Att söka trygghet, köa för Idol och återse Nefertiti

Jag har börjat lyssna på radio, P 1 på eftermiddagarna. Nyheter som antagligen kommer i kväll på tv strömmar ur radioapparaten med intervjuer, som förtydligar.

     I dag hörde jag en intervju med judiska människor boende i Iran, vilka berättade att de har ett gott liv i Iran och vill inte bo i Israel, i ett never ending war. De är trygga i sitt nuvarande land. En kille berättade att han vann en tävling i deklamation ur Koranen i 10-års åldern, trots att han inte är muslim. Det sades också att toleransen för den judiska befolkningen är hög i Iran.

     På frågan om de trodde på en lösning på Israel – Palestinakonflikten svarade en man att det måste bli två stater.

     ”Militär substans,” säger Peter Hultkvist på tv-nyheterna om att leverera vapen till Frankrike. Turkiet vill ha pengar och EU vill att Turkiet ska ta emot flyktingar innan de kommer till Grekland.

   I Brasilien är det kaos, korruption och Nefertites grav har funnits. Den kyliga luften kvarstår både i väderleksrapporten och i politiken.

   Ja, så kan det se ut en dag i mars och jag kommer ihåg nyheter i radio på 50-talet, Dagens eko med hög volym i transistorapparaten. Ibland stängdes radion inte av när börsnoteringarna körde i gång: ”Alfa Laval, Atlas Copco” o.s.v. i en sövande ström av siffror, som gav en känsla av godnattsaga. Ja, man lär sig lite här och där. Dessa nyheter kom till mig i går. I dag är en annan dag med annat innehåll.

     På väg till frissan, för att klippa två centimeter finner jag en lång, lång kö på Stortorget här i Östersund. Klockan är 10.30 och kylan kryper längs ryggen. Nyfiken traskar jag fram till de första i kön. Två bekanta tjejer står med dubbla filtar runt sina axlar och de säger att de köar för att vara med i uttagningen till Idol. De hade stått där sedan 6.30 denna morgon. Ja, jag säger då det. Undrade faktiskt om jag skulle ställa mig längst bak i kön. Kommer väl ihåg betygsättningssången jag sjöng i årskurs 6. En gammal orgel och en lika gammal magister och jag. Låten jag hade tränat började ungefär:

”Show me a man I can look up to. One who is honest and brave…” Typ.

Att delar av texten finns i mitt minne beror antagligen på att jag var otroligt nervös. Jag talar om 1962 och textens innehåll reflekterade jag aldrig på. Då.

     Jag önskar tjejerna god tur med sina röster och att de får en vinstlott till Idol. Hoppas att de får något värmande för sina stämband innan audition. Sedan traskar jag mot frisörsalongen, blir klippt ett par centimeter på 10 minuter och betalar 170! kronor Nästa gång ber jag någon i familjen om en 10-minutersgratisklippning.

     Ja, man kan konstatera att människor håller igång sina liv på jorden, från öst och väst, norr och söder. Önskar att ungdomarna får en framtid i trygghet, tid att sjunga, växa och leva i trygghet, och visst skulle det vara helt underbart att än en gång skåda Nefertiti och även hennes grav. Utan hot och terror. Kan jag tycka.

                                                                 På återseende! Eva                   

       

Utveckling en dikt (a poem)

Alla tysta pedagogers handledare

                stämplar böcker bakom mörkläggningsgardin.

                Skapar leende gudar, Narcisser.

                Bombplanen passerar

                när marken

                står en överårig klottrare

                på väg hem

                till och ifrån.

                En dator kapar sinnen.

               

                Det sköna är sant. Humanisten gömmer sig

                bland webbarna.

                Snart kommer alla krig.

                Dokumenten ger barnen bonus

                från krisutredningen.

                Avhandlingen om den ensamma människan

                blir adekvat åren efter idealens fall.

                En unge längtar det vita papperets rasande möjligheter.

                Tabula visar vägen

                då allt är förbi.

                Runt fängelsemuren spikas korsen

                Bokbål ger värme åt de frusna bödlarna.

                Vänd mot månen vinkar

                ett litet barn:

                tackar för ljuset.

                                 På återseende! Eva

Lite gnäll och vara snäll

         Lite gnäll och vara snäll

Jag har alltid sett fram emot sportlovet. Kommer ihåg en utflykt till Saxnäs på detta lov, när jag gick på gymnasiet i Sollefteå. Det var 30 grader kallt och jag och mitt sällskap hade hur mycket mat som helst med oss. Vi åt oss igenom några dagar, men jag tog en tur på skidor på en snötäckt sjö. Det var isande kallt men väldigt vackert. Då såg jag egentligen inte riktigt skönheten i ett vinterlandskap, eftersom jag var uppvuxen med ”riktiga” vintrar. I dag kan jag längta efter dessa fantastiska formationer av snökristaller i skidspår bland vinterklädda gnistrande träd.

     Just nu är jag i Åre/Björnen och idag fick skidorna ligga kvar på bilens tak trots att temperaturen i eftermiddag var väldigt ämabel och som gjord för en mil i skidspåren. Det är inte på grund av lättja, som skidturen får vänta. Det är helt enkelt bihåleinflammation, som är min största fiende. Det syns inte direkt att man lider av denna åkomma, men det känns. I hela det kroppsliga systemet  i största allmänhet och i kraft och styrka i synnerhet. Vad fyller bihålor för funktion? Varför kan de inte bara slappna av, give me a break.

     Det var i går. I dag är det en ny dag och jag trotsar alla mina krämpor, tar på mig pjäxorna och tar sikte på milspåret. Fantastiska spår i Björnen! En bit på milspåret ser jag framför mig ett antal backar, som jag vet är ganska jobbiga, när man är ute och åker med bihålorna. Jag vänder och finner spår, som jag vet är som vardagsrumsgolv, som man till stora delar kan staka sig fram i. Känner att träningen på Friskis gjort nytta och stakningen får mig att tänka på Vasaloppet.

     Mitt spår är fyllt av glada trevliga människor, som ber om ursäkt, när jag för en gångs skull kör förbi. Det finns ingen framför mig som hindrar mina stavtag, då jag inte har någon brådska. Annat var det Britta Johansson Norberg. Hon hade en hel drös män framför sig, som flåsade för en plats under de 100 första. Kanske var dessa män vakuumförpackade; utan hörsel, syn och hänsyn?

     Nåja, det är ju inte direkt krig det handlar om, även om man får sina funderingar ibland, så skidåkare skriker ”ur spår!” när det springer på sina skidor för att komma förbi med en två decimeter lång sträng hängande från näsan. I ett motionsspår Det händer aldrig i Björnen. Jamais! Just därför utmanade jag min egen rinnande näsa för att få uppleva vacker snö, gammal skog och trevliga motionärer. Det är faktiskt lycka.

     Det blev åtta kilometer vardagsrumsskidåkning i dag. Även om jag inte är helt kry, gjorde det väldigt gott att ”vara på banan” utan trängsel, tidtagning,  placering och - dopning. Mitt enda dopningspreparat är en Festis, apelsin, som jag sörplar i mig strax innan en sista runda.

     Sharapova och Arigawi ligger just nu risigt till på grund av dopningstest. Vad jag vet har Sharapova erkänt sitt ”misstag”. Hennes tenniskarriär må väl gunga just nu. Jag har själv sett hennes imponerande tennisspel på tv och mången beundrare av denna tennisspelare funderar säkert över hur man över huvud taget kan riskerar sin karriär på detta sätt. Det finns mycket pengar i tennisen och Sharapova har väl så det räcker av den varan. Det är svårt att tro att användningen av icke lagliga preparat skulle skapa girighet. Arigawi vet jag inte mycket om men hon har gråtit floder efter beskedet om dopning. Så klart. Framtiden är oviss. Snillen med spekulationer kommer som en följetong vad det lider. Tror jag.

     Ja, det blev lite gnäll om bihålor och dylikt men i dag har jag varit snäll mot mig själv genom att bjuda på skidåkning. Dessutom var spåret fullt av leende, generösa skidåkare. Man blir helt enkel glad, generös och snäll av att röra på sig i vackra miljöer. Om Sharapova och Arigawi hade använt Festis, apelsin- eller päronsmak, skulle framtidsplanerna sett mycket gladare och snällare ut.

                           På återseende! Eva