En vandring i London sporrar fantasin

 

Tre dagars vandring i London med utgångspunkt från ett hotell i Waterloo ger många intryck och med lite fantasi kan man förflytta sig in i bokens och filmens värld. Waterloo är alltså ”annersia”, andra sidan av Themsen, där Shakespeare en gång höll till. En sida av London som föraktades av de bättre bemedlade människorna medan de bofasta gick direkt från smedjan till The Globe Theatre för att se en pjäs av just William. På andra sidan florerade rykten om ”annersia” och dess osedlighet.  

     I dag travar hordar av turister över hängbron från St Pauls katedralen för att se en kopia av The Globe. Denna sida har blivit en av de stora turistattraktionerna. På väg mot Tate Modern bredvid Waterloo Bridge finns en ”installation” med gröna fåtöljer i vilka man blir en lilleputt. Gulliver i jättarnas land. I en av fåtöljerna ligger en man med en mask för ansiktet, en skyddsmask, som antagligen också filtrerar avgaser. Han nickar mot min man och mig, illstirrar med dolt ansiktsuttryck och jag får associationer till Anthony Hopkins i filmen Lammen som tystnade. Lite fantacyscary. (Antagligen är han en inbiten cyklist bland tusentals andra som varje dag riskerar livet bland bussar, bilar och avgaser).
     Väl framme vid Tate Gallery fantiserade jag om känslan av att promenera omkring i 100 miljoner solrosfrö av porslin, som skapats av den kinesiske konstnären Ai Weiwei. (Jag trodde att dessa frön var skapade av lera). Hur som helst, att sila dessa solrosfrön mellan tårna har varit en dröm för mig och det var därför jag förträngde det självklara – Ai Weiweis solrosfrön fanns senast 2011 på Tate. Det är ungefär som att tro att surströmming finns i alla butiker i Östersund den 9 augusti. Faktum är att inte en enda butik kan tillhandahålla surströmming denna dag. (Lite långsökt jämförelse, men ändå…)
     En restaurang med vita dukar, italiensk, sofistikerad. All right! Jag beställer en meny och väljer sardiner med grönsaker och får grönsaker med strömming!? Jag diskuterar högt och ljudligt sardiner och sväljer förtreten med ett helt gäng strömmingsben. Kyparen hör säkerligen ordet ”sardin”. Han verkar generad och när notan kommer har han reducerat den. Kanske trodde han att jag aldrig sett en strömming. Who knows?
     Nästa kväll en italiensk teaterrestaurang och jag beställer ”spagetti allo scoglio” , tror jag. Smaklökarna krullade sig med hjälp av chili, musslor, räkor och bläckfisk. So it goes! Stämningen var som tagen ur en film av Fellini men utan de nonkonforma människorna.   
     En promenad runt Soho och Chinatown tar sin tid och visst känns kvarteren något exotiska, trots att det byggs nya flashiga hus, restauranger och kaféer. En kvinna i Chinatown sveper förbi i en bil i miljonklassen med privatchaufför och jag glor. Lite. Jag stirrar på en filmsekvens.
     De hemlösa missbrukarna, psykiskt sjuka ger inga associationer till fiktionen; de är alltför verkliga. De har inga skyddsnät och man kan tycka att ett modernt samhälle ska skydda de allra svagaste. Däremot verkar det finna många olika ideella organisationer, som värnar om de som ingenting har.
     I stora delar av de mest attraktiva ”hållplatserna” i London kan upplevas som Disneyland. Det är människor, som fotar allt som kan tänkas kan och på Harrods glider kvinnor och män omkring, fullastade med Harrodspåsar. En del av dem ser ut att äga, äga delar av butiken, äga lyxen och företräden. Jag tänker Dubai, Förenade Arabemiraten, Qatar.
     På väg hem i tåget mot Heathrow sitter gästarbetare från Balkan. De har inga privilegier och trötta åker de mot ett nytt bygge i anslutning till flygplatsen. Visst kan man känna doften av kolgruvorna och den lilla biten bröd till middag, som ska ta dem tillbaka nästa dag till ett slitsamt arbete.
     London är något speciellt och nästa gång kommer jag att vandra på nya outforskade gator någon månad då staden inte är knökfull av turister. Frågan är bara – när är London inte full av turister?
                                   På återseende! Eva

 

BUBBLORNA

I champagneyran blommar retoriken

och journalister blir ett med publiken.

