Minnen från en svunnen tid med "knäppa knappar

En gång i tiden var jag ofta på bokmässan i Göteborg. En eftermiddag äntrade en glad och överförfriskad ung man spårvagnen med riktning mot Nordstan. Han var något tillbakalutad i sin kropp och när han vände sig om så jag att hans kofta var ojämnt knäppt på tre ställen. Väl inne i vagnen sjöng han Kostervalsen med en mäktig basröst. Klart att alla blev glada. Det var fredag, snart kväll, god mat och dryck nalkades. (Om man nu hittade ett ställe, som inte var fullbokat.)

     Hur som helst sa den glade sångaren rakt ut i luften ”jag har varit på svensexa och på söndag gifter jag mig. Med vääärldens bästa kvinna!” Han gick baklänges ut ur vagnen med händerna i luften med segertecken. ”Lycka till!” hörde vi från den som stod närmast dörren. Strax innan dörrarna stängdes skrek vi alla ”lycka till!” Tyvärr missade den lyckliga mannen sista trappsteget och koftan blåstes upp likt en ballong, men han fixade det med ett mästerligt balanserat danssteg, som fick honom på rätt sköl.

     Den felknäppta koftan påminde mig om en lärare i realskolan. Det var en språklärare, som vi tyckte väldigt mycket om. Han skulle med dagen vokabulär benämnas som ”cool”. Ofta var koftans knappar inte på rätt plats och i skorna lyste en röd och en svart socka. Han var, till skillnad från killen i Göteborg, helt nykter. Så klart. Vi fjortonåringar tyckte att han var spännande; han gjorde oss glada.

     Ja, vad visste man om sina lärare, när det begav sig? På 60-talet på realskolan kommer jag ihåg många professionella, kunniga och snälla lärare. Visst fanns det originella pedagoger, med speciella kunskaper i skolan, som de förmedlade på olika sätt. En del av oss elever tyckte att de var ”tossiga” medan de allra flesta av oss antagligen fortfarande kommer ihåg deras utstrålning.

     Långt senare kommer jag ihåg några universitetslärare. Tja, det var ömse, kan man säga. Sparad i mitt minne finns de som undervisade studenterna utifrån historiens trådar huller om buller, utvikningar utanför ämnet, som så småningom blev en vacker kedja av sammanhang.

    En sådan lärare såg jag efter några år komma ut ur en restaurang i Uppsala. En glad man, som hade knäpp kavajen brännvin. Hans uppenbarelse kändes exotisk, efter så lång tid, och att han var lullig gjorde mig förvånad. Helt utan tanke skrek jag ”du har knäppt kavajen brännvin!” Han fokuserade mig, noterade mig med mitt namn:

”så är jag också fylld av brännvin på min stora dag!” Att han inte fullt ut hade alla bokstäver i mitt namn på rätt plats är helt oväsentligt. Och. Tanken för mig till kemiläraren som….

                                                 På återseende Eva!

Det obegripliga

Undrar hur Sverige kommer att se ut om låt oss säga trettio år. Kommer vi att ha yttrandefrihet, demokrati, acceptans, mångfald och tolerans? (Ja, det saknas ju en hel del i vårt lilla hörn av världen, men visst är samhällsklimatet i vårt land någorlunda acceptabelt i jämförelse.)

     I mitt förra blogginlägg skrev jag om Åsne Seierstads bok Två systrar, som handlar om två systrar som radikaliseras och rymmer till Syrien. Boken är intressant och lärorik vad gäller jihad.

     Jag önskade mig och fick, på min födelsedag, Johannes Anyurus bok DE KOMMER ATT DRUNKNA I SINA MÖDRARS TÅRAR, (vilket systrarnas föräldrar gjorde i Två systrar – de grät, men systrarna drunknade inte). Boken slogs igen för några minuter sedan och faktum är att jag inte hade en aning om innehållet i Anyurus bok och anledningen till min present är att jag är nyfiken på och överraskad över författaren. En bok och några dikter har jag tidigare läst och fann ett fantastiskt språk och stringens i hans texter.

