Det onda (lite Poetry slam)

Vi måste jobba med världens design för det är dags att forma klotet

till en plats för liv: med snö, vatten, is, syre, blommor, växter, frön och se knopparna under snön.

Vi måste jobb med vår rädsla, för det är dags att stå upp och inte vända våra huvuden ner. Ner mot vapnens makt, unga män i givakt,

och glädjas åt en människa som kom i land. Och. Säger tack.

Vi måste jobba för det kommande släktets väl och ve och be om

nåd då människan blir ett objekt likt en sten och se själva essensen

av existensen.

Säg inte att det handlar om religion. Säg inte att det handlar om vi  och dom. Säg inte att det handlar om en väska från Louis Vuitton.

Säg inte att den som har skall vara givet! Säg inte att DU ensam måste ta klivet – klara dig bäst du vill. För det handlar inte om en sketen liten sill.

 Det handlar om en människa som kastar sina minnen i havet.

Det handlar om en människa som tror på människan

Det handlar om en människa som vill be sina böner i fred.

Det handlar om terrorn som ser människor som ved.

Och. De skriker om sina gudar - en ramsa de lärt av fanatismen.

Fy för den lede för alla dom som tvår sina händer med ord som

slutar på –ismen.

Klart att vi måste softa på en kofta – väldigt ofta och äta våra kotletter utan kroketter – bara för att. Och vila i ett skratt. Vi lever våra liv som om morgondagen inte fanns. Men, det rycker ibland i vår svans. När vi står frågande. Ser bilderna, Ser rubrikerna. Hör replikerna. Vad ska man tro . Hur ska det bli? Kommer vi att behöva ro till jobbet, skolan och affären. När atmosfären dallrar och krigens slut är en öken. Vad handlar det om – egentligen

Ja, du Gud!

Kan du inte samla alla

moskéer, synagogor, mattor,

kyrkor under samma himmel?

Du vet!

Som att samla alla koder på ett kort,

en fjärrkontroll?

Kan du inte maila ett meddelande

gjort av små söta moln:

”Hold on I´m coming!”

Håll ut! Jag kommer. Snart.

Vilken extatisk räddare du

skulle bli.

Öst och väst. Syd och nord.

i en enda stor världskram accompanjerad

av schlagerfestivalen.

Halleluja!

Du ska vet:

Minareten gråter,

barnen lär sig hata, tornen faller samman.

Gud!

Alla verkar ha snedtänt på

Dig Gud!

Ja, ja, ja.

Om inte det onda fanns

skulle vi inte känna det goda.

Men, varför?

Det finns väl gränser, proportioner.

Är den Mammon? Människan?

Människan? Mammon?

Det kan inte vara mödrarna – Gud!

Se mördarna!

Gud!

                                 På återseende! Eva Bergman Nilsson