En ulv i vargakläder med slipad tunga

får publikum nativus att sjunga.

 

Skyar av bubblor och Cava

skapar motstånd då orden börjar skava.

30-talets propaganda var brun

i dag svävar orden högt i skyn.

Bakom webläsare och chat

bygger anti-demokratin sin hatt.

En rörelse, en flodvåg, en läxa

borde få framtidens förstånd att växa.

Bakom trevligheter göms en dold agenda.

Låt 80-årig retorik bli en slända.

Punktera bubblorna med förnuft

och låt orden blandas med renare luft.

                                   På återseende! Eva

2 texter - Är jag besatt? + Athenas sommarprat - igen

Är jag besatt?

Text efter text skriver jag om krig och elände. Varför? Ja, jag har alltid varit intresserad av skuggsidan, trots att jag inte äger full kompetens att göra initierade och intellektuella analyser av världens tillstånd. Det är väl snarare ett försök att förstå världen. I dag vet jag. Det är omöjligt att förstå denna världens oroshärdar och tillstånd. Alltså går jag numera på känsla i mitt skrivande utifrån mina moraliska ställningstaganden.
     ”Jag är pacifist”, sa jag som tonåring. ”Jaha, men vad gör du om dina närmaste blir attackerade, vänder du andra kinden till då?” ”Ja,” svarade jag antagligen, 16 år gammal.
     I dag skulle jag rent instinktivt försvara mina barn, min familj mot hugg och slag. Instinkten styr oss, samtidigt som man antagligen också kan bli helt paralyserad av skräck.
     Athena Farrokhzad talade om att slå tillbaka, när rasister använder våld. I mitt förra blogginlägg skrev jag om Athenas sommarprat, som inte var något nytt under solen, för de människor som blir utsatta för samma typ av diskriminering som Athena och de människor som gör reportage, skriver om desamma. Farrokhzads egna berättelser, erfarenheter talar sitt tydliga språk och är svåra att argumentera emot. Det bli ett vittnesmål från ett ögonvittne.
     Anledningen till att jag raderade mitt inlägg är skriverier om att Athena tillhör den vänsterextremistiska rörelsen med rätt att använda våld.
     Jag hörde inte något om detta i hennes sommarprat och musiken lyssnade jag till några sekunder per låt. Det verkar vara punkmusikens Ebba Grön och dess texter som upprört lyssnare så till den milda grad att många anmälningar har gjorts till Granskningsnämnden. Athena, Maja Karlsson och Ylva Karlssom har då i sin tur anmält Anna von Bayern för hennes ideologiska innehåll. Ja, då är ännu ett krig i gång. Ett ordkrig om –ismer och –ister – kanske?
     Jaha, och vart leder resonemanget? Låt oss säga att en cyklist använder våld mot en surrealist. Ska då surrealisten ta till våld och kanske till och med döda ett antal cyklister? Om en vänsterextremist slår ihjäl en högerextremist måste då en högerextremist banka ihjälp ett antal vänsterextremister? I all oändlighet? Höger- och vänster-ister kan de något om sin –ism eller är det kanske så att de gillar att slåss? Bara. En –ist mot en –ist, en –ism mot en –ism skallar varandra och blir en enda blodstinn smörja. Hur intelligent är det på en skala?
     Nej, det är svårt att föreställa sig att Athena tror på våld, krig. Det finns inga vinnare i ett sådant ställningstagande. Bara förlorare. (Hade det varit bättre om Ebba Grön hade ersatts med Hendrix och Hey Joe? Jag menar han sjunger ju också om att shut någon down, eller?)  Jag har bestämt mig att ”lägga tillbaka” mina kommentarer om Athenas sommarprat, eftersom hon talar om hur människor med icke svenska namn och en annan hudnyans behandlas i Sverige i dag. 2014.  
   

   

Sommarprat

En författare i ett bibliotek. En berättare. En bok. Ett innehåll utan blommor, sol och träd. I slutet av författarbesöket finns plats för frågor. ”Varför kan inte ni författare skriva om det vackra, det sköna, något som gör oss lyckliga och glada?” frågade en dam på första rad. Författaren log genant, mumlade och blev tyst.

     Athena Farrokhzap, poet och dramatiker, sommarpratade den 21 juli. Hon betonade med jämna mellanrum att hon hade velat prata om träd, kärlek och liknande. I stället talande hon om rasism, fascismen, nedmonteringen av ”folkhemmet”, diskriminering, uppror och krig. (Och lite till).

     Konst i form av målningar, foto, statyer, skulpturer, installationer och liknande, kan provocera, demonstrera, skapa debatt och skapa frågor. Så klart. Min uppfattning är att orden ändå väcker de starkaste känslorna i olika schatteringar av skilda ideologier. Den musik som spelades i programmet har jag inte 100% koll på, men den verkar ha upprört människor. (Punken var en revolution på sin tid och kanske kan man se punkinslag som en metafor för revolution. Det var också en revolution då tvättmaskinen kom, eller hur?)

     Jag tror inte att Farrokhzads lösning på alla de missförhållanden hon beskriver är att rusta sig med maskingevär. Däremot anser hon att alla som oprovocerat blir attackerade av rasister har rätt att slå tillbaka, värna sitt liv. Ganska naturligt om man dessutom står med en barnvagn.

     Rasismens historia, en utredning av det ojämlika samhället och dess konsekvenser visade en påläst sommarpratare och hennes egna berättelser om rasistiska påhopp som liten är vittnesmål. Det är svårt att argumentera mot de egna erfarenheterna. I stället är det skildringar som skaver, gör ont att lyssna till. Athena berättar om rädsla, anger siffror på mördade människor med annan hudfärg än vit, förtryck, diskriminering. Hennes anaforer kan låta som generaliseringar, men är faktiska sanningar. (Till exempel teorin om att flyktingar drogat sina barn till apati, så att de kan få uppehållstillstånd). Det är sakförhållanden som vi alla känner igen i debatter, Uppdrag granskning, media i största allmänhet. Och för den som vill ”hyvla”, ”skruva” den information som ges i programmet, är det lätt att kontrollera sanningshalten och ha civilkurage nog att ta till sig fakta.

     En ung, arg tjej berättar på ett poetiskt språk med hjälp av poeters texter om ett tillstånd, ett samhälle som krackelerar vad gäller integration, solidaritet och ansvar.  

     Jonas Hassan Khemiris öppna brev till Beatrice Ask. Athena Farrokhzads sommarprat om fascismen, som nu breder ut sig i olika parlament i Europa. I dag torde de flesta av oss ha läst, lyssnat på människor, som vittnar om diskriminering av dem som inte tillhör den reaktionära normen. Människor som beskriver ett liv, som gör dem sorgsna, maktlösa och arga. Är det något att ta på allvar? Ja, i alla högsta grad. Nu är det dags att lyssna på alla dem som ”vittnar” innan den riktiga katastrofen kommer. Varför?

                 Ja, för att det är en medmänsklig plikt.

                 För människovärdet.

                 För att stoppa en utveckling, som liknar 30-talet.

                 För att undvika upplopp och – krig.

     Jag söker inte någon ideologi i Athenas poetiskt sakliga sommarprat. Jag lyssnar till orden och främst till varför hon formulerar dem och hoppas att hon en gång ska få tala om träd i stället för krig. Jag lyssnar till Laleh, på mitt sätt. Och vi, som inte blir utsatta för rasismens våld, hån, okvädesord, måste börja tänka, visa civilkurage för alla som ”emellanåt är ledsna” och arga.

                                   På återseende! Eva

 

 

Parmenides och Existensen

Parmenides

Anledningen till att jag skriver är

att jag aldrig lärde mig åka
vattenskidor.
Och att världen krymper.
Denna solida värld är:
fylld av materia
statisk.
Snart finns bara plats för
ett ben  en fot.
Ska jag gala eller låta mig falla
i en snart försvunnen värld
               eller
flytta till en universum med en
annorlunda atomklyvning.
 

Existensen

Bara det synliga finns
vet
kunskap om
naturlag
basta
undermedveten fantasi
bort
bara
väck
om solen en dag
slocknar
dör
finito
skrek du:
tänd lampan
FÖR HELVETE!
                                   På återseende! Eva

 

Farväl till vapnen

”Det var han som började.” Nej, det var det inte alls. Det var han som började.” ”Nej, det var HAN som började….” Ja, så kan det låta i sandlådan, på dagis, i skolan, i hemmet, ja, lite överallt om två stycken barn bråkar, skyller ifrån sig  och blir tillrättavisade. Det behöver inte nödvändigtvis vara en ”han” då tjejer också kan bråka minsann. Valet av en diskriminerande könstillhörighet beror på att vuxenvärldens våld till största del tillhör mannen.

     Putin verkar vara en som ”skyller ifrån sig”. Han arbetar som en oskyldig marionett, som håller i trådarna med sin makt och får människor att begå brott, starta krig och död. Han ringde visst Obama efter nedskjutningen av ett passagerarplan, ett civilt plan. Undrar vad han sa? ”Tjena, ett plan har störtat i Ukraina, men du ska veta att jag inte har någonting alls med det att göra.” Nja.    Jag funderar på denna maktgalenskap, som skövlar så många liv. Oftast oskyldiga. Putin kanske gillar krig, vapen och våld. På det att människor lever i skräck och blir Ja-sägare?
     Morden på tonårspojkar i Israel landade i en hämndaktion med ett mord av en palestinsk pojke och sedan var våldet i gång. Gaza och Israel är i krig. Det är krig då man bombarderar varandra och offren är till stor del barn, lekande barn, sjungande, gungande barn. (Kan man föreställa sig). De bestialiska mord som orsakade dagens krig är vanvettiga och svåra att förstå. Att det sedan eskalerar och ännu fler oskyldiga lemlästas och dör liknar medeltiden. Den mörka delen. Den svarta delen av medeltiden, då okunskap och vidskeplighet blomstrade i olika delar av världen.
     På 70-talet ansågs Hemingways böcker glorifiera kriget. I dag sägs det att hans skildringar av t.ex. spanska inbördeskriget och delaktighet i andra världskriget är en anti-glorifiering av krig. Hemingways hårdkokta stil med realistiska skildringar utan subjektiva analyser visar vad krig gör med människor ibland annat Farväl till vapnen. Jag har läst en hel del skönlitterära skildringar av krig och jag tycker att På Västfronten intet nytt är den mest ”lärorika” av dem alla. Unga män skickades ut till fronten och blev kanonmat. Till vilken nytta? För fosterlandet? För de styrande? För överheten?
     Kan man förstå alla krig idag? Jag kan inte det, eftersom de länder som ständigt använder sanslöst våld mot sina medmänniskor, landsmän och så vidare, torde ha viktigare frågor att ta itu med. Fattigdom, utbildning, infrastruktur, jämställdhet, fria val, yttrande- och religionsfrihet borde vara något att bygga sina länder på.
     Jag funderar på vilka det är som så gärna vill ha krig. Det måste helt enkelt vara så att extremister i olika hörn gärna rullar igång krigsmaskineriet. (En gång i tiden taldes det om att krigsindustrin gärna såg att en fight påbörjades – lite här och där). Har man vuxit upp med hat mot någon kan det vara svårt att ändra inställning; inte orka tro på annat än krig, vedergällning och hämnd. Och – hur i hela friden har de råd? Med krig? Med döda barn? Fäder? Mödrar? Vem betalar notan? Vem hjälper de drabbade?
     Det är faktiskt ganska tyst just nu. Vi läser i tidningar, ser på nyheter och Karl Bildt verkar ha det rätta svaret på åtminstone nedskjutningen av planet i Ukraina. Tänk om han har fel. Ja, det hjälper ju inte alla familjer som förlorat sina närmaste i Ukrainas luftrum.
     Nej, det är faktiskt svårt att förstå att det inte finns stabila ledare, i de mest krigsdrabbade länderna, som har en sådan pondus, auktoritet att de kan tala för fred. I stället jobbar man som Macbeth. Han som uppmuntrades av sin fru att döda kungen och själv ta kungens plats. Resultatet av detta mord blev att han blev tvungen att döda alla som på något sätt var hotande. Inte konstigt att man förbjöd holmgång på Island.
     Nej, visst kan man ha överseende med att ungar drämmer varandra i huvudet med en plastspade. Annat är det med de vapen som trasar sönder människor. Det är mörkt. Svart. Svartaste svart. Vantasvart. Det är dags att säga Farewell to Arms.
                                   På återseende! Eva

