Christina
vänder sig om och ser resultatet av barnkalaset; servetter, punkterade
ballonger, serpentiner, högar av assietter och glas. En liten bit av tårtan
finns kvar, till morfar kanske. I en kastrull flyter två spruckna korvar.
Albin, en av barnen, som nyss gått hem med sin mamma, har tydligen hoppat i
soffan med leriga sockor. Små fotavtryck, likt smutsig batik, syns i det gula
tyget, Christinas mage hoppar, i magen sitter en blixtsnabb gråt. Soffan var
dyr och nu är den lerig.
I stället för att släppa fram tårar
plockar Christina metodiskt undan och sätter i gång diskmaskinen. Sedan ställer
hon sig vid altandörren och tittar på sin far och son i växthuset. Hon ser hur
de hukande pratar med varandra, när de går med vattenkannor, sköter de växter
hon själv misskött.
- - Ja,
pappa, jag vet. Det är säkert nåt fel på mig, eller hur? Du
ser
lessen ut och jag vet att du är besviken. Fan, jag gör visst alla besvikna. Vet
inte vad det är med mig. Det skaver. Lite här och dör. Var är Anton? Borde han
inte vara här? viskar hon rakt ut i skymningen.
Hon står alldeles still och minns sina
egna födelsedagar, då de lekte kurragömma bland hässjorna och mormor kom med
kakor. Hon saknar sin mamma, sin mormor Var är Stina? Gode gud jag har glömt
Stina. Hon rusar runt i alla rum.
- _Har
ni sett Stina? ropar hon mot växthuset.
- _ Hon
är här, svarar Alex irriterat. Han vill inte bli störd då han
läser.
Stina ligger på en matta bland växter och
kondens. Hon sover. Alex läser en serietidning och morfar sitter stilla på en
stol. I ett hörn ser han basilikan. I en bunke ligger ett ensamt frö som inte
fått möjlighet att växa. Utan näring för att gro, växa och blomma. Hon fick
allt vi hade, allt vi förmådde, vår enda dotter. Och. Som hon blommade, tänker
morfar med blicken mot Christina och känner att han är hungrig.
Ute på gräsmattan är skatorna i uppror. De
skriker och väsnas som gällde det döden. Och det gör det nästan. I mitten av
klungan står en ensam skata, som blir attackerad av de andra skatorna. En och
en hoppar de fram och hackar mot skathuvudet. De blir modigare och snart går de
till attack kollektivt. Skatan duckar, försöker komma undan, men blir
paralyserad.
- _Vad
håller ni på med? Ge er iväg era jävla mobbare!
Christina greppar ett tennisracket på
altanen och rusar fram med racketen i högsta hugg. Nu jävlar!”
Olle hör Christina. Han hör sin dotters
ilska. Hon finns kvar. Hans dotter med humör. Tänker på hennes som tonåring,
tänker att de inte visste. Inte kunde hjälpa.
- _Såg
du?
Med korta, snabba steg går hon mot sin
far, fortfarande med racketen i huggposition.
- _Vilka
jävla bödlar! Så många mot en en stackars skata, säger
hon, då hon kliver över tröskeln.
Tröskeln är hög och hon har en hög
hastighet i kroppen, när hon snubblar, faller raklång in i växthuset med
tennistacketen hårt i handen. Lisa vaknar av en hård smäll mot kinden och
börjar gallskrika.
- _Mamma
slog mig!
Lisa skriker så hjärtkärande att morfar
inte kan samla ihop hennes armar och ben för att trösta.
Christina ligger kvar. Här vill jag vara,
tänker hon. Här finns ett rum för mig. Lite lugn och ro, doften av mina barn,
basilika. Värme.
- -_ Får
vi följa med dig hem? viskar hon.
- _ Ja,
det är klart.
- _Murre
då? Han blir lessen om vi far bort. Han går vilse då,
säger
Lisa.
- _Han
får följa med, säger morfar och lägger lite jord kring de
tunga
tomatplantorna.
- _Pappa
då? Ska pappa komma hem och vi inte är här? säger Alex
artikulerat
som vore han hövding, som sin farfar. Christina ligger kvar och ser mörkret
komma smygande genom taket.
- _ Han
får väl komma och hämta oss, svarar Christina, när hon
kliver
upp.
En telefon hörs inifrån huset. Max rusar
för att svara.
- _Det
är pappa!
Christina står bredvid, väntar på sin tur
och lyssnar på Max längtan efter sin pappa, som är i Malmö på
kärnfysikerkonferens. Han skulle ha varit tillbaka i förrgår, men har inte hört
av sig.
- _ Var
är du?
Christina kan inte dämpa sin irritation, i
själva verket är det så många tankar, som fladdrar runt i skallen på sista
tiden. Hon vet inte riktigt hur hon ska hantera sitt inre liv.
- _I
Tjernobyl.
- _Va?
Vad gör du in Tjernobyl? Vill du ta livet av dig. Vad är det
med
dig?
- _Jag
kunde inte låta bli. Jag och Martin fick ett erbjudande att
följa
med en rysk forskare från Malmö. Vi fick skyddskläder på oss direkt. Lessen att
jag inte har ringt tidigare, men jag kommer om ett par dagar. Hade Stina en fin
födelsedag? Vi får hitta på nåt, när jag kommer hem.
Morfar har hört delar av samtalet och
visar sitt missnöje.
- _Varför
åker en människa frivilligt till Tjernobyl? Borde han inte
Tänka
på sin familj i första hand?
- _ Men,
pappa. Han är ju kärnfysiker.
På
återseende! Eva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar