Undrar hur Sverige
kommer att se ut om låt oss säga trettio år. Kommer vi att ha yttrandefrihet,
demokrati, acceptans, mångfald och tolerans? (Ja, det saknas ju en hel del i
vårt lilla hörn av världen, men visst är samhällsklimatet i vårt land
någorlunda acceptabelt i jämförelse.)
I mitt förra blogginlägg skrev jag om Åsne
Seierstads bok Två systrar, som
handlar om två systrar som radikaliseras och rymmer till Syrien. Boken är
intressant och lärorik vad gäller jihad.
Jag önskade mig och fick, på min
födelsedag, Johannes Anyurus bok DE
KOMMER ATT DRUNKNA I SINA MÖDRARS TÅRAR, (vilket systrarnas föräldrar
gjorde i Två systrar – de grät, men
systrarna drunknade inte). Boken slogs igen för några minuter sedan och faktum
är att jag inte hade en aning om innehållet i Anyurus bok och anledningen till
min present är att jag är nyfiken på och överraskad över författaren. En bok
och några dikter har jag tidigare läst och fann ett fantastiskt språk och
stringens i hans texter.
Två
systrar läste jag förra veckan och denna vecka har jag läst Anyurus bok.
Och. Det visar sig att de har samma tema men i helt olika perspektiv och stil.
Seierstads bok är en dokumentär och Anyurus bok är en roman. Båda två skriver
om terrorism, jihad och muslimer.
DE
KOMMER ATT DRUNKNA…börjar med ett terrorattentat i en bokhandel i Göteborg.
De är ute efter en kontroversiell konstnär, (som liknar Vilks) . Tre
ungdomar, som tror på jihad: två killar och en tjej, som visar sig vara
psykotisk. Hon har varit i framtiden, säger hon, och utstått medicinska
experiment, blivit omprogrammerad och vet egentligen inte vem hon är. Hon får
ett pass med ett svenskt namn. När hon, efter dådet, hamnar på en psykklinik, skriver
hon till en författare (bokens författare?) om att hon vill träffa honom. Hon
beskrivs som schizofren och samtidigt finns det realistiska tecken i hennes
historia . Ja, så håller det på i denna bok.
Själva kärnan i boken är muslimer, som ska
omvändas, pressas och tappa sin identitet. Klart att man man blir rädd av denna
berättelse, vars innehåll är väldigt nära nazisternas ”program” under andra
världskriget. Daesh som fenomen är tydligt och jagpersonen i boken ställer
frågor, förtvivlar över bilder, filmer på ”slakten” av människor.
Vad jag ”läser in” i denna text är författarens
egna erfarenheter av rasism och utanförskap. Vem är jag? Kan jag leva i detta
land? Hur ska det gå för kommande generationer? Det är min sammanfattning. Då
undrar jag hur alla flyktingar mår. Hur ska de förhålla sig till sina landsmän
med bombbälten, vilka mördar på grund av,
ja av vad? Efter varje terroraktion, som utförs av muslimer, blir livet för så
många andra muslimer, helt oskyldiga människor, osäkert, otryggt och hemskt. De allra flesta, som kommer till Europa vill
bara skaffa sig en trygg tillvaro för sina barn, sin familj. Så är det och
visst skulle du, om du var en minoritet i detta land, försöka fly från det land
du har flytt till. Tron på att skogen är bättre på andra sidan. Ett moment 22?
Jag
läste denna text väldigt långsamt. Det var alltför realistiskt trots att det
var mer Orwell än roman. If you know what I mean? Förorterna, betongen,
rädslan, paniken finns i dag. Människor finner egna vägar till ett sammanhang
och det är inte alltid den rätta vägen. Ska vi, i en framtid, jaga
”svennefiender,” vilket boken beskriver utifrån hon som säger sig komma från
framtiden?
Johannes Anyuru vet vad han talar om. Han
är initierad och klockren i sin alldeles egen analys av ”utanförskap” och terror.
Det är en författare, som vi måste ta på allvar. Jag väntar otåligt på hans
nästa bok. Och. Alla människor, som dömer, generaliserar utan kunskaper, borde
läsa de båda ovan nämnda böckerna.
På
återseende! Eva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar