På tre dagar har
jag åkt sammanlagt 43 km skidor i Åre/Björnen. De gamla skidornas sista färd
med mig slutade i tårar hängande i de nedre ögonfransarna. Det var en hård kamp
att ta sig i mål, då skidorna hela tiden drog mig bakåt, neråt. Nu står dessa
skidor i ett förråd fulla med klister.
Några dagar efter julafton 2015 blev det
nya skidor, vallningsfria med en sådan där luddig remsa. Första turen var
himmelsk; jag flög fram i spåren med samma känsla som på cykelfärd nerför en
backe med varma vindar runt halsen. Tack! sa jag till mina nya, vackra skidor.
En strålande vacker sportlovsdag, i tisdags,
var det dags igen. 18 km på ”guldskidorna.” Det går bra. Det går fort i
backarna. Det bli fint. Intalade jag mig. Efter dagens strapatser växte
insikten och den brutala sanningen: det hade varit trögt, tröttsamt, slitsamt i
spåren. Okej, glidet i backarna gjorde att jag körde om några i spåren, men i
den minsta lilla uppförsbacken ville skidorna liksom åka tillbaka. Jag drogs
bakåt och efter 18 km känns det i ben, höfter. På stapplande steg tog jag mig
ner till gamlingarna, skidorna med klister, och klappade lite lätt på de
”klisterindränkta” alltmedan förnuftet sa: dessa skidor kan du glömma.
Eftersom skidorna är inköpta bara några
steg ifrån vårt boende, tog jag sats och frågade om det fanns något att göra åt
eländet. Vi kollade än en gång spannet, trycket och allt vad det nu heter. En
mycket kunnig kille visade hur man trycker skidorna i spåren, hur man använder
ben, mage men inte så mycket stakning. Någon har sagt att jag åker skidor som
Mora-Nisse. Det har jag alltid känt mig trygg med. Jag menar en sådan legend!
”Kan man inte lägga på lite fästvalla på skidorna?” frågade jag. ”Nej, det går
inte på dessa skidor.”
Min andra runda denna dag bemödade jag mig
med att träna tekniken: lugna, långa skidskär. (Som Mora-Nisse?). Ja, det blev
mindre spänning i mina värkande ben. Det kommer att ordna sig. Det kommer att
bli bättre och bättre i skidspåret. Tänkte jag optimistiskt. Samtidigt finns
det små och stora backar. Då strejkar skidorna på fel sida och drar mig bakåt.
Allt eftersom i min frustration provade jag på att springa med skidorna á la
Johaug i en och annan backe. Sedan var jag tvungen att finna andningen i minst
tre minuter.
So it goes. Eller it went as it went, som
Zlatan sa. Vill inte ställa ännu en fråga om dåligt fäste. Det beror på medvetenheten
om att min teknik inte är den bästa. Visst, jag blev erbjuden att någon av
skidexperterna skulle kolla min stil i skidspåren. Det är ett generöst erbjudande,
som jag eventuellt kommer att svara jakande på – nån gång, nästa gång. Till
påsk? Kanske.
Faktum är att jag tycker mycket om att åka
skidor med fina spår, vackra snötäckta träd och vyer. Det är vackert. Jag är
ingen snabb skidåkare, har ingen riktigt bra teknik, men det bryr jag mig inte
om. Det gör inget att människor passerar mig med jämna mellanrum. Med en Festis
i fickan känns det tryggt och skönt att stanna länge och titta på träden, en
tjärn, solen. Jag vill bara inte att skidorna ska åka baklänges. Nä, det gör
faktiskt ont. Lite här och där.
Jag tänker alltså numera ofta på mina tjärvallade
skidor som sjuåring. Kommer inte ihåg en enda gång då skidorna drog mig bakåt.
Vi ungar flög bara framåt, uppför, nerför backar och sedan mot himlen i
hemmagjord hoppbacke.
I går
gick det bättre i spåren; som om skidorna kom till ro. Kände mig inte längre
som Åsa Nisse på hal is.
På
återseende! Eva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar