En vandring i London sporrar fantasin

 

Tre dagars vandring i London med utgångspunkt från ett hotell i Waterloo ger många intryck och med lite fantasi kan man förflytta sig in i bokens och filmens värld. Waterloo är alltså ”annersia”, andra sidan av Themsen, där Shakespeare en gång höll till. En sida av London som föraktades av de bättre bemedlade människorna medan de bofasta gick direkt från smedjan till The Globe Theatre för att se en pjäs av just William. På andra sidan florerade rykten om ”annersia” och dess osedlighet.  

     I dag travar hordar av turister över hängbron från St Pauls katedralen för att se en kopia av The Globe. Denna sida har blivit en av de stora turistattraktionerna. På väg mot Tate Modern bredvid Waterloo Bridge finns en ”installation” med gröna fåtöljer i vilka man blir en lilleputt. Gulliver i jättarnas land. I en av fåtöljerna ligger en man med en mask för ansiktet, en skyddsmask, som antagligen också filtrerar avgaser. Han nickar mot min man och mig, illstirrar med dolt ansiktsuttryck och jag får associationer till Anthony Hopkins i filmen Lammen som tystnade. Lite fantacyscary. (Antagligen är han en inbiten cyklist bland tusentals andra som varje dag riskerar livet bland bussar, bilar och avgaser).
     Väl framme vid Tate Gallery fantiserade jag om känslan av att promenera omkring i 100 miljoner solrosfrö av porslin, som skapats av den kinesiske konstnären Ai Weiwei. (Jag trodde att dessa frön var skapade av lera). Hur som helst, att sila dessa solrosfrön mellan tårna har varit en dröm för mig och det var därför jag förträngde det självklara – Ai Weiweis solrosfrön fanns senast 2011 på Tate. Det är ungefär som att tro att surströmming finns i alla butiker i Östersund den 9 augusti. Faktum är att inte en enda butik kan tillhandahålla surströmming denna dag. (Lite långsökt jämförelse, men ändå…)
     En restaurang med vita dukar, italiensk, sofistikerad. All right! Jag beställer en meny och väljer sardiner med grönsaker och får grönsaker med strömming!? Jag diskuterar högt och ljudligt sardiner och sväljer förtreten med ett helt gäng strömmingsben. Kyparen hör säkerligen ordet ”sardin”. Han verkar generad och när notan kommer har han reducerat den. Kanske trodde han att jag aldrig sett en strömming. Who knows?
     Nästa kväll en italiensk teaterrestaurang och jag beställer ”spagetti allo scoglio” , tror jag. Smaklökarna krullade sig med hjälp av chili, musslor, räkor och bläckfisk. So it goes! Stämningen var som tagen ur en film av Fellini men utan de nonkonforma människorna.   
     En promenad runt Soho och Chinatown tar sin tid och visst känns kvarteren något exotiska, trots att det byggs nya flashiga hus, restauranger och kaféer. En kvinna i Chinatown sveper förbi i en bil i miljonklassen med privatchaufför och jag glor. Lite. Jag stirrar på en filmsekvens.
     De hemlösa missbrukarna, psykiskt sjuka ger inga associationer till fiktionen; de är alltför verkliga. De har inga skyddsnät och man kan tycka att ett modernt samhälle ska skydda de allra svagaste. Däremot verkar det finna många olika ideella organisationer, som värnar om de som ingenting har.
     I stora delar av de mest attraktiva ”hållplatserna” i London kan upplevas som Disneyland. Det är människor, som fotar allt som kan tänkas kan och på Harrods glider kvinnor och män omkring, fullastade med Harrodspåsar. En del av dem ser ut att äga, äga delar av butiken, äga lyxen och företräden. Jag tänker Dubai, Förenade Arabemiraten, Qatar.
     På väg hem i tåget mot Heathrow sitter gästarbetare från Balkan. De har inga privilegier och trötta åker de mot ett nytt bygge i anslutning till flygplatsen. Visst kan man känna doften av kolgruvorna och den lilla biten bröd till middag, som ska ta dem tillbaka nästa dag till ett slitsamt arbete.
     London är något speciellt och nästa gång kommer jag att vandra på nya outforskade gator någon månad då staden inte är knökfull av turister. Frågan är bara – när är London inte full av turister?
                                   På återseende! Eva