      Två systrar läste jag förra veckan och denna vecka har jag läst Anyurus bok. Och. Det visar sig att de har samma tema men i helt olika perspektiv och stil. Seierstads bok är en dokumentär och Anyurus bok är en roman. Båda två skriver om terrorism, jihad och muslimer.

     DE KOMMER ATT DRUNKNA…börjar med ett terrorattentat i en bokhandel i Göteborg. De är ute efter en kontroversiell konstnär, (som liknar Vilks) . Tre ungdomar, som tror på jihad: två killar och en tjej, som visar sig vara psykotisk. Hon har varit i framtiden, säger hon, och utstått medicinska experiment, blivit omprogrammerad och vet egentligen inte vem hon är. Hon får ett pass med ett svenskt namn. När hon, efter dådet, hamnar på en psykklinik, skriver hon till en författare (bokens författare?) om att hon vill träffa honom. Hon beskrivs som schizofren och samtidigt finns det realistiska tecken i hennes historia . Ja, så håller det på i denna bok.

     Själva kärnan i boken är muslimer, som ska omvändas, pressas och tappa sin identitet. Klart att man man blir rädd av denna berättelse, vars innehåll är väldigt nära nazisternas ”program” under andra världskriget. Daesh som fenomen är tydligt och jagpersonen i boken ställer frågor, förtvivlar över bilder, filmer på ”slakten” av människor.

     Vad jag ”läser in” i denna text är författarens egna erfarenheter av rasism och utanförskap. Vem är jag? Kan jag leva i detta land? Hur ska det gå för kommande generationer? Det är min sammanfattning. Då undrar jag hur alla flyktingar mår. Hur ska de förhålla sig till sina landsmän med bombbälten, vilka  mördar på grund av, ja av vad? Efter varje terroraktion, som utförs av muslimer, blir livet för så många andra muslimer, helt oskyldiga människor, osäkert, otryggt och hemskt.  De allra flesta, som kommer till Europa vill bara skaffa sig en trygg tillvaro för sina barn, sin familj. Så är det och visst skulle du, om du var en minoritet i detta land, försöka fly från det land du har flytt till. Tron på att skogen är bättre på andra sidan. Ett moment 22?

     Jag läste denna text väldigt långsamt. Det var alltför realistiskt trots att det var mer Orwell än roman. If you know what I mean? Förorterna, betongen, rädslan, paniken finns i dag. Människor finner egna vägar till ett sammanhang och det är inte alltid den rätta vägen. Ska vi, i en framtid, jaga ”svennefiender,” vilket boken beskriver utifrån hon som säger sig komma från framtiden?

     Johannes Anyuru vet vad han talar om. Han är initierad och klockren i sin alldeles egen analys av ”utanförskap” och terror. Det är en författare, som vi måste ta på allvar. Jag väntar otåligt på hans nästa bok. Och. Alla människor, som dömer, generaliserar utan kunskaper, borde läsa de båda ovan nämnda böckerna.

                                                                 På återseende! Eva

        

Medeltidens it-samhälle

I dag finns det en massor av människor som funderar över sina barns och barnbarns framtid. Självklart har jag inga empiriska bevis för detta, men det är inte viktigt. ”Massor av människor” får man tolka som man vill, eftersom människor läser, lyssnar på nyheter, twittrar, kollar FB och googlar. Frågan är bara vilket innehåll deras nyheter innehåller. Är det sanningen, alternativa fakta, konspirationsteorier, lögner eller paranoida teorier?

     Efter att ha läst Åsne Seierstads bok Två systrar har jag fått ny insikt i jihad; det är alltså inte helt klart att ungdomar uppmuntras av sina föräldrar att tro på och gå samman med Daesh.

     Två systrar handlar om två flickor, som bor med sina föräldrar i Norge. De är flyktingar från Somalia och de har också söner. Den äldsta sonen har inte samma inställning till religionen, som de två tonårsdöttrarna. Vi får möta familjen som en helt vanlig familj med döttrar som är som vilka tonåringar som helst.

     Modern är väldigt nöjd över att döttrarna är så ”väluppfostrade,” det vill säga de är hjälpsamma och lyder sina föräldrar. Hon får dem att genomgå undervisning i islam, eftersom det är deras religion. De är inga fanatiker och livet är inte svårt, trots att fadern för tillfället är arbetslös på grund av en kroppsskada.

     Så småningom börjar flickorna att kritisera seder och bruk i Norge; de blir mer och mer radikaliserade av koranledare. De två systrarna köper dräkter som täcker hela kroppen. Speciellt fadern reagera starkt på detta; han tycker att det är alltför extremt.

     Redan i inledningen av boken förstår man att det ”fanatismen” kommer att eskalera. Föräldrarna tror att det är någon form av tonårsprotest eller liknande. När den islamska inlärningen går framåt undrar jag över föräldrarnas naivitet. Eller tron på koranlärare. Hur som helst åker dessa två systrar till Syrien och Daesh. De hade planerat denna resa under ett år, sparade pengar, skaffade biljetter, adekvata klädinköp o.s.v. Den äldsta dotter skapade en hög av brev från kronofogden, som hon lämnade i ett skåp, väl medveten om att kronofogden snart skulle komma och knacka på dörren. Men, då var hon redan i Syrien.

     Flickorna rymde hemifrån och det kaos som skapades i familjen var väldigt sorglig att läsa; deras desperation, hopp, tvivel, tro på att döttrarna skulle ringa hem och säga att de ville åka hem. Fadern åkte ner för att hämta döttrarna, men blev i stället nära på dödad av en IS-soldat. En stor summa pengar gick åt till faderns hopplösa resor, som hela tiden misslyckades.

     Klart att man blir upprörd över dessa begåvade tonåringar, som lätt hade kunnat skaffa sig utbildning, bra jobb i Norge, plågar hela sin familj med sin trofasta övertro på på IS värld. Det är för mig det ofattbara. Samtidigt är beskrivningen av deras koranlärares metoder väldigt skrämmande att läsa. För mig är det ett klockrent exempel på hur lät man hjärntvättar unga människor. Om man kokar ihop deras religiösa ord blir det till slut: att välsigna döden, som ett paradis.

     Medeltiden ligger långt bak i tiden, men den har alltså återuppstått med lite sidhänvisningar, som t.ex. Islam Net, Twitter, Facebook, Messenger, Viber, WhatsApp och bloggar. Raif Badawi sitter i fängelse i Saudiarabien. Ungefär sex år och 950 piskrapp återstår av hans straff – för att han har kritiserat regimen på sin blogg. Kvinnor som inte får köra bil, inte gå ut utan täckande kläder och så vidare. Ja, så är det under medeltiden.

     Sanningar, demokrati, alla människors lika värde, vetenskap, äkta fakta, empati, solidaritet borde vara självklara ingredienser i dagens samhälle, som tävlar mot så många motsatser i dag. Personligen förstår jag inte hur populistiska partier i Europa kan få så kraftig vindstyrka bland människor.

     Det skakar i värden med presidenter, som skapar missiler, utmanar sina grannar. Och får man inte låta sina landsmän i exil tala väl om sin president och kalla Tyskland för nazistland, blir man hotfull. Europa ska få känna ”mer av Turkiets styrka.” Ja, så talar de testosteronstinna manliga presidenterna.      

       Ja, hur ska det bli med allting? Det är dags att återta den mänskliga, hederliga samhälle och få alla muskelmän att stilla sig. I annat fall blir det krig. Vem vill ha krig? Ja, till viss del är det människor, som leker med det levande, det kreativa och empatiska på vår jord. På det att våra barn och barnbarn får leva i trygghet utan rädsla och förvirring. Och att ingen ska behöva se människor skära halsen av människor. Och ingen tränas till att skära halsen av människor i en ny medeltid. Det finns unga människor som är deprimerade av tillståndet på jorden. De bär sorgen på sina köra, köra axlar.

                                 På återseende! Eva