En
president avgår och fäller tårar. Den kommande presidenten skriker och
framkallar kårar. Det kontraproduktiva nätinnehållet är en karusell av
explosiva nyheter från olika håll. Trump pratar om Ryssland och i Kina är man minsann
också aktiv med sina nättroll. Samtidigt ska Trump och Putin vara vänner och
väder är väder; tja, det regnar och det regnar inte. Så är det bara. Det är en
infallsvinkel i den globala väderleksrapporten. Enligt en kommande president i
ett av världens största demokratier.
Vi som har funnits på jorden en lång tid
har väl aldrig sett en sådan president och heller inte upplevt käftarnas
kräftgång på nätet. Man blir som brydd. Undrar just hur den yngre generationen
reagerar. Må hända ser de en kul typ, nåt nytt, en människa som pratar som vore
han på taklagsfest eller på personalfest med polarna, som avskyr media och i
princip alla med någon form av moral i kroppen. Människor där ute väntar ändå
på någon form av agenda, någon liten vink om målsättning, införlivande av alla
löften som givits. Hur ser målet ut? Liksom, typ?
Själv har jag snöat in på Netflix. Saknar
filmer från andra länder, då de flesta är amerikanska. Och så dessa serier! Som
jag aldrig brytt mig om. Jo, The Crown har jag sett. Mycket bra. Hemma
diskuterade vi Homeland, som dök upp i flödet. ”Ska vi prova?” ”Nä, det är en
typisk amerikansk pang-pang-film”, sa jag. Och vi lät det bero. Men, när vi
ändå kom att se första avsnittet var vi fast. Inte för att Homeland kan
jämföras med The Crown utan för att det är så spännande och varje avsnitt
avslutades med en cliffhanger, lika beroendeframkallande som Dickens texter i
tidningar, som skapade mersmak. Let hem cry,
let them laugh, let hem wait,” var
Dickens devis.
Jag har nu sett tre! delar av Homeland och
i sista avsnittet blev Brody hängd i Iran. Vilken besvikelse. Brody var en av
huvudpersonerna och en av de mest intressanta. Samtidigt hade det inte blivit
bra om han hade fått fortsätta. Han hade en hel del på sitt samvete ändå. Inte
finns det många laughs i denna serier. Däremot väntan, på nästa avsnitt, men vi
behövde inte vänta utan det var mer ”ska vi se ett nytt avsnitt nu?” Ja, vi
kunde se tre avsnitt på en kväll.
Det som slår mig är hur man i filmen, som
kretsar kring CIA, så lätt låter någon offra sitt liv för ”operationens skull”.
Etiken är inte deontologisk utan målet
är det absolut viktigaste. Så denna teleologiska etik innebär att människor får
sätta livet till för att komma fram till målet. Och. Då firade man som om man
hade vunnit en fotbollsmatch. Allt för nationen. Vägen till målet innehåller en
ocean av blod, som inte alltid tillhörde the bad guys i denna film.
Jag vet inte alls vilka mål nuvarande
presidenter har. Då talar jag om de mest omtalade presidenterna i nutid. De som
skrämmer oss. Vad var/är egentligen Putins mål vad gäller kriget i Syrien? Ja,
att skydda en annan skrämmande president. I stor sett. Men, hur många civila,
kvinnor och barn har inte slutat sina liv i blodbad? Det är folkmord och de
skyldiga borde ställas till svars och bli dömda för just – mord.
Jag kan till fullo förstå Obamas tårar i
sitt avskedstal. Tårar som inte bara är sentimentala inför ett avsked. Det är
säkerligen salta vätskor inför den nya agendan, retoriken, politiken och
demokratin.
På återseende!
Eva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar