Åresnö

”Vädret i Åre i dag” på Google: nederbörd 50%, luftfuktighet 87%, vind 6m/s.” Utanför fönstret i svajar häftigt ett par sekunder för att sedan stilla sig. Så häller de på – granarna i Björnen. Några kilometer från Åre.

     Några centimeter snö på ett tak, frostiga barr är en viner i Åre, som bjuder på World Cup i dag den 12 december 2015.

     Varning för snödrev i fjällen rapporterades i radion för ett par dagar sedan och snödrevsliknande snöpunder svischar förbi mitt synfält. Jag vill helt enkelt inte gå ut. När inte snö täcker alla grässtrån, när inte träden är klädda i snö, när inte vinden vilar.

     Ibland tänker jag på Åres framtid. Hur ska det bli om snön försvinner? Snökanoner kräver viss temperatur och Åresjön är trött, sliten. Alla dessa nybyggda ”palats” i Björnen och lite överallt. Ska de stå tomma med släckta fönster, som stirrar tomt ut på omgivningen? Likt lappugglor som saknar sin urskog.

     På våren har jag sett orkidéer i backarna, Adam och Eva, (dactylorliza sambucian) och det är en fantastisk upplevelse. (ja, nu är det så att de orkidéer jag sett i slalombacken möjligtvis inte är Adam och Eva, eftersom de sägs växa på från Skåne upp mot Uppland. Det är orkidéer jag ser i vilket fall.) Höstens spontant planerade vandringar i Ullådalen bland blåbär trängs bland fjällflorans växtfärger. Då känns livet värdefullt. Så: när snön sviker i mars och längdskidorna klibbar i i skidspåret, kan jag tänka på våren och hösten, orkidéer och blåbär.

Frederica Brignone blev 3: i går i Åre

     På Nationalarenan i Åre är de World Cup blir den ena efter den andra åkaren nummer ett. Sedan flyger andra åkare nerför backen och det slutar med en guldmedalj för Lindsey Vonne. Det är inte tv utan det är en liveversion av slalomtävling i Åre, som har en backe med vit snö. Och jag undrar – var kommer snön ifrån? Ja, inte kommer allt det vita från himlen, som i dag är täckt av pyttesmå vita prickar, som landar och antagligen blir ett av vattnets aggregationsnivåer, som förvandlas till just – ingenting.

     Efter klimatmötet i Paris hoppas vi på bättre klimat för vårt klot och riktigt fin snö där snön alltid har funnits. Och att alla kan samsas och skriva under ett gemensamt beslut. Så att vattnet faller på torkan och att översvämningarna dunstar. 

     Snart kommer tomten och han brukar alltid komma med snö på fötterna just den 24 december. Det finns hopp.

                                                 På återseende! Eva

Det onda (lite Poetry slam)

Vi måste jobba med världens design för det är dags att forma klotet

till en plats för liv: med snö, vatten, is, syre, blommor, växter, frön och se knopparna under snön.

Vi måste jobb med vår rädsla, för det är dags att stå upp och inte vända våra huvuden ner. Ner mot vapnens makt, unga män i givakt,

och glädjas åt en människa som kom i land. Och. Säger tack.

Vi måste jobba för det kommande släktets väl och ve och be om

nåd då människan blir ett objekt likt en sten och se själva essensen

av existensen.

Säg inte att det handlar om religion. Säg inte att det handlar om vi  och dom. Säg inte att det handlar om en väska från Louis Vuitton.

Säg inte att den som har skall vara givet! Säg inte att DU ensam måste ta klivet – klara dig bäst du vill. För det handlar inte om en sketen liten sill.

 Det handlar om en människa som kastar sina minnen i havet.

Det handlar om en människa som tror på människan

Det handlar om en människa som vill be sina böner i fred.

Det handlar om terrorn som ser människor som ved.

Och. De skriker om sina gudar - en ramsa de lärt av fanatismen.

Fy för den lede för alla dom som tvår sina händer med ord som

slutar på –ismen.

Klart att vi måste softa på en kofta – väldigt ofta och äta våra kotletter utan kroketter – bara för att. Och vila i ett skratt. Vi lever våra liv som om morgondagen inte fanns. Men, det rycker ibland i vår svans. När vi står frågande. Ser bilderna, Ser rubrikerna. Hör replikerna. Vad ska man tro . Hur ska det bli? Kommer vi att behöva ro till jobbet, skolan och affären. När atmosfären dallrar och krigens slut är en öken. Vad handlar det om – egentligen

Ja, du Gud!

Kan du inte samla alla

moskéer, synagogor, mattor,

kyrkor under samma himmel?

Du vet!

Som att samla alla koder på ett kort,

en fjärrkontroll?

Kan du inte maila ett meddelande

gjort av små söta moln:

”Hold on I´m coming!”

Håll ut! Jag kommer. Snart.

Vilken extatisk räddare du

skulle bli.

Öst och väst. Syd och nord.

i en enda stor världskram accompanjerad

av schlagerfestivalen.

Halleluja!

Du ska vet:

Minareten gråter,

barnen lär sig hata, tornen faller samman.

Gud!

Alla verkar ha snedtänt på

Dig Gud!

Ja, ja, ja.

Om inte det onda fanns

skulle vi inte känna det goda.

Men, varför?

Det finns väl gränser, proportioner.

Är den Mammon? Människan?

Människan? Mammon?

Det kan inte vara mödrarna – Gud!

Se mördarna!

Gud!

                                 På återseende! Eva Bergman Nilsson

På vad får man dansa? (Eller trampa på)

Kastar ett öga på vädret denna söndag och ser en blå himmel, en vit, tunn matta med isig snö. Hade gärna dansat på ett fluffigt snötäcke med nykommen snö, eftersom snödrivor i december är vackert och borde vara relevant i mellersta Norrlands inland.

     I DN denna dag finns en liten notis av Jill Björkman: ”På Mauritius är det förbjudet att dansa på sköldpaddor.” Det låter klokt. Min fantasi far iväg och jag ser festande turister från Mauritius, som blir fotade, hamnar på Facebook = en häftig bild i ett flöde.

     Man får inte dansa/trampa på journalisters berättelser om tillståndet i t.ex. Syrien, vilka blir tydliga ”bevis” för flyktingströmmen. Men, man trampar på. Ventilerar rasistiska hot, hat mot dylika artiklar på t.ex. Avpixlat och allt vad det nu heter. Dessa läskunniga människor bryr sig inte eller så läser de bara en rubrik, ett par rader. De hoppar på orden – hårt. Utan nåd, som fanatiker.

     Är läromedelsförfattare rädda för orden? Det tror jag inte, men det är min fråga efter att ha läst artikeln ”Lätt språk gör inlärningen svår” av Anders Svensson, redaktör på Språktidningen.

     Vid Göteborgs universitet har man undersökt språket i 63 läroböcker för högstadiet och gymnasiet. Naturvetenskapliga böcker innehåller ”svårare” ord än för samhällsvetenskapliga böcker.

      Svensson talar om Pisa-testet och läsförståelse och i jämförelse med 70-talet har böckerna i dag ett mycket enklare språk. Innebär detta enklare språk att eleverna får lättare ”att ta till sig läroböckernas innehåll?” frågar han. Pisa-testet visar inte det resultatet.

     Ja, vi bör inte trampa på orden. Ju fler vi lär oss , desto mer kan vi dansa på orden, höja blicken i glädje över ordens innehåll. Ord som ger oss ett pussel över samband, orsakskedjor, och – förståelse.  

     Slutsatsen i artikeln är att läroböcker borde innehålla fler innehållsrika ord (min omskrivning) utifrån de krav som ställs på eleverna. Kan de inte förstå orden i ett Pisa-test blir resultatet därefter.

     Ska vi trampa på en blommande vitsippa i december? Nä. En förvirrad vitsippa må blomma i frid med hopp om återkomst till våren.

     Man får dansa, trampa på vårt vardagsrumsgolv till musik av Aretha, motown hits, Led Zeppelin, hårdrock och allsköns musik. Tchaikovskys musik för att hjärtat dansar. Den som dansar på en sköldpadda borde låta någon dansa på hens rygg. Med eller utan skal.

     Theodor Kallifatides har skrivit en dikt som slutar med att han kan trampa på orden. Som jag förstår det skulle jag också vilja trampa på orden om jag levde i exil och kämpade med det nya landets språk i början av min vistelse i det nya landet. Jag har bifogat dikten nedan.

"Mitt språk och jag"  av Theodor Kallifatides

Varje gång jag säger sten

tänker jag på andra stenar

och havet betyder

bara delvis hav

Jag har förlorat mitt språk

tingen har ingen smak längre

i min mun

det finns alltid en oändlig

tyst stund

mellan mig och de nya orden

en tystnad som jag fyller

med gråa löv

nej, det finns inga gråa löv

De nya orden är som kåldolmar

som har stått för länge

i frysboxen

jag kan inte fylla denna stumma stund

som har frusit som en droppe vatten

över ett oavsiktligt nederlag

och att tala har blivit

ett hantverk

med mycken svett och trötta muskler

Men om jag inte kan gå med de nya orden

kan jag åtminstone trampa på dem

                                    På återseende! Eva