarna.)

     Varför är det trots allt svårt att säga NEJ!

     Är det kanske som det står skrivet i ett ordspråk, som finns på nätet: Bättre feg i fem minuter än död i hela sitt liv. Ja, man kan ju undra, om man kan bli halvt ihjälslagen av att tillrättavisa någon som krossar en glasflaska mot asfalten.

   Nej, nu kastar vi ut gaphalsen! En ung tjej låter blicken löpa runt mot oss som står närmast.

     Då gör vi det. Vi föser ut den aggressiva mannen två hållplatser innan slutstation.

     Sedan blir det tyst igen. Men, vi ler lite blygt mot varandra; en glimt av stolthet.

                                   På återseende! Eva

    

Grynet och Raskolnikov

  Man kan läsa: telefonkatalogen, Utvandrarna, börsnoteringar (boring), AB, Lucky Luke, Fröken Julie, Fantomen, Kapitalet, Kalla Anka, Brödbak, busslistan och Brott och straff.
     Kan man läsa kan man läsa allt.
     Grynet var en pärla, när det begav sig; obrydd, inspirerande, modig och ärlig, Hon var bra för alla och speciellt för tonåringar.
     Hon talade bland annat om vikten av att läsa. Man kan läsa allting, sa hon. Man behöver inte läsa Fjodor Dostojevskijs Brott och straff. Hon läste en snutt ur boken - "bla, bla, bla, usch va tråkigt" Nej, man kan till exempel läsa baksidan av mjölkpaketet, menade hon.
     Alla läser inte Fjodor, men visst är det något alldeles särskilt med Dostojevskij? Tänk bara på kommisarien och Raskolnikovs (mördaren) katt- och råttalek. Denna bok är en mästerlig beskrivning av en brottslings psyke och detta - före Freud.
     Astrid Lindgren menade att föräldrars skyldighet att se till sina barns välmående lika självklart skulle innefatta - böcker.
     Visst, allt kan man läsa. Läser du Sofie Oksanen finner du kunskap om Estlands historia av förtryck, inbäddad i en spännande berättelse.
     Vad man läser spelar ingen roll bara man läser. Jag tror på boken. En bok kan ge insikter, som förändrar, kastar omkull fördomar, ger nya infallsvinklar -  klarhet.
     I Almedalen denna sommar har man lovat kors och tvärs över partigränserna att skolan ska fixas. Nu ska det bli ordning i leden: kunskap, resultat.
     En förutsättning är att alla kan läsa. Eller hur?
     Och att alla ungar som har svårt med läsningen ska får hjälp i tid.
     Jag lyssnade inte alltför intensivt på talarna i Almedalen men alla vet vi ju att Reinfeldt inte bara läser utredningar. I stället för Reinfeldts litteratur föredrar jag ändå baksidan av mjölkpaketet.
                                                              På återseende! Eva

    

Dikter utifrån La mano, röd krita och grafitti

                                                                                    

                                 La Mano

 

                 La Mano är ett undantag   liksom du

 

                 ett monument över de stupade

 

                 är du inte.

 

                 Huggen i sten är händer riktade mot

                 Söders himmel.

                 Dina händer är stoppade i fickor

                 fulla av heroiska bedrifter   200 meter

                 på 38 sekunder.

                  Andra händer på min näthinna

                 i en frånvaro

                 ständig närvaro.

 

 

                                                        Röd krita                                                

                                     En   fjällbjörk i rött i bakgrunden det vita.

                                                    Björken står i en förgylld höst hos betraktaren

                                                    i en blick som klipper ut det röda och ger

                                                    björkarnas liv  -  det långa.

                                                     Ögats tanke är blå och björken blir

                                                    ett träd på ett fjäll sextio mil hemifrån.

                                                    Vandrarens beslut  att björken är objekt och

                                                    subjekten kommer och går  - tunnelbanetåg.

                                                    

                                                 

                       GRAFITTI

         Ett ord ett budskap ett skri ur spray

         the f-word felstavat i underground.

         I Ånge en glad anka vid järnvägen.                 

         Att skapa är att skrapa på ytan av

         betong och nattens ljus söker sig in

         mellan tankar om flow och batonger.

         Så står du där alldeles ensam med

         dina torgvantar och burkar.

         Borta är din rädsla ängslan och sorg.

         Denna natt ska din silvervägg leva

         en barfota flicka målar en blomma

         ovanför dina tankar om peace.

         Ever Lina

         05.30.

         Du söker hennes tag och finner den.

         Kärlek.

                 På återseende! Eva

 

 

        

        

 

 

                                                   

                                                    .

 

 

 

 

Det finns många sätt att bli lycklig av konst

Det finns en stor mängd författare, skulptörer, musiker och kreativt skapande människor som åstadkommer storverk. De sitter i tv-soffan med flackande ögon, ser på sina händer, drar händerna genom håret och talar om sina alster i tvåordsmeningar.
     Måhända måste dessa människor bli intervjuade i skapelseprocessen för att deras språk ska blomma och ansiktet visa deras eufori?
     Jag såg en man som skapade ett stor lerfat i ett runt torn, som ett enomt kaffefat av lera. Han var väl medveten om att leran skulle spricka, men det var händernas skapelse här och nu som gällde.
     Jag har inte sett många konstnärer "in action", men har upplevt, läst om konstnärer skapande: koncentrationen, hängivelsen, besattheten och - lyckan. Det måste helt enkelt finnas glädje i skapande trots att dessa "artister" ofta talar om ångest, vånda, demoner och eländes elände.
     Alla dessa starka uttryck är möjligen en stark drivkraft, men skapandet bli passion och - frihet. Det är vad jag tror.
     Det är fascinerande att lyssna till konstskapares förhållande och resultat av skapelsekraften. De ser autentiskt lyckliga ut med sina penslar, lera, noter och liknande. En del intellektualiserar sina verk - "detta är den linjära linjens associationer i en sfär", typ. Andra sätter vardagsord på sina bruksföremål.
     Anta att ingen annan än de själva värdesätter deras produkter. I mina ögon och öron spelar det ingen roll. Jag lyssnar till konstnärens utstrålning, passion. Tillförsikten är äkta och avundsvärd.
     Vad behöver man ett överdimensionerat kaffefat till? Just ingenting. Det är liksom det som är hela grejen.
     Min största konstupplevelse av måleri var på Kulturhuset i Stockholm. Sökandet efter en kopp kaffe ringlade sig genom bråte, plast och papper och plötsligt låg den där - oljemålningen. Ännu ett steg och målningen hade varit förstörd. Ett vinterlandskap. Till saken hör att jag aldrig varit intresserad av landskapsmålningar. Men, där låg den - på golvet. Ett mästerverk.
     Pulsen steg och jag slutade andas på grund av olika nyanser av snö, ett hus!? Signaturen tänkte jag aldrig på. Vad var det jag såg?
     Jag vet bara att min upplevelse inte enbart var estetisk utan mer åt det andliga hållet, i det närmaste religiöst.
     Jag är glad över att inte veta konstnärens namn. Jag vill inte höra hans/hennes beskrivning. Jag vill äga den - ordlöst. I mitt minne.
                                     På återseende! Eva