Hasselmusens vackra ögon

Hasselmusen har bott i Skåne i 40 år. Nu ska man bygga en väg vid Svabeholm och på ena sidan av den nya vägen finns hanarnas bo och på andra sidan finns honornas bo. Kärleken kan inte spira om mössen måste traska över vägen för en date. Det går ju bara inte. Därför har det bestämts att en ”kärleksportal,” en bro, ska byggas och kläs med klätterväxter, såsom honungsros och björnbär, vilka försvann då vägen byggdes. Denna kärleksbro kommer att kosta cirka en miljon. (DN den 30 augusti 2017).

     Visst ska denna utrotningshotade mus få kosta. Deras kynne verkar vara av den skygga och lågmälda typen. De mumsar godsaker och i min fantasi är de mer Nalle Puh än aggressiva gnagare.

    En miljon för en mus? I stället för att skapa bättre förlossningsvård? Hemtjänsten, skolan, ja, det finns många luckor att fylla med penningar. Men, handen på hjärtat. Skulle denna hasselmusbromiljon verkligen läggas på ovanstående institutioner? Skulle inte tro det. En annan vacker tanke, som gror och ska realiseras är havsstädning. Ja, nu ska läkemedelsrester, miljögifter, övergödning, industrisopor, plast och så vidare elimineras. Rent egoistiskt tänker jag att nu ska strömmingen bli renare, utan gifter och kunna ligga vackert på faten. Undrar bara hur många år det kommer att ta. Att städa haven är nödvändigt och det är brådskande. För att sälarna ska kunna få ungar, korallerna blomstra och att valarna slipper käka plastpåsar. För att ta några exempel.

     Världen är sjuk i olika delar av vår planet och det finns oändligt många projekt för att skapa friskförklarade zoner. Ska man verkligen städa haven? Jag menar, kommer lilla Sverige att göra någon skillnad? Det finns faktiskt oändligt många stora hav, som behöver sjukvård. Skulle kostnaden för våra hav i Sverige vara bortkastade? Nej. Det är vackert på alla sätt. De positiva åtgärderna är sköna att vila i då nyheterna är fulla av kaosartade krig, miljökatastrofer och terror.

     Visst kunde det vara härligt att bygga broar. (Ja, det är ett patetiskt uttalande. Jag vet.) Tänker på hasselmusen och de s.k. ”sverigevännerna” och utvisningshotade flyktingar. De finns för få berättelser. Tänk om dessa elaka kommentarsmänniskor skulle inbjudas till en berättelseträff med de demonstrerande afghanerna i Stockholm. Plats: på någon av huvudstadens många öar eller varför inte på högakustenbron. Det finns så många olika öden bland flyktingar, som kämpar med sina minnen, mardrömmar och förluster. Skulle inte de s.k. sverigevännerna får sig en tanke, en ny sådan, eftersom de flesta inte vet hur situationen är i t.ex. Afghanistan. Hur många skulle komma till en sådan träff? Tja, det beror väl på vad som bjuds. Skulle de lyssna? Ja, om de vill. Troligast är att de inte kommer att promenera över en bro för att höra historier, som ev. skulle vibrera en stund i hjärttrakten. Deras hatfulla retorik vill inte rubbas, för de har nu funnit likasinnade. De vill inte lämna den kretsen.

(Källa: min fantasi).

     Hasselmusens vackra ögon är det inte många som ser. Men kanhända skulle berättarna och lyssnarna se vackra, sorgsna, tvivlande ögon på en bro. En hel del afghanska ungdomar har aldrig bott i Afghanistan, de är ifrån Iran. Och. I Iran råder apartheid. Afghanerna i Iran får till exempel inte  stå i samma kö som iranierna.

     Sverigevänners hatord är våld. Det är psykiskt våld, som man blundrar inför. Det behövs städning i alla hörn av hatfulla kommentarer i sociala medier och på gator och torg. Varför är det så tyst? Beror det på bristen på städare? Eller för att smutsen är alltför ingrodd?

                                 På återseende! Eva