    

Semestertider

Snett framför mig tronar en magnifik hängbjörk, som står på tomten två hus bort. Några meter framför mitt synfält finns en häck som behöver klippas och det snart. Den växer så det knakar och det finns inte tid att klippa denna häck, som känns lika lång som kinesiska muren.

     Det är semestertider och då finns det tid?! I kväll är det VM-final och man kan inte klippa en häck mitt i natten, eller hur? Jag har följt detta VM med stort intresse och verkligen studerat bollens framfart över planerna. Off-side tycker jag ändå är lite svårt att begripa sig på när olika domare viftar med flaggan lite hr som helst.  Allt har sin tid: fotboll, matinköp, matlagning, tvätt, lite dammsugning i hörnen ibland, när solen har gått ner och så vidare.
     Potatislandet är litet men någorlunda rensat och några jordgubbsplantor spirar  omringade med något fler ogräs. Som frodas, förökar sig i en hastighet långt över min rensningskapacitet. En buske full av vita doftande blommor är ståtlig men vildvuxen. Kanske kan den ansas i augusti. Om det finns tid?
     Böcker. Klart man ska läsa minst en bok i veckan, när man har semester. Det är inget måste, men vissa somrar har jag faktiskt hunnit med att läsa en hög med böcker. Nu blir det inte fullt lika många. Jag har ägnat en hel del tid åt att bara sitta och titta på hängbjörken, svalorna uppe i skyn och pysslat om alpvallmon, som jag faktiskt sköter om lite extra. En vit och en blå vallmo i ett begränsat utrymma kan man faktiskt klara av.
     Det finns mycket att göra under semestern: måla om huset, rensa ogräs och garage, vindar och åka till återvinningscentralen. Det gör ju alla människor. På ledigheten. Under semestern. Känns det som. Men, det blir inget av med det. Ett par gamla skor har hamnat på återvinningen. Det är inte kattskit det heller.
     Det tar tid att ha semester. De första dagarna sitter man mest och tomglor och sedan blir det att grabba tag i olika projekt, som inte fullföljs, och så ska man socialisera sig, prata, lyssna och koppla av, vara på fest. Det tar tid att komma underfund med att ledighet betyder avkoppling, vila och att definierar sin tid som semester. Jag tror att det bästa sättet att skaffa sig en adekvat definition av ordet ”semester” är att åka hemifrån.
     Men, jag ska inte förflytta mig någon större sträcka. Nu ska jag bänka mig framför TV:n och se finalen Argentina – Tyskland. Heja Argentina! Hoppas att inte Messi blir ihopknölad utan att han får chansen att visa sina formidabla dribblingar  och – mål. Ja, nu är det semester med final, en kopp kaffe och en sol, som vilar sig bakom molnen. Det är riktigt skönt och i natt kommer jag att sova i ett rum som inte är en bastu. Vad mer kan man begära. I pausen kommer jag att sitta och titta på den fina hängbjörken.
                                   På återseende! Eva   

    

BUBBLORNA

I champagneyran blommar retoriken

och journalister blir ett med publiken.

En ulv i vargakläder med slipad tunga

får publikum nativus att sjunga.

Skyar av bubblor och Cava

skapar motstånd då orden börjar skava.

30-talets propaganda var brun

i dag svävar orden högt i skyn.

 

Bakom webläsare och chat

bygger anti-demokratin sin hatt.

En rörelse, en flodvåg, en läxa

borde få framtidens förstånd att växa.

 

Bakom trevligheter göms en dold agenda.

Låt 80-årig retorik bli en slända.

Punktera bubblorna med förnuft

och låt orden blandas med renare luft.

                                   På återseende! Eva