Minnen från en svunnen tid med "knäppa knappar

En gång i tiden var jag ofta på bokmässan i Göteborg. En eftermiddag äntrade en glad och överförfriskad ung man spårvagnen med riktning mot Nordstan. Han var något tillbakalutad i sin kropp och när han vände sig om så jag att hans kofta var ojämnt knäppt på tre ställen. Väl inne i vagnen sjöng han Kostervalsen med en mäktig basröst. Klart att alla blev glada. Det var fredag, snart kväll, god mat och dryck nalkades. (Om man nu hittade ett ställe, som inte var fullbokat.)

     Hur som helst sa den glade sångaren rakt ut i luften ”jag har varit på svensexa och på söndag gifter jag mig. Med vääärldens bästa kvinna!” Han gick baklänges ut ur vagnen med händerna i luften med segertecken. ”Lycka till!” hörde vi från den som stod närmast dörren. Strax innan dörrarna stängdes skrek vi alla ”lycka till!” Tyvärr missade den lyckliga mannen sista trappsteget och koftan blåstes upp likt en ballong, men han fixade det med ett mästerligt balanserat danssteg, som fick honom på rätt sköl.

     Den felknäppta koftan påminde mig om en lärare i realskolan. Det var en språklärare, som vi tyckte väldigt mycket om. Han skulle med dagen vokabulär benämnas som ”cool”. Ofta var koftans knappar inte på rätt plats och i skorna lyste en röd och en svart socka. Han var, till skillnad från killen i Göteborg, helt nykter. Så klart. Vi fjortonåringar tyckte att han var spännande; han gjorde oss glada.

     Ja, vad visste man om sina lärare, när det begav sig? På 60-talet på realskolan kommer jag ihåg många professionella, kunniga och snälla lärare. Visst fanns det originella pedagoger, med speciella kunskaper i skolan, som de förmedlade på olika sätt. En del av oss elever tyckte att de var ”tossiga” medan de allra flesta av oss antagligen fortfarande kommer ihåg deras utstrålning.

     Långt senare kommer jag ihåg några universitetslärare. Tja, det var ömse, kan man säga. Sparad i mitt minne finns de som undervisade studenterna utifrån historiens trådar huller om buller, utvikningar utanför ämnet, som så småningom blev en vacker kedja av sammanhang.

    En sådan lärare såg jag efter några år komma ut ur en restaurang i Uppsala. En glad man, som hade knäpp kavajen brännvin. Hans uppenbarelse kändes exotisk, efter så lång tid, och att han var lullig gjorde mig förvånad. Helt utan tanke skrek jag ”du har knäppt kavajen brännvin!” Han fokuserade mig, noterade mig med mitt namn:

”så är jag också fylld av brännvin på min stora dag!” Att han inte fullt ut hade alla bokstäver i mitt namn på rätt plats är helt oväsentligt. Och. Tanken för mig till kemiläraren som….

                                                 På återseende Eva!