Farväl till vapnen

”Det var han som började.” Nej, det var det inte alls. Det var han som började.” ”Nej, det var HAN som började….” Ja, så kan det låta i sandlådan, på dagis, i skolan, i hemmet, ja, lite överallt om två stycken barn bråkar, skyller ifrån sig  och blir tillrättavisade. Det behöver inte nödvändigtvis vara en ”han” då tjejer också kan bråka minsann. Valet av en diskriminerande könstillhörighet beror på att vuxenvärldens våld till största del tillhör mannen.

     Putin verkar vara en som ”skyller ifrån sig”. Han arbetar som en oskyldig marionett, som håller i trådarna med sin makt och får människor att begå brott, starta krig och död. Han ringde visst Obama efter nedskjutningen av ett passagerarplan, ett civilt plan. Undrar vad han sa? ”Tjena, ett plan har störtat i Ukraina, men du ska veta att jag inte har någonting alls med det att göra.” Nja.    Jag funderar på denna maktgalenskap, som skövlar så många liv. Oftast oskyldiga. Putin kanske gillar krig, vapen och våld. På det att människor lever i skräck och blir Ja-sägare?
     Morden på tonårspojkar i Israel landade i en hämndaktion med ett mord av en palestinsk pojke och sedan var våldet i gång. Gaza och Israel är i krig. Det är krig då man bombarderar varandra och offren är till stor del barn, lekande barn, sjungande, gungande barn. (Kan man föreställa sig). De bestialiska mord som orsakade dagens krig är vanvettiga och svåra att förstå. Att det sedan eskalerar och ännu fler oskyldiga lemlästas och dör liknar medeltiden. Den mörka delen. Den svarta delen av medeltiden, då okunskap och vidskeplighet blomstrade i olika delar av världen.
     På 70-talet ansågs Hemingways böcker glorifiera kriget. I dag sägs det att hans skildringar av t.ex. spanska inbördeskriget och delaktighet i andra världskriget är en anti-glorifiering av krig. Hemingways hårdkokta stil med realistiska skildringar utan subjektiva analyser visar vad krig gör med människor ibland annat Farväl till vapnen. Jag har läst en hel del skönlitterära skildringar av krig och jag tycker att På Västfronten intet nytt är den mest ”lärorika” av dem alla. Unga män skickades ut till fronten och blev kanonmat. Till vilken nytta? För fosterlandet? För de styrande? För överheten?
     Kan man förstå alla krig idag? Jag kan inte det, eftersom de länder som ständigt använder sanslöst våld mot sina medmänniskor, landsmän och så vidare, torde ha viktigare frågor att ta itu med. Fattigdom, utbildning, infrastruktur, jämställdhet, fria val, yttrande- och religionsfrihet borde vara något att bygga sina länder på.
     Jag funderar på vilka det är som så gärna vill ha krig. Det måste helt enkelt vara så att extremister i olika hörn gärna rullar igång krigsmaskineriet. (En gång i tiden taldes det om att krigsindustrin gärna såg att en fight påbörjades – lite här och där). Har man vuxit upp med hat mot någon kan det vara svårt att ändra inställning; inte orka tro på annat än krig, vedergällning och hämnd. Och – hur i hela friden har de råd? Med krig? Med döda barn? Fäder? Mödrar? Vem betalar notan? Vem hjälper de drabbade?
     Det är faktiskt ganska tyst just nu. Vi läser i tidningar, ser på nyheter och Karl Bildt verkar ha det rätta svaret på åtminstone nedskjutningen av planet i Ukraina. Tänk om han har fel. Ja, det hjälper ju inte alla familjer som förlorat sina närmaste i Ukrainas luftrum.
     Nej, det är faktiskt svårt att förstå att det inte finns stabila ledare, i de mest krigsdrabbade länderna, som har en sådan pondus, auktoritet att de kan tala för fred. I stället jobbar man som Macbeth. Han som uppmuntrades av sin fru att döda kungen och själv ta kungens plats. Resultatet av detta mord blev att han blev tvungen att döda alla som på något sätt var hotande. Inte konstigt att man förbjöd holmgång på Island.
     Nej, visst kan man ha överseende med att ungar drämmer varandra i huvudet med en plastspade. Annat är det med de vapen som trasar sönder människor. Det är mörkt. Svart. Svartaste svart. Vantasvart. Det är dags att säga Farewell to Arms.
                                   På återseende! Eva